Tid för vinter

Så har hösten gjort entré här i Grönland. Man har i och för sig kunna känna den lite extra kyliga luften i ett par veckor nu, och vi har haft många dagar med tät augustidimma, men idag kom så även regnet. Vi har annars haft en otroligt torr och fin sommar. Inga värstingtemperaturer så klart, utan de senaste par månaderna har väl temperaturerna svängt inom intervallet 0-18 grader Celsius, med ”fokus” på mellan 5-12 C.

Med hösten här, är så klart även vintern runt hörnet. Ja, så är det för oss här i Arktis. Knappt har hösten börjat, innan snön börjar falla. Först i de närliggande fjällen, sedan här nere hos oss vid havsnivå.

För att ge er en liten förtitt på det som komma skall tänkte jag ta er med på en liten resa – en av många jag gjorde under min halvåret långa bloggpaus. So, here goes...


På Tivoli i Köpenhamn sommaren 2008, vann jag en lyxresa för två Köpenhamn-Ilulissat t/r. Lite komiskt när nu jag redan bor i Grönland och min son har det mesta av sin grönländska familj i just isbergens Mekka Ilulissat. Men då det ändå är ett land helt utan vägar mellan orterna, där det dessutom är dyyyrt att resa runt, så var ju inte resan fy skam ändå. Dessutom fick jag lov att ta med mig både en kompis, A, från Sverige och min son, utan att betala en krona, eftersom jag inte behövde använda biljetten över Atlanten! :-)


I Kangerlussuaq, halvvägs på vägen Nuuk-Ilulissat, väntade sonen och jag på vår 3:e medresenär som kom med detta flyg. En smula kallt var det; - 27 C. Bottenrekordet under resan var på -32 (kompisen upplevde neråt -34/-35 om jag inte minns fel, vid mellanlandningen på väg hem igen).

Och ja, där kom svaret på varför jag inte bjöd med mig min kära pappa istället – det var för kallt helt enkelt. Och syskonen var kluriga då de är två och jag hade bara en biljett, då jag inte fick lov att ge bort min egna. Dessutom hade den ena systern då en liten nyfödd och den andra hade hästar och hundar som inte kunde lämnas ensamma. Då passade det ju bra att bjuda in A som redan använt en studerandes förmögenhet och varit och hälsat på, och som hade en dröm att se det hela i vinterskrud.


Två fina rum, med sköna sängar fick vi och...


...utsikten var inte fy skam. Hela Ilulissat stad (4.600 invånare) och havet med sina enorma (flera 100 meter långa) isberg.


Sonen gillade bäst att hoppa från stenar (och tvinga oss andra att hoppa med, mest A)... ;-)


Isen låg tjock, så sonen farföräldrar kunde inte komma in från hembygden Oqaatsut till Ilulissat. En faster och ett par kusiner fick vi i alla fall besökt. :-)


En kälke vid isfjordens mynning.


Här ses Paramout Pictures film-set från filmandet av filmversionen av ”The Last Airbender” som får världspremiär sommaren 2010. "The Last Airbender" är från början en animerad fantasyserie, där det finns fyra olika nationer, som alla har var sitt element (jord, vind, vatten och eld), där de också har var sin orden av sk "benders" som kan manipulera just den nationens element. Vindnationen hade altså "vindböjare"/airbenders. Och japp, det är isberg som ses i bakgrunden.

Och här kan ni se en trailer för filmen...:




Ilulissat stad. Bergen som anas i bakgrunden ligger på Diskoön, dygt 6 mil bort!


Aaju var väldigt imponerad av att mammas jobb även låg i Ilulissat (han såg loggan på vattentanken, som mycket riktigt tillhör ”mitt” företag). ;-)


Slädhundarna vandrar runt bland de fastfrusna båtarna.


A sticker iväg med kusk, hundar och släde. Jag skulle också ha varit med, som en del av vinsten, men det strulade till sig med barnvakten, så det blev bara att komma med och vinka av ekipaget.


Jag fångad på bild, tagandes bild av solnedgången... ;-) (Foto lånat av A. Hoppas det är ok.)


Och här är mitt foto. :-)


A och sonen inspekterar igloosarna man kan bo i på Hotel Arctic, där man kan ligga och se norrskenet dansa över himlen genom fönstrena i taket, för att inte förglömma alla isbergen man ser när man står upp.


Utöver flygresa (2 x Nuuk-Ilulissat t/r + 1 x Köpenhamn-Ilulissat t/r), tre nätter på stans finaste hotell och frukost, fick vi tre guidade turer och två lyxiga flerrätters middagar. Med dåvarande valutakurs var det säkert värt mer än 50.000 svenska kronor, men vi fick allt helt gratis. Inte illa. ;-) (Foto lånat av A. Hoppas det är ok.)


Pojkvännen hade ju också vägarna förbi Ilulissat för ett par dagar sedan och detta var vad han såg från hotellfönstret, fotat med närmast obefintlig zoom. Notera vattenpusten & -ringarna från valen som simmar förbi längst fram i bild (och hur otroligt liten båten till vänster är)! Det är nästan som den kommande utsikten från vårt hus (om än på lite längre avstånd). Jag längtar...! :-)


Och så hoppas jag att P förlåter mig för att ha lånat ett av hans foton. Eftersom han befinner sig i öde land utan möjlighet för mobilkontakt på ett par dagar, så är det ju lite svårt att fråga... ;-)

Fullpackat lek-, jobb- & reseschema

Så har jag kommit mig igenom de första fyra dygnen som gräsänka. Bara ca. 30 kvar...

Sonen och jag har varit busy busy senaste tiden. Onsdag kväll blev det till klättrande i två olika klätterställningar i ett par timmar. Torsdag har fallit i glömska, men det var bestämt den kvällen sonen hade rummet fyllt till bredden med kompisar och som han lyckades med tricket att smugla ut en hel mängd med leksaker, som turligt nog hittade hem igen.

Fredag fick jag gå hem ett par timmar tidigare från jobbet, pga en bankande huvudvärk. Tyvärr var det dock också den enda dagen för inskrivning av nya medlemmar till simklubben. Efter dagis blev det alltså lååångpromenad till simhallen, bara för att lyckas med bedriften att bara komma på väntelista till simgruppen sonen borde ha varit med i. Fast kul hade vi, och äventyret slutade ju dessutom med ett besök på grillbaren och bussresa hem nästan fyra timmar senare. Sonen var salig! :-) (Min huvudvärk kom och gick och kom och gick dock, men var som bortblåst lördag morgon. Skönt!)

Lördag var vi så klart lediga och det firade vi med att hålla oss borta från hemmet i hela nio timmar. Först på resultatslös kjoljakt inför semestern, följt av picknick och marknadsbesök. På den senare fick sonen sig en stooor överraskning, när mamma plötsligt slog till och köpte en ny cykel till honom för ett bra sommaren-är-snart-slut-pris. Sonens första cykel blev ju stulen förra året, och jag vill ju inte att han ska börja skolan nästa år utan att varken kunna simma eller cykla. ;-)

Som den stoltaste i världen han var, blev det att cykla genom hela stan för att visa upp mästerverket för P’s föräldrar. Det blev till några timmar på balkongen och middag. Väl hemma vid 19.30 möttes vi av cykelligan, och med bara en riktig krasch och en snabb tur rätt in i betongmuren, fick sonen cyklat av sig all resterande energi innan det var sängdax.

Idag är det söndag och tvätt och städning väntar, tillsammans med en hel massa jobb som jag skjutit framför mig. En tur till affären för låsinköp står också på schemat och ett badhusbad. Hur ska vi nu hinna med allt detta? Hårklippning och badkarsbad har vi i alla fall fått avklarat. Inte illa det. ;-)


Stoltaste killen i stan! :-)

Och P, ja han håller sig också busy busy. Efter avresa i onsdags med lite mellanlandningar, inklusive övernattning i turist- och världens miljöministercentrum Ilulissat med allt vad det innebär av isberg, isfjordar (i ental), slädhundar och valar, har han både kommit sig upp till Upernavik – Grönlands nästnordligaste stad – och därifrån vidare till resans nordligaste mål, bygden Kullorsuaq, med båt. (Och därmed har jag slått nytt rekord i långa meningar här på bloggen. ;-) )

Det är något av en resa och upplevelserna är nog många, men detta är ju inte hans blogg utan min, så ska nog låta P få sitt att säga innan jag avslöjar för mycket. Av egen erfarenhet kan jag dock säga att det garanterat är en resa med otroliga naturupplevelser som varken går att beskriva eller fånga på bild. Det är också en historisk resa, en resa genom ett land i mer eller mindre utveckling. Det är deffinitivt inte samma Grönland som möter honom som mig här hemma i Nuuk.

Jag ser bara så mycket fram emot att få höra alla historier och se alla foton. Nu får jag dock nöja mig med de få foton han får lagt ut på Facebook och de historier han hinner berätta under de telefonsamtal vi har när han inte befinner sig i radioskugga där i ett av världens mest glesbebyggda och pga naturen mest barska områden.



P's resa kan ses på denna karta, där sträckad linje är med flyg och heldragen linje med båt. Kom ihåg att landet är omkring 5 gånger så stort som Sverige, så det är inga korta distanser vi pratar om. Notera också att jag inte markerat någon hemväg. Detta eftersom det inte är fastlagt. Troligtvis blir det dock en kombinerad helikopter- och flygplansresa från Uummannaq i slutet av september. Klicka på kartan för att se den i större format. (Och ja, jag vet det heter polcirkeln på svenska; ett fel jag gjorde den gång jag ritade själva grundkartan och som jag inte har fått rättat. ;-) )

Förändring

Om det är någon som undrar, så kan jag härmed bevisa att sonen har växt ett par centimeter de senaste åren. Fotona nedan är från samma klätterställning, tagna den 24:e och den 26:e augusti 2006 respektive 2009. Tänk att om bara ett par veckor blir han fem år. Det är stooort! :-)

Utsikter

Stackars barn som måste leka med denna utsikt. ;-)

Det är lustigt hur det alltid tycks hopa ihop sig. Det kan gå halvår och kanske rent av år mellan gångerna jag möter andra svenskar här hemma omkring, och så plötsligt så möter man flera på rad. Igår var det ju den svenske bloggläsaren i affären och idag satt jag i ett 3-timmars möte med tre svenskar och pratade om geoenergi.

Jag fick aldrig tagit något kort på utsikten från där vi satt och höll mötet, men om inte persiennerna hade varit nere, så hade det sett fantastiskt ut kan jag väl avslöja för er, inte direkt överraskade, trogna bloggläsare. ;-)

Några andra utsikter som jag dock fotade i förrgår är dessa:


Utsikten åt öst, ut genom stooora fönster, från kurslokalerna på Hotel Hans Egede. För ja, det har jag glömt att skriva; jag var på kurs tisdag-onsdag denna veckan. Och ja, nu märks det att jag aldrig har haft annat än sommarjobb i Sverige, för jag har ingen aning om vad det heter på svenska, men kursen handlade om de, låt oss kalla det utvecklingssamtal man bör hålla med sina anställda varje år (som på svenska heter?). Bergen i fotots bakgrund ligger vid strandkanten (det går en vik in, som inte syns på fotot) och har en höjd på omkring 800 respektive dryga 1200 meter över havet.


Utsikten åt väst, också detta ut genom stooora fönster, från kurslokalerna: Nuuks absoluta centrum, med den nybyggda bankbyggnaden, det kommande nybyggeriet (där det nyligen nedrivna posthuset låg förr) och stans största mataffär (den blå byggnaden), som ligger 5 minuters långsam promenad från vårt hem (10-15 minuter från vårt kommande).


Ett väldigt snabbt tillfixat panorama över centrum, med nya tele-posthuset till vänster, via nya banken höger om mitten och mataffären helt tilhöger. I bakgrunden ses havet/fjordsmynningen. Klicka på fotot för att se det i större format.

Tisdag kväll klättrade vi också upp till Hans Egede-statyn, gjord som avbild av prästen som grundade staden år 1728 (och som givit namn åt hotellet). Nedan kan ni se vad vi såg därifrån:


Åt norr. Ganska så exakt mitt i detta foto ligger huset vi har köpt (det syns dock inte på fotot).


Mot nordost, med världens minsta domkyrka i fokus.


Österut, mot vårt hyreshus långt bort i fjärran (läs några hundra meter ;-) ).


Något mer åt sydost, mot centrum.


Söderut!


Utsikten under strandpromenaden. Och ja, det är två kajaker i vattnet, varav den ena ligger upp och ned. ;-)

En sorg kommer sällan ensam

Här åker pojkvännen iväg för fem veckor i allra nordligaste Nordgrönland.

Man kan väl inte påstå att onsdag den 26:e augusti har varit en specielt upplyftande dag. Det är ju nästan oundgåeligt. Dagen är nämligen årsdagen för min mammas bortgång.

Det är två år sedan nu, och även om jag klarat sorgearbetet bra så är det så klart inte en genom rolig dag, med bara positiva minnen. Och här vill jag också få sagt att detta med att, som jag skriver, "ha klarat sorgearbetet bra" absolut inte är någon form av tävling – i min värld existerar det inte någon tävling i vem som klarar det ”bäst”. Hur man handskas med döden och saknaden gör den ene eller den andre varken bättre eller sämre. Jag är bara funtad så som person att jag kan handskas ganska bra med saknaden – både den definitiva och den pga långa avstånd (vilket väl är varför jag kan bo som jag gör). Det säger dock inget om mina känslor för min mamma, som var och är oerhört starka. Något som det i övrigt inte heller kan tävlas i, och som gör mig så ont när det är någon som gör. Kärlek och sorg kan inte mätas och vi har alla olika sätt att visa, och att inte visa, dessa känslor.

Oj, nu svamlade jag visst iväg, men jo årsdag är det alltså idag. En årsdag som tyvärr också gör mig bitter. Bitter eftersom någon tog ifrån mig den dagen. Dagen då jag fick meddelandet. Dagen som skulle vara med min mamma i fokus. Den dagen blev till rena pannkakan. Ett enda långt bråk om saker jag inte ens minns vad de var och som jag då på inget sätt hade en önskan om att diskutera. Den totala avsaknaden av respekt, för både mamma och mig, gör mig bitter än idag och får mig att sätta frågetecken vid mycket i mitt liv innan den dagen. Det är verkligen tråkigt att det ska vara så, att denna dag också ska förknippas med något sådant. Så skulle det dock tydligen vara. Det är bara att acceptera och leva vidare.

Annat tråkigt med dagen, och då menar jag dagen idag, inte datumet som sådant, är pojkvännens ivägresande. Resan som sådan är superspännande och jag unnar honom verkligen den, men självklart är det lite tråkigt att vara den som får sitta ensam kvar här hemma (om än tillsammans med sonen ;-) ), samtidigt som det känns hårt att inte kunna vara där som stöd pga av det ytterst tråkiga meddelandet han fick per telefon precis innan avfärd. Fast visst ser jag också fram emot att höra historier och se foton från hans fem veckor långa båtfärd med jobbet, mellan diverse små samhällen och bygder i norr, nästan så nära nordpolen som männskligheten lever idag. Platser som otroligt få, utöver de som själva är födda där, får möjligheten att besöka. Jag hade kunnat kompensera det hela med att låta mitt jobb ta mig med till den allra nordligaste staden, Qaanaaq (”nya” Thule) nu i september, men det var en resa jag erbjöd mina två medarbetare istället. Så snäll (läs dum) är jag! ;-)

Det får vara allt här på bloggen för idag. Nu ska jag nämligen ta och sätta tanden i något av all den osunda mat tröstätaren Lullun fick lagt i sin kundvagn idag, på en shoppingtur som jag egentligen inte alls behövde göra (fast då hade jag iofs inte mött den svensk som visade sig vara/ha varit en av mina anonyma läsare här på bloggen. Så inget ont som inte har något gott med sig ;-) ). Over and out!

Fredagstema: Min drömdag

Så gott som hela Nuuk på ett foto (klicka på det för att se det i större format).

Då bloggen varit stäng i ett halvår ligger jag som sagt lite efter med fredagstemaskrivandet. Därför tänkte jag, i väntan på att temat drar igång igen i september, skriva lite på ett gammalt tema, från 13:e mars: Min drömdag. Och visst är det passande, eftersom jag precis haft en. :-)

Såhär var den:

Jag vaknade ovanligt tidigt men kände mig ändå riktigt pigg. Eftersom klockan inte var mer kunde jag med det goda samvetet i behåll ligga och dra mig, sova lite till och läsa guideböcker inför stundande semester.

Dryga timmen senare blev det dax att stå upp – fortfarande tidigare än vanligt – äta frukost, starta en tvättmaskin och städa undan lite. Inte för att det är kul, men oj så härligt det känns att komma hem igen sedan. Och när jag var klar var ju dagen fortfarande bara barnet.

Tidig förmiddag var vi alla klara till nya äventyr. Mål ett för dagen var posthuset, där det skulle skickas iväg födelsedags- och bröllopspresenter samt en stor låda (över 17 kg) med begagnade bäbis-/barnkläder och leksaker. Därefter blev det en snabbis på stan för att köpa ytterligare två presenter. Det är inte nödvändigtvis alltid så kul att trixa med sånt, men denna gången gick det smidigt och glädjen är ju sällan så stor som när man får göra någon annan glad. Därför platsar dessa aktiviteter så klart alldeles utmärkt på en drömdag.


Mor och son kramas på klipporna.

Efter dagens snabba shoppingtur bar det av på 1.5 timmas lekande på stranden. +8 C, sol och ganska så vindstilla. Perfekt!


Vi hade inte planerat något i förväg, så det blev att improvisera. På grillbaren hemmagjorda vitlökshamburgare och twister fries, intagna på utsiktsplatsen vid flygplatsen, med 200-grades havsutsikt, fick ”duga”. *mums, mums* (Och nej, sonen var långt ifrån sur. Bara koncentrerad när han öppnade ketchupen. :-) )


Sedan bar det av upp i fjällen. Några hundra meter kom vi upp...


....innan det blev dax att ge oss av ner...


...mot hamnen, där vi hade avtalat ”date” med svärisarna. Fyra timmar på havet blev det till, med mysig fika och omkring 20 stora torskar på kroken.

För att avsluta en perfekt dag, hade man kanske kunnat tänka sig grillning på balkongen, en tur på bio eller något. Fast vi var ganska nöjda med att bara sitta i soffan och äta nybakad barkis, slappa, surfa lite, prata, skratta och slötitta på TV innan sängen kallade. Nio timmar non-stop ute i friska luften tar också ut sin rätt. En uuunderbar dag hur som helst!! :-)

Hoppas er helg har varit lika bra!

Mor & son på husjakt

Foto kan ses i större format om du klickar på det.

Sonen och jag har redan tidigare, vid ett par tillfällen, pratat om att vi kanske skulle köpa oss ett hus. Därför tog jag chansen att i tisdags undersöka hans lust till att flytta.

Klockan hann bli över 21 innan vi kom innanför dörrarna där hemma måndag kväll, efter att sonen hade varit på läger i 8 dagar. Inte kunde jag med samvetet i behåll skicka iväg honom på dagis nästa dag då inte. Nej, det fick bli att ta med honom till jobbet – läs; *yippie* mammas spääännande jobb – i några timmar och sedan spendera eftermiddagen i solen.

Och inte bara i solen, utan sonen och jag skulle gå på husjagt. Utan direkt mycket påpushning från min sida, var lillkillen helt med på noterna. Vi skulle hitta ett hus stort nog till bara en liten familj som vår och så skulle det ligga i närheten av en stooor lekplats. Det var lillkillens kriterier. *hihi*

Så vi travade oss iväg:


Först såg vi bara en massa hyreshus, av det samma slag som vi bor i nu (foto på "vårt" hus från 2008). Sedan kom en del myndighetsägda hus, följt av ett grönområde. Mamma visste dock ett ställe där det fanns en stor lekplats, så vi styrde kosan ditåt.


Efter att ha passerat stans ankdam...


...kom vi fram till ett bostadsområde, med inte mindre än tre väggupp på kanske ca 200 meter. Bra, tyckte mamma. Turen hade i långsamt, utforskande tempo tagit ca 15 minuter.


Ett område som i övrigt såg ut såhär på ett foto jag publicerade på bloggen för något år sedan. Kommer ni ihåg detta foto, som så många av er kommenterade på då? (Jag kunde inte hitta orginalet just nu, så detta är en kopia av miniversionen som jag har på Facebook, därav den låga kvalitén.)


I området rådde febril aktivitet. Det är, som granne till kolonihamnen – där som den dansk-norske prästen Hans Egede grundade staden i 1728 – ett gammalt bostadsområde. Nu har det dock blivit poppis att köpa dessa hus och totalrenovera dem (läs, bygga om de ofta små, små och rivningsklara trähusen till, i jämförelse, monsterstora hus med all tänkbar lyx). Och jo, huset på fotot är bebott och långt ifrån det mest slitna i området, men det tar på dem kan jag lova.


Rätt vad det var, mitt i vårt letande, hittade vi detta. Grabben blev eld och lågor. Huset längst upp i slänten såg, enligt grabben, coolt ut och dessutom stod det tomt! Det huset skulle vi bara ha!


Han sprang närmast upp för trappan. Jo, detta var det coolaste huset, helt klart! Men först skulle så klart utlovade lekplats hittas. Han tog sig därför en springtur runt huset och kunde besviket konstatera att, utöver gungan nere på uppfarten, så var detta ett vuxenhus, för det fanns inga leksaker och lekplatsen lös med sin frånvaro.

När jag bekräftat att han skulle få lov att ta med sig alla sina egna leksaker, och få lov till att spara ihop till lite Star Wars lego (?!) så blev han dock väldigt glad igen. Och lekplatsen hade visst mamma koll på.


Och ja, se det hade hon ju. Tre huslängder bort låg nämligen ett skinande nytt himmelrike för en nästan-5-åring.


Och mamma klagade inte. Värre utsikt kan man ju ha när man går med sonen till lekplatsen! ;-)