Lullun bland inuiter & isberg

Ja, vad ska man ha som överskrift?

2009-09-27T01:18:00.005-02:00

Jag började skriva på nätet i januari 2005 för att som utandsboende kunna hålla kontakten med familj och vänner i Sverige. Senare har det också utvecklats sig till att bli mitt allra främsta forum för att möta nya vänner, från hela världen, och lufta tankar och funderingar. Här i Grönland är det ju rent kulturellt ytterst svårt att knyta personliga band på det sättet, så på många sätt kan man säga att bloggen och bloggandet har varit min livlina genom några av de absolut tuffaste åren av mitt liv. Många av de dilemman jag hamnar i, många av de funderingar jag har, är ju dessutom något som återfinns hos så många av er andra ”utlandsbloggare”. Det har varit en fantastisk upplevelse, att möta personer som förstår vad det är jag upplever, på så många sätt. Det hade jag inte i min vardag innan.

Många, riktigt många är också timmarna som jag varje vecka lägger ner på att fota, skriva inlägg och svara på kommentarer. Timmar jag använder för att göra något som är allt annat än att såra andra människor. När då mina bloggtexter visar sig, trots att jag verkligen försöker att formulera mig tydligt, blir missförstådda så att de får människor att känna sig kritiserade, ja då är min reaktion att jag drar åt mig öronen. Att jag själv som person blir kritiserad det kan jag ta, men att ord som jag själv skrivit i all välmening missförstås och blir sårande, det gör ont. Att jag sårar någon gör ont, för det är nog det värsta jag vet. Om det så är medvetet eller ej. Nu har det hänt igen och ja, det säger ju bara till mig att jag faktiskt inte borde skriva något alls.

Och det är alltså vad jag nu överväger. Planen har en längre tid varit att skriva ett par veckor mer och sedan ta en tre veckors bloggpaus, av helt andra orsaker, men som det ser ut nu så tar jag den pausen redan nu och helt ärligt är jag inte säker på om jag kommer tillbaka igen efter det. Det känns plötsligt väldigt olustigt att hålla denna bloggen vid liv, hur mycket jag än älskar att skriva.

Nästan fem år har det blivit till, men ja, kanske är det här jag slutar ändå. Ett snöpligt slut, då bloggen verkligen är min allra största personliga hobby och platsen där jag lever en stor del av mitt sociala liv, som småbarnsmamma utan de stora möjligheter för utsvävningar om kvällarna. Jag har aldrig någonsin haft skrivkramp, utan potentiella blogginlägg hopar upp sig i mitt huvud konstant och jag vill egentligen inget hellre än att skriva. Fast som sagt; jag vill inte såra någon med mitt skrivande och bara att den möjligheten finns får mig att känna mig väldigt olustig. Så är det vad som krävs, låter jag helt enkelt bli att skriva helt och hållet. Jag har alltför många kamper att kämpa, för att jag också ska orkar med att något som var tänkt som något positivt också sårar.

Jag är en enormt positiv person, med något som jag tror är en ganska ovanligt stark kämparglöd. Men jag når också gränsen tillslut. I januari stängdes bloggen ner av rent säkerhetsmässiga skäl, då jag blev hotad på livet av en psykiskt instabil person (inte relaterat till själva bloggen, men bloggen blev ändå en säkerhetsrisk). Denna gången är det något helt annat. Det känns helt enkelt inte roligt mer att lägga ner så mycket tid och själ på något så personligt, som har potentialen att såra andra. Det spelar ingen roll hur mycket det samtidigt gör de samma personer och andra glada.

Jag är en person som står för vad jag tycker och jag är inte rädd för att stå upp och t.ex kritisera min chef, om det är något jag tycker han gör fel. Detta är dock som sagt något helt annat. Detta ska ju vara ett trevligt fora. Det är här jag ska berätta om lillkillens framsteg och funderingar, det är här jag ska berätta om husflytt och om trevliga middagar. Det är inte en plats där jag ska, med vilje eller inte, hänga ut andra och gå till personliga angrepp. Hur väl jag än formulerar mig finns det dock alltid en risk för att det uppfattas så. Blir något av det jag skriver missförstått, uppfattas det hela dessutom säkert än värre av de personerna som missförstår, då det hela ju utspelar sig på nätet, så jag säger därför hej då.

Ja, jag förstår att denna nerstängning säkert kan låta riktigt drama queen aktigt, men so be it. Kanske ses vi i november, kanske inte...

Vissa har tur och har två…

2009-09-26T16:51:00.003-02:00

...födelsedagar. Det har sonen. Det samma barn som också haft turen att gå och lägga sig med vått hår, vilket kan ses på fotot. *hihi*

Och varför har han då två födelsedagar undrar de bloggläsare som inte följt bloggen länge nog, eller besitter ett helt vanligt minne, utan superkapacitet för detaljer?

Jo, det ska jag förklara: En gammal tradition bland inuiterna (som fortfarande existerar, även om inte alla följer den) är att döpa sina barn efter avdöda släktingar och nära vänner. En del av denna personens själ lever då vidare i det nyfödda barnet.

Min son är döpt efter sin farbror, en farbror som om han levde skulle ha haft födelsedag igår. Då en del av hans själ dock lever vidare i min sons kropp blev det alltså även sonens födelsedag. Ganska logiskt egentligen, eller hur? Med respekt för de lokala traditionerna (igen, en tradition som lever kvar i vissa familjer/områden men inte alla) firade vi därför lite extra igår.

Sonen fick ett paket med lego och efter middagen blev det glass. *mums*

Fredagstema: För att överraska mig...

2009-09-25T06:15:00.009-02:00

Så var det fredag och dax för Mais ois sista fredagstema: ”För att överraska / överrumpla mig måste du…”

Ja, då jag lever med ett konstant hot på mitt och mina käras liv, har jag ett lite blandat förhållande till detta med att bli överraskad. Jag kontrollerar t.ex närmast reflexmässigt igenom lägenheten varje morgon när jag vaknar. Det är även det första jag gör när jag kommer hem efter att jag har varit ute. För att säkra att det inte står en överrakning bakom en dörr eller runt ett hörn. Och även om det blivit bättre på den fronten senaste par månaderna så måste jag, om det råder minsta tvivel, också kontrollera en extra gång så att alla dörrar och fönster är stängda innan jag går och lägger mig. Ja, det är några av de saker jag gör för att undvika att bli överraskad. Inte för att jag tror det hjälper, men det ger mig i alla fall lite ro.

Allt detta är ett konstigt beteende för mig, då jag egentligen inte alls är mörkrädd osv. Många är städerna där jag har gått ensam hem genom nattens mörker. Alltid med ögon i nacken och väl medveten om min omgivning så klart, fast sällan, ytterst sällan rädd. Fast ja, senaste årets händelser har ju förändrat situationen en del. Det har dock, som sagt, blivit bättre. Tidigare, de första många månaderna med hot, fick jag hjärtat i halsgropen bara av att någon gick förbi på svalgången utanför. Det får jag inte längre.

Även om jag gör allt för att undvika dessa negativa överraskningar, tycker jag dock så klart om överrakningar; positiva sådana. Jag är ju dessutom ganska lätt att överraska, då jag i många år var ganska duktig på att intala mig själv om att jag inte var värd direkt mycket, helt imot vad jag innerst inne visste. Dock gör det fortfarande, trots ändrade tankar, att jag blir väldigt överväldigad när motsatsen blir bevisad.

Jag kan bli otroligt, nästan obeskrivligt glad om blomsterbudet står utanför dörren med ett fång med rosor. Eller för den sakens skull; om någon bara plockat ihop ett par maskrosor på gården nedanför och kommer upp och ger mig. Eller om jag får ett oväntat kort/brev, en e-mail eller ett sms osv.

Den allra största överraskningen som jag hoppas och väntar på är dock något helt annat, och missförstå mig inte nu kära familj, men det skulle vara ett besök från er. Vi är en familj med väldigt starka band, därför gör det kanske än mer ont att ingen av er/dem har besökt oss. Självklart finns det förklaringar, och visst kan jag se och förstå dem. Jag förstår vad som har gjort att ett besök varit omöjligt. Fast ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Ändå har jag genom åren inte kunnat låta bli att i perioder känna både oerhörd sorg och ja, även bitterhet och allt däremellan.

Jag förstår så klart att detta är ett ”skavsår” även för min svenska familj. För hur många semestrar vi än lägger i Sverige, kommer aldrig den fulla förståelsen för vår vardag och acceptansen av att jag inte är den samma person som för 10-15 år sedan att komma. Bloggar och foton i all ära, förståelsen och acceptansen kommer nog ändå bara genom att de får se hur vi bor, var jag jobbar, se vägen vi går till dagis varje dag, affären där vi handlar osv. Genom att de får med egna ögon verkligen se hur vi lever och hur vi agerar i vår verklighet. Små löjliga detaljer som betyder så mycket.

Så länge vi förblir obesökta, kommer nog Grönland och vår vardag att vara något som kommer att förtyna mer och mer i våra samtal med varandra. Något som kommer att bli mer och mer främmande och skrämmande för familjen. Något som blir än svårare att förhålla sig till och som kommer att kännas mer och mer pinsamt att prata om, eftersom man inte riktigt kan relatera till det. Och ja, jag kommer nog när jag kommer till Sverige bara mer och mer känna mig konstig i den roll jag ramlar tillbaka i, rollen som jag hade då jag också bodde där. Jag tror det kommer att sätta större och större spår på våra besök, tyvärr.

Jag har bott 1/4 av mitt liv utomlands; nästan hela mitt vuxenliv. Det är nog därför inte så troligt att jag helt plötligt kommer att flytta hem till Sverige och helt lämna denna del av mitt liv ryggen. Därför hoppas och önskar jag verkligen att förutsättningarna ska ändras, så att jag en dag kan få den allra största överraskningen jag kan tänka mig. Skickar härmed en kram till er allihop! (Och hoppas att ni förstår, och inte tar detta som kritik. Jag förstår ju också varför det har varit problem att komma.)

Vil ni läsa vad andra bloggare skriver om överraskningar och överrumplingar, kolla in dessa bloggar. Och är det någon som är pigg på att vara värd för fredagstemat i oktober, meddela Mais ois. Jag kan tyvärr inte, men kanske i december?! ;-)

Glada killar

2009-09-24T08:40:00.004-02:00

Nallen Nalle och sonen tyckte deffinitivt jag var världens bästa mamma i morse, som fixade till en osötad ”saftglass” (läs smoothie) till dem båda till frukost. Killen till höger fick sig också en skiva groft bröd, så han ska nog stå sig till förmiddagsfikat. Nalle lämnade vi dock sittande vid bordet med sin (ganska tomma) saftglass. ;-)

Här på jobbet blev det sedan att städa undan spåren av att ha haft ett över 8 timmar långt besök av sonen igår. Det var inte så farligt som det låter och lillkillen skötte sig verkligen exemplariskt igår. Han hade en hel del kul, dock inte tillräkligt, för på väg hem igår kunde han nämligen konstatera att dagis allt var roligare trots allt. Fast vänta ni bara; i morgon vill han säkert följa med till mammas jobb igen (även om han inte får). ;-)

Förresten; vem tar över Fredagstemat till oktober? Jag kan tyvärr inte, pga diverse resor. Du som kan; meddela Mais oui.

Tur att vi är friska

2009-09-23T10:08:00.001-02:00

Den 13:e september var det helt vitt på marken när jag vaknade. Den snön smälte dock undan ganska med detsamma. Sedan har det blivit till att gå hem från jobbet med snön piskandes i ansiktet ett par dagar, men inget direkt resultat på marken. Fast visst är vintern på väg. Fotot ovan är från i morse. Alla bilarna från stadsdelen Qinngorput var helt täckta av snö.

Här är vi annars pigga och krya, trots sonens tidiga sorti igår. Och tur är väl det, eftersom jag nog inte helt litar på sjukvården här i landet. När jag ringde till läkarstationen idag t.ex, för att beställa tid till sonens 5-års kontroll och vaccination får jag reda på att det inte existerar någon vid 5 år, utan bara en vid 4.

Problemet är bara att jag frågade då vi senast var där, när han var 2, och då fick jag reda på att vi inte skulle komma tillbaka före han var 5. I papprena från då han föddes, som i och för sig är från Danmark, står det dock att barnen ska på kontroll både vid 3, 4 och 5 års ålder. Därför har jag, när jag har haft andra ärenden till läkarstationen (senast i våras) frågat om det verkligen stämmer att han inte ska komma före han är 5 och hela tiden har jag fått det bekräftat; nej, han ska inte komma före han är 5 år.

Så tala om att jag blev överraskad när jag nu fick reda på att det inte existerar en 5-års kontroll i Grönland, utan bara en 4-års kontroll. Då ska man ju också komma ihåg att sonens 2-års kontroll blev kraftigt ”förkortad” eftersom de glömde bort oss i väntrummet. Efter att ha väntat i över 2,5 timma blev vi inkallade och då hade läkaren som kunde göra en del av testerna gått hem, så det blev bara att väga, mäta, titta in i öronen och fråga mig om han verkade vara frisk.

Eftersom han dessutom skulle ha haft en spruta när han var 4, har jag nu ringt ner till ”riktiga” läkarjouren för att höra vad vi nu gör. De skulle undersöka det hele och ringa tillbaka. Så här går jag och väntar. Jag tar det hela dock ganska lungt, men ändå...

Idag har jag besök av sonen på jobbet – jag hade lovat honom det långt innan det att han somnade tidigt igår, så nej han är inte krasslig. Då får man så här vackra snigel- & larvkreationer på kontoret. :-)

Åska & drivis?

2009-09-22T19:37:00.002-02:00

Ja, drivisen har vi ju till vardags, men kanske är även åskan på intågande – och DET är ovanligt här i Arktis vill jag lova. Och varför nu risken?

Jo, 38 minuter innan normal natti-natti-tid (och ja, sonen kan klockan) kom den helt förkylningsfria sonen ut till mig i köket och sa:

- Jag vil sova.
- Är du trött? frågade jag överraskat efter att ha hört honom glatt dansa runt inne i vardagsrummet.
- Ja, jag vill sova. [Paus] Kommer du? [Paus] Jag ska bara stänga av filmen, så går jag i säng. Kommer du och läser, mamma?

Sonen stängde av TV’n mitt i pågående program – vilket han normalt aldrig, aldrig, aldrig gör – och knatade in i sovrummet. Han irrade runt lite efter en bok och hoppade sedan i säng (kläderna hade kalsongcharmören redan tagit av sig för länge sedan). Och vid antal-sidor-vi-ska-läsa-förhandlingarna vann jag lätt, genom att bara gå med på att läsa en dubbelsida mer än mitt utgångsläge, på tre dubbelsidor.

Ja, risken för åska är påfallande ikväll! :-)

PS: De sista två fotona föreställer inte åskmoln, utan bara vanliga ”stormmolnsformationer” jag såg på väg till jobbet den 11:e september i år (första ”molnfotot” är förresten också min utsikt från mitt kontor, som också inkluderar hav och isberg. Avis, någon?! ;-) )

Åtta intensiva dagar

2009-09-21T06:13:00.009-02:00

Så var det måndag och dax att gå till jobbet igen, efter en helg bland flyttlådor. Det är 26 dagar sedan pojkvännen åkte till obygden och det är bara (läs hela) åtta dagar kvar till att han kommer hem igen. Nu tycker jag alltså det börjar bli lite seeegt. Åtta dagar kan dock också gå fort och vara innehållsrika (så till den grad att de kan kännas som åtta snabba evighetsdagar :-) ), vilket jag tänkte skriva lite om idag.

Tiden börjar alltså gå lite långsamt. Tidigare hade jag diverse deadlines på personaltidningen som jag skulle hålla och som höll mig sysselsatt på kvällarna (jag är skrivande redaktör för tidningen och den kom ut den 15:e september), sedan var det ju födelsedagsbestyr (inlägg ett och två). Nu är det packning som gäller, vilket jag i och för sig inte har så mycket emot, men visst hade det varit roligare att vara två som knallade runt här och packade efter mörkrets inbrott. Inte bara jag och en sovande lillkille.

Fast då hjälper det ju att blicka tillbaka lite på roliga resor, från tiden då bloggen var stängd. Jag har ju de senaste par veckorna redan berättat om lyxresan till Ilulissat och slapparturen till Sisimiut. Nu är det därför dax för årets, så långt, mest intensiva resa: På åtta dagar – lika många dagar som det är kvar till att pojkvännen kommer hem igen – skulle vi hinna med fyra resdagar, en konferens och besök av två olika familjer i två olika länder, inklusive ett barndop.

Såhär gick det till:

I Europa väntade sommaren på oss, men i Nuuk var det mer åt vinterhållet. Vädret var risigt värre när vi skulle ge oss av från Nuuk. Vindarna var så starka att det var svårt att gå ut till flyget, som stod och svajade på ”parkeringsplatsen”. Sonen och jag fick föra en gemensam, svettig kamp för att han överhuvudtaget skulle kunna komma de 30 metrarna från flygplatsbyggnaden till flygplanet. Men fram kom vi och, som ni kan se, in och iväg.

På Kastrup flygplats sprang vi helt oväntat på sonens bästis J, som flyttade till Danmark i 2007. Delvis tillsammans med ett par andra blev det lekt en del för killarna, medan vi vuxna väntade på väskorna.

Hotel Nyborg Strand var perfekta stället för en konferens tyckte sonen, som förälskade sig i alla grönområden, lekplatsen och...

...att det låg helt nere vid stranden. Denna panoramavy (som sträckte sig än längre åt norr och syd) över vattnet med Stora Bältsbron, var också vår utsikt från frukostbordet. Lyx!

Vi åkte från snöslasket i Nuuk till sommaridyllen i Danmark.

Tur att Danmark är ett litet land (1/52-del av Grönland), så på en ledig eftermiddag och kväll fick vi utforskat ett förhållandevis stort hörn av landet och hälsat på delar av svärfamiljen. Många underbara möten blev det. Då det var första gången vi möttes låg kameran dock fint nerpackad i väskan tyvärr, så varken människor eller vackra stråtakshus kom med på kort...

...men väl vår bil.

En av personerna vi besökte lämnade oss tyvärr nu i helgen. Mina tankar går till alla närstående, samtidigt som jag är oerhört tacksam för att sonen och jag fick möjlighet för att träffa honom.

P passade också på att visa fram vad som måste vara Danmarks största sten, för inte finns det berggrund i Danmark inte. Den är så stor att den t.o.m fått sig ett namn – Damstenen – och vägen dit var skyltad med kulturminnesskyltar. *hihi*

En lekplats med mäktigare havsutsikt får man nog leta efter (även om vi ju också har ett par här i Nuuk). ;-)

På väg upp genom Sverige blev det att stanna till på FunCity i Varberg, så att sonen fick springa av sig lite i ett par timmar. Inget fantastiskt ställe med högkvalitetsattraktioner, men varför ska man ha så höga krav?! ;-)

Bilåkande är alltså tröttande. ;-)

Väl hemma hos morfar (min pappa) skulle så klart 4-hjulingen ut och testköras. Igen, igen. :-)

Vi hann med både en snabbis till Hamburgsund & Hamburgö, där min mamma är uppväxt. Själv gick jag både två år i lekskolan och nio år i grundskolan på dessa breddgrader.

Och en tur till Fjällbacka också så klart. Jag hade postadress Fjälbacka i hela min barndom.

I Fjällbacka åts årets första mjukglass. *mums*

Dag två (av två) i Sverige stundade det barndop för syskonbarnet E1. Det blir dock inte så många foton av det här på bloggen, då jag inte bett om lov (jag publicerar helst inte foton på andra än de som gett deras godkännande eller själva aktivt lägger foton på nätet). Barndopsfestligheterna hölls i trädgården och det utan en endaste droppe regn, mörka moln till trots.

Efter ännu två resdagar (bil till Köpenhamn och flyg Köpenhamn-Nuuk), som även inkluderade poliskontroll, presentleverans i Göteborg, IKEA-besök och lite annat smått och gott, kom vi tillslut hem igen. Trötta men nöjda! :-)

Så snabbt kan alltså åtta dagar gå. Hoppas de nästa åtta går lika snabbt!

Flyttlasset förbereds

2009-09-20T16:51:00.004-02:00

Det har varit en lådfylld helg kan man väl säga. Och in imellan har det blivit tid till lite alfabetpussel, vem där-spel, legobyggande och Patrick Swayze-nostalgi. Och middag i trevligt sällskap igår kväll, även om anledningen till att vi samlats var sorglig.

På en av mina vandringar upp och ner till förrådet, också känt som de tomma flyttlådornas förlovade land, fick jag en överraskande syn. Min bokhylla! Eller ja, det var ett par år sedan jag gjorde mig av med den. Grannen som fick den då, har visst också blivit trött av den. Jag köpte den för 150 kronor på en loppis i Odense, Danmark år 2004. Vilken resa den måste ha varit ute på sedan den tillverkades någon gång på 70-talet. Men nu verkar resan nästan ha nått sitt slut. Sopförbränningen i Nuuk nästa?

Mitt förhållande till alkohol & droger

2009-09-18T11:23:00.012-02:00

Vi har väl alla haft dem; barndomsprinciper: ”Jag ska aldrig...” Varpå de vuxna alltid sa: ”Vänta du bara till att du blir stor.” Denna veckans fredagstema/show & tell från Mais oui är ”Mitt förhållande till...” + ett valfritt ämne. Och jag hade tänkt att skriva just om en av mina barndomsprinciper.

Jag hade säkert många principer som barn, och nu pratar vi om sådär 6-10 års åldern. Jag minns dock bara tre, och som jag verkligen menade då jag sa dem, även om det så klart var de som tvivlade. Minst ett par av dem var deffinitivt präglade av att jag var minstingen i en systerskara på tre och kanske av att jag var lite av en killtjej. De var nämligen:

1. Jag ska aldrig sminka mig.
2. Jag ska aldrig börja röka.
3. Jag ska aldrig dricka alkohol (senare utvidgad med att aldrig använda droger).

Ja, nr. 1 har jag väl inte kunnat hålla helt. För visst sminkar jag mig, men jag började sent och inte är det mycket smink som kommer på. Så på sätt och vis kan man väl säga att jag nästan har hållit mitt ”löfte”. ;-)

Nr. 2, ja, rökning tycker jag fortfarande är lika äckligt som den gången jag första gången sa till mina föräldrar att jag aldrig skulle röka. Känns totalt onödigt för mig. Det innebär inte att jag ser ner på andra som faktiskt röker och all respekt åt dem som försöker men inte lyckas sluta, för jag förstår att det är svårt.

Nr. 3, ja jag är principfast och har jag en gång sagt något så har jag svårt för att erkänna att jag inte kan hålla det. Alkohol har dock aldrig riktigt sagt mig något, heller inte senare i livet. Kanske tycker någon att jag är tråkig, men jag missade helt denna tonårsdille att supa sig full samtidigt som jag inte känner som om jag har missat något egentligen. Istället var jag nog den bland mina vänner som oftast blev tillsagd av ordningsvakterna att jag skulle ta det lungt, och det var bara för att jag var glad. Hade ju inte druckit en droppe.

Även om jag på många sätt är en livsnjutare har jag inte fått vanan att sitta och njuta av ett glas vin. Kanske har jag missat något, men samtidigt känns mitt liv så fullt av njutning att jag inte behöver mer. Jag är enormt nyfiken på att testa nytt, men att dricka bara för drickandets skull, för att bli full, nej det lockar inte. Kanske kommer det en dag bara helt av sig själv, vem vet. Jag dricker ju alkohol, det är inte det. Det är bara sällan och i så små mängder att jag med lätthet kan räkna gångerna jag har känt av beruselse på en hands fingrar.

Att leva i ett samhälle som detta sätter ju också saker och ting i perspektiv. Alkohol är ju så långt ifrån bara något roligt. Så mycket skit följer ju också med. Jag är själv uppvuxen i en familj med ett väldigt sunt förhållande till alkohol (därmed inte sagt lika torrt som mitt ;-) ), därför måste jag säga att det var en chock för mig att här på närmare håll verkligen se hur alkoholen kan förstöra en familj, generation efter generation, på så många sätt. Alkoholen kanske inte är anledningen till all sorg och missär, men inte gör den saken bättre.

Som bland så många andra kolonialiserade naturfolk, så florerar ju alkoholproblemen här. Kanske är de inte så enormt mycket större här som man kan tro. Traditionen är ju en annan – när man ska fira och vara glad så gör man det ute bland goda vänner. Garderobsdrickeriet är nog minimalt. Fast visst är det tragiskt att se. Att fredag morgon, på väg till jobbet, möta folk som nästan inte kan stå på benen, bara för att 14-dagarslönen blev utbetald på torsdagen osv.

Alkohol är dessutom dyrt här, dyrare än i Sverige. Med de låga inkomsterna många har, skapar det många andra problem än ”bara” att barnen inte får den omsorg de har behov för (vilket ju är så långt från ”bara” det bara kan vara) och jobb inte bliver passade. Det finns nämligen inte heller alltid pengar till nödvändigheter som mat och kläder i vissa familjer.

Ja, kombinerat med mitt ”sopinlägg” tidigare i veckan, målar detta inte upp en vacker bild av det på många sätt så underbara land jag lever i, men man ska ju inte heller dölja problemen. Problem som faktiskt finns överallt i världen, inte minst här.

Vi kan dock skatta oss lyckliga över att övriga droger inte har hittat vägen hit. Ja, utöver hash då. För det finns det tyvärr också en hel del av och jag tror ingen här kan stoltsera med att de inte känner någon som röker. Eller för den delen, att inte känna någon – om än på avstånd – som någon gång har haft fingrarna i dealandet med hash, om det så ”bara” är som pengakurir. Bara genom att gå till mataffären några gånger, kan man ju nästa inte undgå att se någon sälja. Då ska man alltså vara otroligt naiv, om man inget ser.

Hashrökarna själva är ju snabba med att säga att hash, som den milda drog det är, är ofarlig och alkohol är minsann farligare. Och ja, det är den nog – speciellt eftersom alkoholdrickandet är mycket mer utbrett om inte annat. Och naturligtvis är det vanligare, för det är ju lagligt. Fast hade alkohol blivit uppfunnet idag, så hade det nog også blivit förbjudit ganska med detsamma. Så argumenten håller inte.

Ja, att växa upp med att vara totalt emot allt vad rökande och drickande heter, så säger det sig självt att jag inte har något som helst intresse i droger. Jag är dock heller inte någon moraltant. Andra får för mig göra som de själva vill, så länge det inte sårar andra. Det senare är dock svårt att undvika. Alkohol och hash, som är det som finns här, sårar de närstående. En som röker hash regelbundet och har ett beroende, blir annorlunda. Denne blir lättare irriterad, får ett dåligt och svängande humør och tar inte ansvar för sin egna och därmed familjens situation. Denne känner sig ofta förföljd och får en förvrängd syn på verkligheten osv. Det blir till en ohållbar situation tillslut.

Sedan tillkommer som sagt, igen, det ekonomiska. Senaste numret av familjemagasinet Sila, som alla hushåll här får två gånger om året, hade hash som tema. Enligt den kostar ett gram hash omkring 500-700 kroner (650-920 svenska) i Grönland – i Danmark kostar det enligt samma tidning 50 kronor. Klart att det slår ut familjer då!

Normalt så beslagtas det omkring 50-60 kilo hash i Grönland per år. I juli i år beslagstog man hela 118 kilo bara i denna segelbåt, som nu ligger bakom polisstaionen i Nuuk. Nytt rekord.

Vill du läsa mer om hur andras förhållande är till diverse saker och ting, kolla in dessa bloggarna.

Tiden går så fort

2009-09-17T17:29:00.004-02:00

Vill bara skicka ett stoooort grattis till kära E1 som fyller 1 år idag! Hipp hipp hurra, på din födelsedá!

Och ja, vissa har en B1 och en B2. Jag har istället en E1 och en E2, och en stooor O så klart. Vi pratar alltså om syskonbarn. Tjejer hela bunten! :-)

Sonens 5-årsdag

2009-09-17T00:53:00.005-02:00

Så är dagen nästan över*. Redan. Sonen blev 5 år i dag och trots att vi var hemma hela dagen, så försvann tiden bara i ett swich... ;-)

Kl. 6.30 i morse gick jag in och sjöng för sonen, som tidigare smugit sig in och somnat i min säng. Tror ni att han vaknade? Inte då. Efter att ha sjungit ”Ja må han leva” rejält högt typ fem gånger och puttat till honom ett par gånger, så var han dock plötsligt klarvaken...

...eller ja, nästan. ;-)

Många paket blev det, från familien i Sverige og oss här. Eller snarare fyra, fast med innehåll som heter duga – massor av lego och Blixten McQueen-saker (från filmen Bilar). Och nöjd blev han minsann, efter att (som alltid) fint och ordentligt ha packat upp alla paketen (ja, det finns alltså otroligt nog sådana barn som tar sig tid till att titta på korten och inte fläcker upp paketen i all hast ;-) ).

Sedan var det att springa ut till köksbordet och börja bygga. Sonen var 100 % fokuserad när han skulle bygga Anakin Skywalkers legorymdskepp. Det var det enda han verkligen önskade sig i födelsedagspresent den senaste månaden eller mer. Inte för att han någonsin har sett filmerna, men... ;-)

Senare på morgonen kom sonens absoluta bästis K. Killarna bjöds på bananpannkakebrunch med pirattema.

Det mesta av dagen gick åt legobyggande, bullätande och skönsång. ;-)

Sonen fick sent om eftermiddagen en knapp timmas ”paus” mellan besöken. Då passade han på att visa att även han har fått gener från sin morfar vallhundsinstruktören. Sonen vallade alla (pirat-) ballongerna in i vardagsrummet. :-)

Sedan följde en ny våg av presenter; bilbana, Bilar-bilar (alltså från filmen Bilar) och en stooor röd Fatboy. Och lek, jo jag tackar jag! ;-)

Temat för kvällen var även det pirater, så det var dukat upp med piratduk, piratmuggar, piratsugrör, pirattallrikar, sand- och snäckdekorationer och en skattkista med ”juverler” (läs sonens pärlkreationer och annat krimskrams *hihi*) och (elektriska) ljus. ;-)

På menyn för de i allt 8 ätande runt 4-mannabordet stod hembakad pizza, bullar, kakor och ja, tårta såklart! ;-)

Strax före klockan nio, efter dagens saga, deckade den stora lilla 5-åringen. Tack alla för era hälsningar och presenter; via bloggen, facebook, e-mail, post och telefon. Jag tror lillen blev otroligt nöjd med sin dag, och den var ni ju alla en del av! :-)

*) Eller ja, dagen är över egentligen, då klockan ju faktiskt är över midnatt. Det är bara jag som inte har kommit mig i säng ännu. ;-)

Vad är det som stinker?

2009-09-15T13:14:00.005-02:00

När jag vakande i morse, var det till en obeskrivlig stank. Och nej, kära läsare av mitt förra inlägg, det var inte från grannarnas (eller mina egna) sopor. Nej, stanken kom från sonens sovrum.

Eller ja, själv tyckte jag egentligen att det mest doftade af nybakade bullar, men enligt grönländsk tradition så stank det. Ni som följt min blogg i något år eller mer, förstår nu kanske vad jag pratar om: Den inuitiska traditionen om att säga att det stinker till en som har födelsedag nästkommande dag!

I morgon är det nämligen lillgrabbens födelsedag. Hela fem år har det gått sedan han föddes. Det är helt otroligt. På något sätt så känns det som en evighet sedan, men samtidigt så är det svårt att förstå att han nu redan är stora pojken. För som 5-åring kan ju inte ens jag riktigt med att kalla honom bäbis mer. Ja, jag tror detta är en av de absolut största milstoparna för mig i hans liv så långt.

Det blir att vara lediga på hans födelsedag, men idag skulle han såklart firas på dagis. Därför blev det att starta storbaket så snart vi kom hem från jobb och dagis igår. Såhär gick det:

Det är inte direkt någon hemlighet; min son ÄLSKAR att baka och har alltid gjort. Han har hängt med helt sedan han låg i babysittern och kunde hålla i en barnvänlig visp medan jag vispade osv.

Den kommande dagen till ära hade jag t.o.m lyckats att få tag på färsk jäst. Lyx!

Det sparades inte på gottigheterna. (Av någon anledning fick sonens mini-kavel inte vara med på fotot entligt dess ägare. ;-))

Det är ju bara sonens födelsedag en gång om året, så jag unnade honom lite pärlsocker. ;-)

77 kanelbullar blev det i allt.

Och så här stolt var sonen när han kom med bullarna till dagis i morse. Så får vi hoppas att de räcker till alla de glupska barnen... ;-)

Tyvärr kan vi inte dela med oss av våra nybakade bullar till er, men hade det varit möjligt rent tekniskt, hade vi såklart gjort det. Fortsatt trevlig tisdag till er allihop!

Varför vill vi nu flytta…

2009-09-13T17:43:00.016-02:00

...när vi har såhär underbar utsikt från vardagsrummet (samt balkongen och två av lägenhetens tre sovrum)?

En vanlig sommarnatt, 7:e augusti 2008.

En vanlig höstdag, 23:e oktober 2007.

Nyårsnatten, 1:e januari 2008.

En vintermorgon, 30:e januari 2008.

Norrsken, 1:e april 2008.

Lugnet efter stormen, 7:e april 2008.

Ja, det finns många fördelar med vår lägenhet. Lägenheten som bara ligger några minuters promenad från stadens absoluta centrum, ett stenkast från sonens dagis och ynka 15 minuters lugn promenad från jobbet.

Det ser även ganska mysigt ut inuti. Tre lagom stora sovrum (varav ett fungerar som kontor), ett vardagsrum med plats åt både bokhylla med läshörna och den stora soffan där hela familjen med vänner kan mysa på en och samma gång. Ett kök med en matplats som kanske inte ger möjlighet för de stora middagsbjudningarna, men funkar rätt ok ändå. Lägg där till fina parkettgolv i de fyra rummen.

Ja, varför då flytta egentligen? Varför köpa ett dyrt hus och flytta ifrån detta för oss väldigt billiga boendet? Jo, utöver att det är härligt att bo i sitt egna hus, finns det ju nackdelar med lägenheten och de gjorde sig påminda idag. Igen.

Fast låt oss först ta de tråkiga sakerna med insidan, som t.ex...

...vad är det här uppe i kökstaket?

Och badrummet; ja lite litet, och inte helt fritt från skumma fläckar i taket bl.a.

Stora middagsbjudningar i all ära, men utan fläkt över spisen kan det bli lite stinky. Ytterdörren har jag inte heller fotat, men låt oss säga att den verkar inte vara direkt svår att sparka in. Och fönstrena, som faktiskt blev utbytta i början av 1990-talet (huset är från år 1970), tar in fukt, både mellan glasen och in i lägenheten.

Och ja, kommer man ut ur lägenheten och ut i trappuppgången är kontrasten till det mysiga hemmet närmast överväldigande. Då möts man nämligen ofta av sådant här (alla tre fotona nedan är från idag):

En tvättmaskin någon? Eller kanske lite glassplitter?

Eller kanske en gammal pizzakartong eller använda kaffefilter?

Och visst är det synd att det är sååå långt till (den svarta) soptunnan (till vänster)...?!

Vill du se fler (och lite mer allsidiga) foton från insidan av vår lägenhet och utsidan av hyreshuset, så rekommenderar jag inlägget ”En betongkloss i närbild” från november 2007. Där kan ni också läsa om hur det verkligen inte ser ut såhär överallt i Nuuk. Om hur man är igång med att riva och bygga nytt och hur det redan nu finns massor av superlyxiga bostadsrätter i denna stad som bara tycks explodera, där nya hus ploppar upp som svampar. Att få ner de långa bostadsköerna på 10-12 år är dock en kamp, men det ska nog om ganska få år gå att få en lägenhet utan att man ska bli tvungen att tacka ja till en sådan som vi har just nu.

Sitter ni inte och smaskar på något smarrigt framför datorn just nu, eller inte på annat sätt har ont av att se äckliga saker, vill jag också passa på att visa dessa foton som jag föll över häromdagen när jag letade efter några helt andra foton i mitt arkiv. Det är sånt som möter mig i trappuppgången vissa morgnar (inte alla turligt nog, men nog så ofta tyvärr):

Ja, det röda är ketchup. 10:e maj 2008

Ibland är det dubbel tur att det inte brinner i huset. Man måste ju klättra bara för att komma fram till trappan. 10:e maj 2008

Vill man baka, så är det bara att gå ut i trappan; där hittar man alla ingredienserna. Och längs ner i trappan ligger det dagen tll ära två använda bindor. Blöjor är annars vanligare. *urk*
10:e maj 2008

Så blev det i alla fall rent... ;-)
27:e mars 2009

...helt tills det att någon tog sig friheten att kissa i ett hörn. En allt, allt för vanlig företelse. För att inte förglömma att spy i trappan. Eftersom vi har rejäla frostgrader stora delar av året är det dessutom svårt att tvätta bort det, så det kan bli liggande i veckor. Fast av samma anledning stinker det turligt nog inte alltid så mycket.
30:e mars 2009

Ja, några av mina grannar är några riktiga grisar, det kan man inte sticka under stol med. Ibland har jag blivit så sur att jag har burit sakerna tillbaka till där de kom från (det står ju adresser på brev och på varulådor levererade från affären osv). Vanligtvis tar jag dock bara upp saker och slänger dem direkt i soptunnan själv, alternativt går förbi med ett stort suck.

Och ja, detta rimmar väldigt illa med att man till turister vill sälja landet genom att använda sig av dess rena och vackra natur. Den är också ren och vacker, och stooor. Men hej kära granne, glöm inte bort att du också har ett medansvar. Även om vi bara är 56.000 invånare på en yta fem gånger så stor som Sverige, eller 1/4 av USA, så försvinner inte soporna för det!

Sopbergen i trappuppgången (eller mer trevligt; grannar som via deras skräp vill vara sällskapliga och berätta för mig vad de läste, åt och/eller köpte igår) är i alla fall något jag INTE kommer att sakna när vi flyttar till huset. Ska bli sååå skönt att sonen, som nu har blivit så stor att han har börjat leka lite mer för sig själv utomhus, ska få slippa att växa upp i allt det skräpet.

Och ja, jag hoppas inte jag har skrämt bort alla kommande turister nu. Fast ni ska ju också veta, innan ni kommer hit, att allt inte bara är en idyll, men detta är också något av det allra värsta.

Fotbollsmatch med snöpligt slut (för vissa)

2009-09-12T14:05:00.002-02:00

På kontoret är det jag som är chefen, men på banan styr och regerar den tidigare landslagsspelaren (om än i handboll).

Det gäller att ge järnet.

Avbytarbänken utgjorde ca 70 % av publiken.

Mååål!

Tala om att slå knut på sig själv; kolla in målvaktens ben.

Och ännu ett mål blev det.

Det bästa (?!), eller i alla fall helt klart det mest överraskande med att spela firmafotboll mot brandstationen var att, när det återstod bara omkring 8 minuter av matchen, sprang ca 75 % av motståndarlaget av banan...

...och körde iväg i all hast.

Brandlarmet gick (och som så många gånger, utan att något allvarligare hänt). Segern var då, turligt nog, redan säkrad för vår del, med ställningen 3-2 och klart övertag. Så kan det gå! ;-)

Ännu en seger i hus. :-)

Fredagstema: 4 saker du måste se i Nuuk

2009-09-11T08:17:00.008-02:00

Så var det fredag igen och dax för fredagstema / Show & Tell. Som ni kan se i bloggens högerspalt har Mais ois valt temat ”Fyra saker du måste se i min stad”, så det är vad jag kommer att visa och skriva om idag.

Ja, som besökande till min stad så har jag en självklar lista av vad du ska hinna med om du får möjligheten och det är, utan inbördes ordning:

1. En vandringstur upp på toppen av ett fjäll för att möta den otroliga utsikten över hav, land, fjordar och fjäll. Det finns fjäll för så gott som alla konditions- och erfarenhetsnivåer.

2. En valsaffari. De kostar några hundralappar för några timmar, men man får en fantastisk båttur och troligtvis också ett obeskrivligt möte med åtmindstonde en knölval, på sisådär 12-18 meter.

3. Helikoptertur till inlandsisen. Ja, kommer du bara till Grönland en gång och då bara till Nuuk, så kan det vara väl värt att betala några tusenlappar för att komma in och gå på inlansisen, vars rand ligger i Nuuks bakgård. Här pratar vi inte om någon fjuttig glaciär inte, utan ett helt ”ishav” i storlek med 1/3 av Europa.

4. Kommer du inte til några av de områden i Grönland där isbergen är stora som bostadskvarter, så ska du också komma ihåg att spana in de fascinerande isbergen.

Ja, detta var ju kanske inte tips som det var så mycket ”stad” över. Men det är ju liksom inte så mycket för staden som sådan som man kommer till Nuuk, eller Grönland överhuvudtaget, utan dess omnejd. Själva Nuuk stad kan ju också uppfattas lite tråkigt ”kosmopolitisk” när man varit i andra grönländska städer (läs mindre samhällen), fast visst har även Nuuk mer än mycket exotiskt och typiskt grönländskt att bjuda på. Fyra saker som jag tycker att du inte får missa är:

1. En promenad i den äldsta stadsdelen Kolonihamnen med kolonimaktens hus från 1700-1800-talet. Strosa samtidigt förbi den lokala kött- & fiskmarknaden – en minst sagt exotisk upplevelse.

2. Ett besök i någon av de verkstäder där de gör hantverk av alla dess slag. Eller varför inte gå till två; en för sten- och benbearbetning och en systuga, där de bland annat syr den fantastiska grönländska nationaldräkten. Kommer du inte iväg på detta, så åtminstonde gå förbi ett par av stadens souvenir- och presentaffärer och förundras och lär om den grönländska kulturen. Och notera; det mesta som säljs i affärerna är i allra högsta grad hantverk som också grönländarna själva har i sina hem.

3. Kulturhuset Katuaq. Dels för den vackra arkitekturen och dels för de många spännande arrangemangen och utställningarna.

Foto från augusti 2008.

4. Landsmuseet. Litet men naggande gott kunde man kanske säga. På ganska kort tid hinner du lära dig en hel massa om landets kultur och historia, geologi, djurliv osv. Museumet är uppdelat på flera små hus, och i ett av dem får du chansen att se de i "mumier-kretsar" så kända Qilakitsoq-mumierna.

(5. Ni får också gärna tycka det skulle vara kul att se mig, när nu ni är här. Jag är inte så van med att få besök här på mitt lilla isflak, men det är deffinitivt inte för att jag inte vill ha att någon kommer. ;-) )

Se en lista över alla andra fredagstemabloggare här. Och tack Annika för ”lånet” av din lista.

Grönlands El Niño

2009-09-10T10:14:00.009-02:00

Sommaren 2009 har varit en fin sommar, det vill jag lova och den hade jag tänkt att skriva lite om i några inlägg framöver. Först ut är väderrapporten...

Sommaren var även förra året otroligt fin rent vädermessigt, men enligt DMI, danska motsvarigheten till SMHI, så har denna sommaren varit exceptionell. Det har varit en ovanligt torr och varm sommar på hela den grönländska västkusten, där vi och de allra flesta andra här i landet bor (av 56.000 invånare är det bara omkring 3000 som bor på östkusten). Ja, varm i grönländska mått mätt så klart; ingen värmebölja alltså, med bikinisolande och strandbad – långt därifrån.

Själv vill jag nog mest framhäva torr, då många våtområden har torkat ut och det har varnats för stor brandrisk på många (de flesta) håll. DMI kom också i tisdags med nyheten att det i Narsarsuaq i syd bara föll ynka 2 mm regn i juli månad, mot de normala 65. Här i Nuuk fick vi än mer ynkliga 1,4 mm i juli, mot de normala 86! Det är den torreste juli i Nuuk seden 1933, enligt DMI.

Det varma, klara vädret har också gjort att vattnet i Baffinbukten mellem Grönland och Canada är ovanligt varmt. På några håll är det upp till 10°C varmt, eller hela 7°C över det normala! Och ja, det är vad det är just nu, då vattnet i Baffinbukten når sin maximala temperatur nu under sensommaren. Som jämförelse kan nämnas att det knappt 30-gradiga vattnet vid ekvatorn i Stillahavet bara blir cirka 1-2° varmare än normalt vid den periodiska El Niño, som påverkar vädret så dramatiskt i stora delar av världen.

DMIs havmodeller visar, att uppvärmningen inte beror på att varmt vatten pressas upp från syd, utan det är verkligen solen som värmt upp området omkring oss eftersom vi haft så många fina, molnfria dagar. Turligt nog (?!) menar experterna från DMI att den grönländska ”El Niño” dock kommer att vara mer kortvarig än sin tropiska motsvarighet. När mörkret nu åter sänker sig över Arktis, kommer nedkylningen och isen kommer att lägga sig (om än lite senare än vanligt), så att den i november täcker hela den enorma Baffinbukten.

Ordningen kommer att bli återställd. *phu* ;-)

30 (+ nästan 1) år och moster...

2009-09-08T18:58:00.002-02:00

...för 3:e gången. Ett STORT hipp hipp hurra till det lilla miraklet och de nyblivna föräldrarna!

Här sitter jag är stolt, på mitt lilla isflak, och längtar till det att vi får ses!

♥ ♥ ♥

Sisimiut annu 2009

2009-09-08T11:59:00.001-02:00

Så var det dax för ännu ett ”resereportage” från tiden då bloggen var stängd (så ja, ni som spanat in mina Facebook-album behöver egentligen inte läsa vidare).

Sista veckan i april i år bar det av för fyra underbara dagar i Sisimiut, Grönlands näststörsta stad med knappa 5500 invånare. Ja, vädrets makter ville nästan att besöket skulle bli längre, men de trogna propellerplanen klarade även besegra den stormen, så jag kom hem som planerat trots allt. Målet med resan var att hälsa på pojkvännen som var utstationerad i Sisimiut i ett par månader under våren och att bara slappa efter en intensiv jobbperiod med mycket strul även privat. Dagarna njöts i stooora drag.

Det blev inte fotat nästan alls i denna vackra stad, eftersom jag redan hade massor av foton i arkivet från tidigare resor*, men här kommer i alla fall ett par:

Det var hundslädetävling i Sisimiut när jag var där. Vi satt dock och väntade på att få vår lunch serverad, så det fick bara bli att se starten (här ses bara själva uppsamlingen; det kom många fler ekipage med tiden) från andra sidan kulturhusets panoramafönster.

Sisimiut hamn. I bakgrunden, till höger, ses den gamla stadsdelen med den förhållandevis nya, röda träkyrkan (färdig 1926).

Dagens fångst skulle tas i land. En stor valrosshanne. Skytten ses i svart- & vitrandig tröja och solglasögon, mitt i bild.

Valrossarnas ytterst plastliknande morrhår fascinerar mig lite. De är alltså upp till cirka 10 cm långa!

Valrossar är stora djur, som ger enorma mängder mat och stooora skinn (och ja, det är ett skinn som ses på fotot).

Sisimiut hamn. Det är inte direkt ovanligt med harpuner på båtarna här.

Upp till kamp, eller är det en kram P får?! ;-)

Två av kollegans många slädhundar. Två av säkert över tusen andra hundar i den lilla staden.

Så intressanta var vi visst inte, där vi kom vandrande. Ett litet titt och så zzzzz...

Det blev kört lite snöscooter.

Även jag fick sitta bakom styret på pojkvännens smått krånglande maskin. I bakgrunden ses kulturhuset. (Och igen; P hoppas att det är ok att jag lånat fotot. :-) )

Detta är alltså mitt inne i staden, på en sjö. ;-)

Tidvattnet skapar roliga fenomen, som detta tjocka lager av snö och is som liksom ”svävar” ett par meter över den torrlagda havsbottnen.

Så har tidvattnet spökat till det igen. Och ja, det ligger två båtar på isen.

*) Foton som många också har blivit publicerade här på bloggen tidigare (tex i mars-april 2008), tillsammans med en massa info om staden – så det hoppar jag över denna gången.

Naturens små under

2009-09-07T17:51:00.005-02:00

Idag har det snöat och snöt. I fjällen alltså. Helt ner på 400 meters höjd. Gamla Nuuk-bor säger att då dröjer det bara en vecka till att det för första gången för säsongen lägger sig snö här nere på havsnivå (sista gången det lade sig nysnö för förra "vintern" var 20:e juni). Och det tror jag ska stämma ganska bra. Första snön brukar nämligen lägga sig +/- en dag omkring sonens födelsedag.

Just nu skiftar det dock mest imellan regn och sol här nere, samtidigt som det blåser kraftiga stormvindar. Plötligt när jag tittade ut, såg jag denna väldigt tydliga regnbåge. Den gick ner precis framför det vita huset...

...och vid (den isfria) isrinken. Bara någon minut senare var den som bortblåst, till sonens stora besvikelse.

Förresten visste ni att den vita fågeln (läs måsen) är mamma och att den svarta fågeln (läs korpen) är pappa till den lilla fågeln (läs sparven)? Denna fantastiska slutsats drog sonen häromdagen. Tror bestämt att mamman måste komma ikapp med sin biologiundervisning... ;-)

Ännu en aktiv helg

2009-09-06T15:02:00.010-02:00

Så var det söndag och storstädning står på schemat, tillsammans med lite artikelskrivning för jobbet. Alltså en hemmadag med andra ord, fast sonen klagar inte; det har ju varit full rulle både fredag och lördag.

Efter dagis fredag bar det nämligen av ut på stan...

...med nya cykeln.

Det blev till att dela en pizza på Prego.

Och jo, jag upptäckte plötsligt att sonen alltså blivit stor. Utan en kommentar och utan att försöka ge dem till mig, hade han plockat av och lagt det han inte ville ha (lök) på tallrikskanten. Duktig kille!

Sedan blev det att se polske fotografen Fiann Pauls fantastiska foton från Himalaya, Island och Grönland.

Sonen levde sig in i utställningen (tyvärr hann jag inte få fram kameran när han stod som mest bakåt, men ändå). ;-)

- Den här filmen ska vi se! sa sonen.
Alltså "G-force"; en familjefilm om tre marsvinsagenter (dock inte i 3-D).

Laddad för underhållning. Och visst var han minst lika nöjd efteråt vill jag lova. En lyckad kväll, helt klart!

===

Lördag bar det av på uppdrag ”Hitta Julklappar”. Ja, vi ska ju skicka iväg alla våra Sverigeklappar i början av november, och då en del annat kommer i vägen närmsta tiden, tyckte jag att detta var en bra dag att börja. Sonen var nöjd med sina 100 kronor som han fick att handla för (som dock fick bli fler allteftersom dagen gick).

Vad förvånad jag blev att hitta Mamma Mu-nallar i bokaffären..! Findus var inte lika överraskande – senaste Pettson-filmen kommer faktiskt hit om två veckor. Men, nej inte hör detta till vanligheterna, därav behovet av att ta ett kort. ;-)

Nej, vilken bra present! Det gäller ju att lära sig sin plats i livet tidigt. ”Cook ’n Clean”, med kombinerat kök och tvättstuga i ett. Och bara tjejer på alla bilderna såklart. Super! Hmm...

Sonen spanade in krims-krams-hyllan i en av stadens souvenir- och presentaffärer. För ett tag sedan hade jag sett ett par små keramikkrukor som var så fina i en av dessa affärer (inte den som fotot är taget i) och som kanske skulle bli en passande julklapp. Jag mindes inte priset, bara att det var hutlöst för en så liten kruka, men kanske var det en bra idé trots allt?! Så jag tittade förbi igår. När de visade sig kosta hela 1300 kr (motsvarande nästan 1900 svenska) kom jag dock hastigt på andra tankar. Liiite för dyrt för en julklapp tycker jag...

Jag hittade istället en fin prydnadskudde. Pris; 1300 kr, alltså återigen nästan 1900 svenska kronor. Nej, den blev inte köpt den heller. Att köpa julklappar här är verkligen inte lätt, med så begränsat utbud och så hööga priser på allt. Men nu har jag fått en annan idé... ;-)

Efter julklappsbestyr var vi väl värda en mjukglass tyckte vi. Det var ju dessutom ganska varmt, hela +7 C. :-)

Medan vi åt kunde vi sitta och se hur det snöade på Hjortetakken, ner till ca 1000 meters höjd (fjället är 1210 meter högt). Det har snöat i fjällen här runtomkring i några dagar nu.

Grönländare är inte så vana med småkryp, därför springer de flesta så snart de ser en spindel (inklusive alla de som satt på bänken i bakgrunden). Sonen och ett par andra nyfikna inspekterade dock det ovanliga besöket. (Tror nästan jag kan räkna antalet spindlar jag har sett här sedan 2001 på mina fingrar.)

Innan det blev dax att gå hem och få besök av sonens kompis, blev det att gå på teater (sonen ses i röd tröja) – ”En konstig trädgård”, spelad av en barnteaterduo på besök från Danmark. Lillkillen ropade dock först ett bestämt nej till förslaget. Han ville inte gå på teater.

- Varför vill du inte gå på teater? frågade jag.
- Jag tycker inte om teater!
- Men vet du vad teater är?
- Nej...!

*hahaha* Med lite mamma-list löste det hela sig dock ganska smidigt och sonen blev så klart en av dem som följde mest med i handlingen och applåderade, ja det gjorde han allra mest av alla. Jättekul var det! :-)

På kvällen blev det också att prata lite i telefon med modtagarna av dessa fina brev, som sonen skrivit till dem han ville bjuda in på födelsedagskalas. Snabb postgång (för att vara här) denna gången; vi skickade dem i torsdags (att gå till posthuset är ju också ett äventyr - roligare än att dela ut dem själv, som vi brukar göra). :-)
Och ja, det är lite med vilje att ni inte ska kunna läsa namnen som sonen har skrivit.

Sonen gillar att gå på gym…

2009-09-05T17:54:00.002-02:00

...eller snarare, att gå till ”tuggummiaffären” (läs mataffären). Det är dock inte så mycket pga av själva affären, utan snarare pga hinderbanan på väg dit. Ett rejält tränningspass får han, helt klart, av att klättra upp och hoppa ner från alla dessa stenar. :-)

Fredagstema: Empati

2009-09-04T01:26:00.003-02:00

Så var det fredag och äntligen dax för fredagstema / Show & Tell! Det börjar ju nu igen, efter sommaruppehållet. Och för min del, börjar det ju också igen efter mitt halvåret långa blogguppehåll.

Jag är annars ett troget fan av fredagstemaet, som drogs igång av Aurorabuddha i december 2007 (se mitt bidrag till första temat här). Hon ville dock inte ta åt sig äran för denna bedrift, men jag håller fast vid att hun var intiativtagaren, om inte annat så i alla fall i vår växande grupp av bloggare.

(En grupp som jag i övrigt inte har direkt koll på för tiden. Jag har inte fått uppdaterat min deltagarlista sedan i oktober 2008, men jag lovar att fixa det innan nästa fredag. Är det någon av er som anser sig ha den absolut mest kompletta listan, eller däromkring, ge mig ett ”pling”! :-) )

Denna fredagens tema är ”empati”, vilket jag tycker är ett väldigt passande tema. Detta då en av de personer som verkligen visat mig empati är just tidigare nämda fredagstemagrundare, Aurorabuddha. Hon läste väldigt tidigt mellan raderna på min blogg och sträckte ut en hjälpande och stöttande hand, på ett sätt som en främmande person, ja i ett annat land t.o.m, inte alls har en plikt att göra. Hon skrev så många kloka ord, som jag fortfarande bär med mig.

Aurorabuddha, som också kallar sig Norrskensbudda, är inte så aktiv i bloggvärlden mer, men jo visst tittar hon förbi på ett välkommet besök ibland.

Hon var heller inte ensam, om än bland de första. Ni andra, ja, ni vet säkert vilka ni är. Alla ni som genom några av mina värsta stormar helt oegoistiskt sträckt ut en hand, visat medkänsla och inlevelse i min situation. Ni som skickat mails och kommentarer med kramar, erbjudit er att ringa osv. Och det helt utan att kräva något tillbaka. Utan att ens kräva att jag mer konkret berättar vad som hänt, händer och kommer att hända.

Empati är ett stort ord. Ett viktigt ord. Världen behöver empati för att må bra. Även små doser av empati är viktiga och de små saker ni alla gör för andra i vardagen gör en skillnad. Tack till er alla!

Norrsken heter Aurora Borealis på latin.

PS 1: Norrskensfotona är tagna från min balkong i april 2008.

PS 2: Jag lovar, jag ska svara på alla obesvarade kommentarer från tidigare inlägg, men det blir först till helgen. Jag har kvartalets mest fullspeckade jobbdagar just nu. Eller vad säger ni till 18 timmars effektivt jobbande senaste dygnet...?! (Och nej, oroa er inte. Jag är som Grönlandsveteran ganska duktig på att gå hem redan vid lunch de dagar som det inte krävs så mycket av mig - och ibland är det ju faktiskt bara väldigt skönt att arbeta med stort A... ;-) )

Bara i Grönland (2)...

2009-09-02T14:19:00.001-02:00

...går man på jobbet med en förpackning patroner i fickan utan att på något sätt vara psykiskt sjuk.

Eller för den delen går in på posthuset med ett gevär under armen, utan att någon lyfter på ögonbrynen. Och det var inte ens några av extremerna, utan bara sånt vapenrelaterat som jag själv lyckats med den senaste tiden. Alltså inte bara sett, utan själv gjort.

Och jo, jag vet att det finns länder där det är vanligt att männen, och t.o.m småpojkarna, inte lämnar sina hem utan sitt vapen och ammunitionsbälte. Fast jag tycker nog att Grönland är nog så extremt, med sina extrapris-på-vapen-annoncer i mataffärens reklamblad och inkastande av vapen i taxins baksäte när man ska en tur ner till båten osv. ;-)

Och ja, det finns en helt naturlig förklaring till mitt egna ”beteende”. Jag är inte så morbid som de senaste ”Bara i Grönland”-inläggen får det att låta. ;-)

Bara i Grönland...

2009-09-01T20:00:00.002-02:00

…kan man märka att höstkylan är på väg genom att valknoterna man har liggande ute på balkongen stinker mindre än vanligt.

Och ja, fotot är taget på min balkong. De båda benknoterna är, var för sig, ca 50-60 cm breda, och är från vänster; ett skulderblad (eller vad det nu heter på ”valska”) och en ryggkota.

Man tager vad man haver

2009-09-01T09:21:00.006-02:00

Så här fina sängkläder har vi i vårt ”master bedroom”; Byggare Bob och en fotbollsspelare. Eller nja, det var visst bara tillfälligt.

Eftersom sonen hade ont i magen igår kväll, fick han lov att gå och lägga sig i dubbelsängen. Ett par timmar senare vaknade han och spydde ner allt vad tyg heter, så det blev att improvisera och hämta sängkläder från sonens våningssäng.

Idag står därför tvätt och filmtittande på schemat för mor respektive son. Min tappre lille son har dock inte klagat en endaste gång, inte heller när han fick spytt ner hela hallgolvet i morse. Hur kan man annat än älska den stackars lille parveln?! ♥