Lördag i repris

Jag är en tjej som vägrar låta mig besegras. Min positiva jädraranamma har det dock varit lite si och så med ibland de senaste par åren, men nu har jag bestämt mig; ingen eller inget ska få lov att trycka ner mig på minsta sätt utan att jag gör vad jag kan för att kämpa emot det. Och nu var jag ju så glad också, efter en så lyckad arbetsvecka som jag ju skrev om tidigt lördag morgon, innan allt strul.

Nattsömnen blev det dock lite si och så med efter lördagens strapatser, det ska erkännas. Men när jag vaknade söndag morgon stod det klart; jag skulle inte tillåta en kamerastöld och ett ”borttappande” av sonen slå ner mig. Och hade jag någonsin tvekat, så stärkte ett lååångt telefonsamtal med världens underbaraste pappa mig mer ä nog.

Med jobbmobilen i högsta hugg skulle den lyckade delen av lördagen återupplevas. Lördagens rensande av skafferiet och kylskåpet ersattes bara först av dammsugning och golvtvätt istället. Till lunch gav jag sedan Aaju chansen att briljera; med hjälp av mig för att hacka lök, fylla kastrullen med vatten och bryta spaghetti fixade Aaju helt själv att laga spaghetti och köttfärsås. Ok, jag var med hela tiden och gav instruktioner & checkade ”säkerheten”, men det var också det. Och maten, ja den smakade utmärkt! :-)

Sedan bar det av på det verkliga ”återupplevandet”. Jag hade nämligen ändå ett ärende till mässan – den vi var på under lördagen. Där blev det inga kort tagna, men ni minns väl äventyret i mars då Aaju höll på att välta en båt; i det inlägget såg ni cirka samma "vyer".

Därefter bar det av på tivoliet igen, för ett par karusellåk och ankdamsfiskeri. På lördagen var det strålande solsken och med en prima systemkamera blev fotona utmärkta. Men även med en långsam mobilkamera och regnet hängandes i luften går det att skapa bevis på att tivoliet faktiskt varit i stan... ;-) Fast besöket blev ju så klart mångt mycket kortare denna gången.


Slänggungorna drogs igång genom att personalen vevade på en liten vev. Jag sa ju i mitt tidigare inlägg att karusellerna var gamla. *hihi*


Aaju fiskade i ankdammen än en gång. En ankdamm gjord av en vanlig uppblåsbar barnbassäng och några badankor med Carlsbergs-kapsyler på huvudet, så att man kunde fiska upp dem med en magnet. Det krävs inte mycket för att barnen här ska tycka det är skoj och smått exotiskt! ;-)


Och lika spänd blev Aaju idag över vad det kunde vara han hade ”vunnit”! :-)


En av karusellerna för de lite äldre fick man själv stå för gungandet för att ”båten” skulle hålla sig i rörelse, detta efter att en av de mer "biffiga" i personalen puttat igång en (jag tog riktigt illustrerande foton på detta i lördags med den nu stulna kameran men ja, ja...).


Aaju i en av ”racerbilarna” som lungt och stilla gick runt, runt (jodå, han sitter där i baksätet med sin randiga mössa ;-) ).


Staketet runt attraktionerna bestod av ihopspikade lastpallar. Man tager vad man haver. :-)


Tivolit, som alltså ställs upp en helg varje år med hjälp från en massa sponsorer och frivilligt arbete från Sct. Georgs Gildet (”sammanslutning” för vuxna scouter), är inte så stort. Ca 60x25 meter, +/- några meter.


Runt om på stan i helgen kunde man se folk i dessa ludna cowboyhattar och de gigantiska slipsarna man kan ana till höger (de gula) med texter som ”Super lover”, ”I’m sexy” och liknande. Hopplöst 80-tal för mig, roligt retro för några och otroligt hippt och nytt för andra. Så kan det va i ett smått isolerat samhälle som här! ;-)


Väl hemma skulle Aaju inspektera sin ankdammvinst; en liten minikamera med foton med Pokemon-figurer inuti. Han var bara så strålande glad. En helt egen kamera!! :-)

Samtidigt inspekterade jag mitt kap från mässan, där vi ju börjat vår utflykt. Jo, jag kunde ju inte motstå frestelsen; det blev att jag skaffade mig en ny kamera jag också! En pocketkamera med filmfunktion, så även om jag, mot all förmodan, får tillbaka min systemkamera så har den en funktion att fylla - det är ju inte alltid man har lust att ta upp en stor systemkamera som dessutom inte kan filma. Nu återstår bara att ta sig till affären imorgon och få mig ett batteri och en CD-rom, för det låg det inget av i lådan som lovat. Nej, vad känns det skönt att återigen vara kameraägare, om än av en kamera inte i närheten av den kvalité som den kamera jag hade senast igår. Men, men. Vad är en bal på slottet...?! ;-)


För Aaju avslutades dagen förresten med att vi fick testat att baka Petras chokladkaka. :-)


Och här blev min kamera stulen igår, precis vid det lilla ”trappsteget” rakt under de två fönstrena närmast i bild, som är våra köksfönster... Bara såå fräckt! Kvar låg bara en utvält påse med Aajus små leksaksvinster (av dålig kvalité) från tivolit.

Uppdatering på gårdagen

Nu känns det hela en del bättre. Pengar är ändå bara pengar. Jag har så mycket annat att vara glad över, som att lillkillen klarade sig bara för att nämna något stort. Dax att gå i säng och få sig ett par timmar mer sömn, och så ska vi nog få en bra söndag därefter! :-)

Och ja, vad bloggen angår, så har jag ju fortfarande ett stooort fotoarkiv. ;-)

Aaju chockar & bloggen blir svart-vit

I dag skulle jag ha skrivit ett glatt inlägg med massor av roliga foton var planen. Det är nämligen sista helgen i augusti då bara allt händer i Nuuk. Då är traditionen sedan några år nämligen att det hålls musikfestival i stan. För barnen arrangerar dessutom Sct. Georgs Gildet (”sammanslutning” för vuxna scouter) i Nuuk ett tivoli. Detta har man gjort i snart 30 år och de fyra karusellerna man har är minst lika gamla (troligtvis mångt äldre) och alla bodarna med diverse spel deffinitivt hemmagjorda. Rangligt och skraltigt men stooort för barnen här, varav många ju inte är vana med något som helst av den här slags.

Extra för året var också att det var löningshelg med lönutbetalning på fredagen och därmed stor Nuuk By Night-arrangemang samma dag, då affärerna höll långöppet med specialerbjudanden (alla sommarvarorna ska ju ut om inte annat). Sedan var det mässa med utställning av nya varor och massor av shoppingmöjligheter i stadens stora idrottshall hela helgen.

Aaju och jag var så klart ute hela lördagen och roade oss; kollade in senaste platt-TV-monstret, åkte karuseller och fiskade i ankdammen. Och massor av kort tog jag så klart. Min älskade systemkamera är ju med mig vart jag går, och jag tar drygt ett par hundra foton i veckan i genomsnitt (i alla fall har jag tagit drygt 10.000 foton sedan i november förra året på bara den kameran, sedan tillkommer en hel del på pocketkameran jag kom till att slå sönder på semestern).

På väg hem blev Aaju lite sur. Han hade svarat nej på frågan om han ville ha en korv innan vi gick, men när vi väl kom utanför sorlet av människor upptäckte han att han faktiskt var hungrig trots allt. Jag kom alltså hem till lägenheten på översta (4:e) våningen med ryggsäck, sulky, kameraväska, en väska med nalleskörden från alla spelen på tivolit och en storgråtande son. Krånglandes för att få fram nyckeln blev jag tvungen att lägga ifrån mig ett par saker. Jag kom in och fick satt mig på golvet för att trösta storgråtaren. Ett litet ögonblick glömde jag bort nallarna och kameran precis utanför dörren och...

...ja, riktigt gissat. Det var nog för att någon skulle ha rotat igenom påsen med nallarna samt tagit min kamera och stuckit! En kamera med tillbehör värd inte alltför långt bort från 10.000 svenska kronor i nytt tillstånd (och kameran var inte ens ett år gammal, fast ja, det är klart jag hade själv köpt den på megaextrapris, fast det kan jag ju inte räkna med att få göra igen)! Och det måste ha varit en av mina närmsta grannar eller något av deras besök. Andra kommer inte bara ”förbi” vår dörr. (Lägg där till att någon snodde Aajus om än mångt, mångt billigare cykel för bara ett par veckor sedan. Då hade de bara lämnat stödhjulen och ett par skruvar kvar på golvet...)

Fast att kameran försvann var ändå bara början. Jag avtalade med Aaju att jag snabbt bara skulle gå en kort tur runt huset för att kolla efter kameran; kanske var det bara några barn som tagit den och lekte med den någonstans. Japp, den var han med på, jag kunde gärna gå en snabb tur. Han brukar ju stanna hemma när jag går ut med soporna utan problem, så jag trodde verkligen det var ok. Jag gick ut, frågade barnen som lekte utanför och grannarna jag mötte. Ingen hade sett något.

När jag kom hem stod dörren på glänt, Aajus skor var borta och pojken var som bortblåst! Igen, varken de samma barnen eller grannarna hade sett honom. Han måste precis gått om mig (vi har tre trappor i huset). Systematiskt gick jag från plats till plats, där som han brukar vara och därmed kanske känner sig trygg på alternativt lockad till. Han var inte på lekplatsen, inte vid dagis, inte på fotbollsplatsen, inte vid klätterställningen och inte i tuggummiaffären (läs mataffären). Jag letade och letade, ropade och ropade. Aldrig har han gjort något liknande.

Enda andra möjlighet jag kunde komma på var tivolit. Jag skulle bara ta turen dit upp, sedan var det polisen som gällde. Jag korsade stadens mest trafikerade väg (bara en fil var väg i en liten stad, men ändå) och begav mig upp mot tivoliområdet, ett ställe vi inte direkt har varit på på väldigt länge, med undantag från tidigare på dagen. Med mig hade jag en granne som jag inte ens känner namnet på. Och vad är det jag ser väl på tivolit, som något av det första; jo Aaju!! Han leker och har kul, helt för sig själv. Då hade det nästan gått en timme sedan jag gav mig ut på kamerajakt.

Jag är en väldigt lugn person i krissituationer. Så till den grad att jag faktiskt nästan var lite rädd att poliserna skulle bli ”misstänksamma” om jag skulle anmäla honom saknad när bara några små tårar i ögonvrån var allt jag kunde "prestera". Det anses kanske inte riktigt normalt att som mamma vara så lugn, logiskt tänkande och rent av kunna prestera ett leende i liknande situationer. Men låt mig då också säga; chocken kommer efteråt. Det var med kramp i hjärtat jag promenerade hemmåt med sonen efteråt vill jag lova!

Och till den chocken kom också ilskan och, ja faktiskt, sorgen över min förlorade kamera. Kameran var verkligen min käraste ägodel (undantaget mitt piano som dock står i Sverige och blir bortglömt) som jag bara hade önskat mig sååå länge innan jag tillslut fick det. Vi pratar om flera år. Kameran var min livlina till hela min familj på något sätt dessutom. Enda sättet alla våra nära och kära skulle kunna följa med i vår vardag.

Och nu är den borta, inklusive alla fotona från vår speciella dag (alla andra hade jag turligt nog fört över till datorn). Och nej, jag har ingen, ingen, ingen annan kamera. Med tjänstresan till Maniitsoq om ett par veckor och den till Danmark i november, då jag båda gångerna själv måste betala flygbiljetter för att få Aaju med mig (jag har ju ingen här som kan passa honom), så är det väl inte alltför fett med pengar, men kan jag överhuvudtaget överleva utan en kamera? Kan nästan inte minnas den tiden då jag inte hade kamera med mig överallt. Det är mååånga år sedan.

Just då kände jag mig väldigt ensam och kunde inte förstå vad lilla leende, omtänksamma jag kan ha gjort för ont för att detta ska hända mig, just nu och här, mitt uppe i allt annat. Men självklart, det var inte en ond gärning riktad mot mig (även om det nu troligtvis var någon med en relation till huset och våningen där jag bor), men det kändes ändå lite så och det hela hade ju kunna sluta riktigt, riktigt illa dessutom. Hur kom egentligen den lilla killen över vägen?!

Grattis till Nuuk & lilla mig *hihi*

Bildtext: Nuuks äldsta stadsdel Kolonihamnen.

I går var det visst Nuuks födelsedag. Exakt 280 år hade hunnit gå sedan norskdanske prästen Hans Egede slog sig ner och började bygga det hus man ser gaveln av till höger på fotot ovan (och statyn av honom ser man på bergets topp). Själv hade jag helt missat detta och att det dessutom hölls kaffe-mik i kulturhuset för hela stadens befolkning. Nåja, det var ju ingen viktig födelsedag egentligen. Desto större, och deffinitivt långt mer synligt firande var det för fem år sedan vill jag lova. Själv hade jag dock nog så mycket att vara glad för fredag kväll utan att fira staden, efter en afslutad arbetsvecka med goda resultat.

Bildtext: Gatan där mitt jobb ”bor”. ;-)

De två första jobbveckorna efter semestern kändes det som om jag inte fick gjort något utöver alla de där ”här och nu”-uppgifter som ramlade in. Tunga och redan försenade projekt förblev smått orörda.

Tredje veckan kulminerade min dåliga diciplin (allt beroende på alla tankar omkring familjen jag haft senaste tiden så klart – mina ”tre sorger” ni vet). Jag hade egentligen den jobbigaste veckan då, den tredje veckan, eftersom alla känslor omkring mamma spökade lite extra mycket (det var ju 1-årsdag här i tisdags).

Något i mig gav mig dock ett stort behov av att rensa. Ja, jag har ju nämt det här på bloggen (eller i alla fall i kommentarerna), förra veckan rensade jag och rensade. På jobbet blev det rensat bland mina 1000-vis av e-mails, jag fick ordnat ett helt nytt mappsystem för dem osv. Där hemma blev det sedan rensat bland digitala foton. Rensa, rensa, rensa. Jag var smått zombie vad allt annat angick (utöver Aaju då så klart - mina "plikter" där har jag skött smått oklanderligt), men rensat fick jag gjort, vilket var nog så välbehövt!

Det gjorde att jag kunde börja denna veckan med världens energikick och lust till att jobbmässigt titta framåt – en känsla och lust jag tror kan hålla i sig ett bra tag nu. Och tur var det att dessa ting kom också, eftersom det stod budgetläggning inför 2009 på schemat. Jag hade fått en budgetinkallelse under semestern i juli, men först sett den under min e-mailrensning och plötsligt stod jag där med deadline 1:e september! Och tro det eller ej, men jag fick i veckan både klar en budget, förhandlat med min chef direktören omkring den och avdelningens mer långsiktiga framtid samt lagt upp en detaljerad avdelningsplan för hela hösten!

Och som inte det var nog; själva förhandlandet med chefen gick också utmärkt. Mitt budgetförslag blev godkänt, liksom jag fick lov att anställa en mer till min avdelning (*yippie*) och åka iväg på konferens- & kursresa till Danmark i november bl.a. Det senare var ju egentligen bara en formalitet att få godkänt, men det känns ändå verkligen kul. Jag ser verkligen fram emot de två ”eventsen” jag ska delta i. Dessutom blir det ju att slå två flugor i en smäll, eftersom Aaju ju på så sätt kommer iväg och får träffat sin ataata (pappa) i två veckor! Och ja, kanske får jag/vi också möjlighet att se ett nytt litet svenskt syskonbarn?!? :-)

Nu ska nog jobbet flyta på rejält i alla fall. Vi har maaaassor att göra, varav mycket väldigt roliga saker (tycker jag alltså) och jag känner att motivationen verkligen är på gång. Allt ros jag fått av resten av ledningen (de gamla gubbarna ni vet *hihi*) har så klart också hjälpt till lite. Vet inte vad det är lilla anspråkslösa* jag gör, men något rätt måste det ändå vara. *hihi*


Bildtext: Detta vaknade jag förresten av klockan 7 idag, lördag morgon. Det är inte mina kollegor, men väl mitt företag som beställt jobbet. *grrr* ;-)


*) Ja, i de sammanhangen är jag ju fortfarande ytterst ”liten” och oerfaren med mina 29 år. Och ja, det är bara att erkänna, jag är ingen karriärmänniska egentligen, utan jag har kommit dit jag har av helt andra orsaker än att jag har strävat uppåt. Jag har det bra med att gå i håliga jeans på jobbet och bara pyssla med mitt, även om jag inte är den som är den; jag säger allt ifrån, utan minsta tvekan, när det är något jag verkligen har en mening om. ;-)

Grönländska mufftingestar & sovknas

En bekant till mig, Lis Stender, har precis utkommit med en bok. Eller ja, snarare ett häfte ser det ut som på fotot från tidningen Sermitsiaq (jag har ännu inte sett den själv). Den heter på danska ”Strik tajarutit – muffediser”, alltså typ ”Sticka tajarutit – mufftingerstar” och den finns redan på grönländska, danska, engelska och franska, med planer om att också ge ut den på tyska och spanska.

Läser ni den så lär ni er helt enkelt att sticka dessa otroligt populära, grönländska tajarutit, handledsvärmare ofta mönstrade med små glaspärlor. Från början var de bara något som blev använt till folkdräkten (av kvinnorna då så klart), men på senare år (ca från då jag kom hit i början av 2000-talet) har de blivit otroligt populära att använda också till vardags. För några år sedan kom ju modet med breda armband tillbaka runt om i världen, vilket säkert också gav muffarna ytterligare en liten ”knuff”.

Nästan samtidigt kom även ”stickvågen”, i alla fall i norra Europa och i Grönland (något senare här), då det ju återigen blev populärt att samlas hemma hos varandra och hålla ”stickpartys” osv. Men just muffarna menar Lis att det är få som faktiskt kan göra själv, så det finns en marknad för hennes bok.

Jag hoppas så klart att det går bra med hennes ”projekt” och tycker det är kul att hon på detta sätt säkrar att kunskapen bevaras och kanske sprids än mer runt om i världen och inte bara genom det turisterna köper på plats (eller det jag och andra skickar iväg som presenter till bekanta).

Vill ni ha er en bok, eller möjligtvis ett par muffar, så ska jag nog vara behjälplig (räkna med att ett par bomullsmuffar nog kostar närmare 300 svenska kronor, men jo på privata marknaden kan jag nog fixa dem billigare). Men nej, jag har inte kommit så långt att jag själv stickar mig några. Det är säkert kul, men just nu har jag 1000 andra bollar i luften som ska landa säkert innan jag ska uppfriska mina små och länge vilande stickkunskaper. ;-)



Detta är förresten mina muffar. Det första paret med små gnistrande, ofärgade glaspärlor köpte jag från början till min mamma, stickat i ofärgat myskoxegarn (som kostar ca 700-800 svenska kronor per 100 gram här på lokala marknaden och säkert än mer där man inte har en massa myskoxar knallande runt som vi har, så ja exklusivt var ordet, men otroligt mjukt och enligt ”de lärde” 8 gånger varmare än fårull). Det till mina kläder ibland lite svårmatchade paret till höger på fotot har jag fått av Holgers mamma, som själv gjort dem till mig. Båda är jättesköna att ha på när man fryser, eller när min kroniska handledsinflammation ger sig tillkänna under årets många vintermånader.

Och avslutningsvis; bästa insomningsställningen hittills i Aajus snart 4-åriga liv. Hur lyckades han med detta?! ;-)




Under täcket dålde sig följande syn. *hihi*

Trevlig helg till er allihop, men jo, ja det blir nog ett par inlägg även i helgen! :-)

Mobilt biobesök

Igår kväll gick Aaju och jag på bio. Hans andra biobesök någonsin. Och visst skulle han se samma film som han såg med Holger i somras; Kung Fu Panda. Han tror väl snart att det är den enda filmen man kan se på bio. *hihi* Uppskattat var det i alla fall och trots att både bion och city verkligen ligger bara 5 minuters promenad från både dagis och vårt hem, tog vi chansen att ta en riktig ”helkväll på stan”. :-)

Här kommer bevisen, fotade med min mobiltelefon:


Vi gick direkt från dagis till kulturhuset Katuaq för att köpa biljetterna. Därefter blev det som vanligt att klättra på stenarna utanför. Aaju ääälskar att klättra! :-)


Vi unnade oss att äta ute. Och lite bakvända var vi, för Aaju fick börja med efterrätten; en "saftglass" (alltså en smoothie). :-)


Efter en del väntan kom pizzan. Och trots efterrätten åt Aaju som vanligt med god aptit. Tre bitar till Aaju och 4,5 till mig av den, som alltid här, redan vid servering färdigskurna pizzan. Jag blev proppmätt! Ja, den sista halva biten förblev ju också oäten.


Alla barn älskar att springa runt i kulturhuset (det är ju min gamla arbetsplats, så jo jag vet; de springer och springer ;-) ), så även Aaju.


Och ja, så skulle ju filmen till att börja, med Aaju sittande på ”stolsförhöjare” och med en omgång popcorn i högsta hugg. Och tro det eller ej, men han orkade även att sätta i sig den och en hel flaska vatten också! :-)

Sedan var det både en trött Aaju och en trött mamma som kom sig i säng klockan 20.30. Nytt rekord för mig tror jag, men ack så sköönt! :-)



Och filmen då? Ja, jag hade ju missat att den inte rekomenderades för barn under 7, men det kan jag nog förstå varför nu efteråt. Men Aaju, han visade inga tecken som helst på att bli rädd (varken 1:a eller 2:a gången han såg den), så det var kanske inte så farligt ändå. En del skratt bjöd den ju också på och som smått Kung Fu-films- och Kinafanatiker så var det ju lite kul att se en barnversion ändå. *hihi* Så jodå; gillar ni att se lite tecknat då och då, så är Kung Fu Panda riktigt rolig (och säkert bättre på engelska, vi såg den ju på danska...). :-)

Filmplanschen har jag hämtat på Katuaqs hemsida.

Från Dåtid till Nutid: Efterkrigstiden

Det går fort när man har roligt sägs det ju, och ja, vips så är det dax för det nästsista avsnittet i min historieserie ”Från Dåtid till Nutid”. Ett avsnitt som ger många svar på varför saker och ting ser ut som de gör här i Grönland idag.

De tidigare avsnitten i serien är:
1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4. Kolonialiseringen
5. Polarforskare & äventyr
6. Kolonigreppet spänns
7. Världen i krig


Efterkrigstiden – Danskarna ”moderniserar”

Grönländarna börjar ställa krav

Efter 2:a världskrigets slut visades det mycket medkänsla i Grönland för det av tyskarna tidigare ockuperade Danmark. En insamling blev därför startad, för att ge ett bidrag till det danska samhällets återuppbygnad. Ett samhälle, som trots kriget, troligtvis egentligen hade det mångt bättre än det grönländska.

Det självständiga liv man levt och de amerikanska varor man plötsligt presenterats för under kriget (då ju amerikanarna hade ansvaret för att förse Grönland med varor, som jag skrev om i förra inlägget), gjorde dock även att en debatt om Grönlands framtid väcktes. Grönländarna ville ha fler rättigheter och man ville att standarden skulle höjas.

Den sociala standarden var i Grönland långt lägre än i Danmark. 20-30 % av bostäderna i landet var fortfarande byggda i torv med jordgolv. Sjukvården var ytterst bristfällig och medellivslängden för män var bara 32 år! Dessutom hade danska staten en otrolig makt över folket genom sitt handelsmonopol och det faktum att ingen fick lov att resa till och från landet utan danska statens tillstånd (ett tillstånd som inte var helt lätt att få).


Bildtext: Ett grönländskt hem från mitten av 1900-talet (där bilderna på väggen ska symbolisera att man isolerade med tidningspapper – ja generellt ser denna utställning mycket finare ut än det jag sett på autentiska foton).


Bildtext: I detta enda rum, med kök och allt i ett, bodde ofta stora familjer, sovande tillsammans på britsen för att hålla värmen (ses på första fotot - för ja det är samma rum. Den blå stolen kan ses på båda fotona). Så många möbler i övrigt hade man inte. Flera generationer och syskon med respektive familjer delade ofta de små bostäderna, och så lever man delvis fortfarande idag. I alla fall bor man generellt bra mycket trängre och med lägre standard än vad man gör i t.ex Sverige, speciellt ute i de små bygderna.


Landet öppnas upp

Önskemålen från Grönland hörsammades och i 1950 skedde omfattande ändringar av lagarna som gällde kolonin. Fast inte hela kolonin blev inkluderade i ändringarna: Nord- samt Östgrönland fick först samma rättighetter som resten av landet år 1963.

Syd- och Västgrönland skulle i alla fall öppnas upp för omvärlden och bli en del av Danmark. Det skulle moderniseras. Sjukvården, bostäderna, skolan och infrastrukturen skulle förbättras. Man skulle få både poliser och domstol. Dessutom skulle det danska statens handelsmonopol upphävas. Grönland (med tidigare nämda undantag) blev också en politisk enhet med ett folkvalt landsråd, med en av danska staten utsedd, dansk landshövding som ordförande.


Omvärldens ögon faller på Grönland

Anledningen till att hela denna process gick så snabbt var troligtvis för att omvärlden hade fått upp ögonen på Grönland. FN krävde bland annat nu en årlig rapport från alla kolonihållande länder, där förhållandena i deras kolonier skulle beskrivas. Eftersom Grönland var känt som en mönsterkoloni och Danmark mer som en frälsare än en kolonialmakt, hade det inte varit så bra för Danmarks politiska ställning i världen om sanningen om det kraftigt försummade Grönland kom fram.

Amerikanarna insåg dessutom snabbt hur viktigt Grönland var för deras försvar, med dess strategiska läge. USA erbjöd till och med Danmark 100 miljoner dollar, för att få köpa ön.


Grönland blir en del av Danmark

Processen fortsatte och 1953 blev Grönland förklarat som medlem av det Danska Riket. Man blev ett eget amt (lite motsvarande Sveriges län) och man blev tilldelade två platser i den danska riksdagen. Grönland var alltså inte längre någon koloni, i alla fall inte på papperet. Man skulle nu vara danska medborgare på lika fot med resten av Danmarks befolkning.


Bildtext: Danskarna som levde i Grönland hade (och har generellt fortfarande) en helt annan levnadsstandard. Detta vardagsrum kan man se på en utställning på Grönlands nationalmuseum. Så här fina möbler hade alltså danskarna i Grönland under 1900-talets första hälft. Och det var bara ett rum av flera för en standardfamilj på 4-5 personer.


Danskarna centraliserar & hopplösheten växer

Grönland började plötsligt utvecklas mycket snabbt. Oroväckande snabbt. Landet översvämmades av danska tjänstemän, lärare, ingenjörer och arbetare av olika slag, som byggde & byggde.

Danskarna centraliserade. Folk skulle flytta in till städerna; bort från de små byderna med det traditionella livet nära naturen och in i de nybyggda betonghusen i städerna. För att påskynda processen stängde man skolorna och de små butikerna i bygderna, så att många inte längre hade något annat val än att flytta. Danskarna ville ha alla in i städerna, där även sjukhus, elverk, vattenverk, skolor, asfalterade vägnät och liknande gjorde entré. Men också städer där tyvär – trots att man även byggde upp fiskefabriker – arbetslösheten väntade för de flesta grönländarna.


Bildtext: Tyvär var betonghusen som danskarna byggde under 1950-70-talen inte helt anpassade til de arktiska förhållandena. (Detta är i övrigt huset vi bor i idag... ;-) ).

Det var för de flesta grönländarna en otrolig omvälvning. På otroligt kort tid förändrades allt. De möttes plötsligt av en helt annan kultur. Överallt omkring dem hände det saker som de inte kunde förstå, än mindre delta i och påverka. För många av dem som hade haft turen att få ett arbete blev det också problem. Efter att man levt livet efter naturens och sin egna vilja skulle man plötsligt strängt följa stämpelklockans visare. Man upplevde ett förfall av sin gamla natur- och andebaserade kultur och känslan av hopplöshet, att inte kunna påverka sin egna vardag och framtid, växte.


Alkoholen gör entré

Grönland blev till många unga, manliga danskars guldgruva pga denna ofantliga byggboom. Pengainhåvandet skulle så klart firas så snart det gavs möjlighet. Med egenmedhavd sprit – något som var helt nytt för många i lokalbefolkningen – gav man sig av till stadens Folkets Hus, för att hålla fest. (Alkohol blev först lagligt i Grönland 1954 och var i väldigt många år hårt ransonerat.)

Även grönländarna, varav många arbetslösa, lockades till dessa fester. Och snart blev statistiken över alkoholintag, våld och barn födda utanför äktenskapen bland världens högsta per invånare. Detta var så klart något som snabbt snappades upp av dansk media, och därmed var danskarnas ganska enkelspåriga bild av grönländarna skapad. En bild som tyvär dominerar än i dag, trots att det är konstaterat att den genomsnittlige dansken i Danmark dricker mer än grönländaren och att de danska hantverkarna närmast ”toppar listorna” här i Grönland. Därmed dock inte sagt att de sociala problemen här är små och orelevanta, för det vore också en direkt lögn tyvär. Alkohol är ett problem i dagens Grönland.


Nästa historieinlägg blir alltså det allra sista i serien. Då kommer jag, under titeln ” Kampen för självständighet”, skriva om hur ett land tar form. Från 1970-talet fram till nutid och med några blickar in i framtiden också.

Lockad till skratt

Förra veckan köpte jag mig en extern hårddisk (heter det så på svenska?) så att jag har ytterligare en backup till alla mina digitala foton. Med andra ord har det blivit en hel del sorterande och kollande på gamla kort i helgen. Ett av korten fick mig bara att skratta och skratta. De flesta av er kommer nog inte att förstå varför – för nej egentligen är det inget speciellt med kortet. Men Holger, jo jag tror du fattar och detta är till dig! *hihi*



Det har så klart något att göra med hans litenhet. Kortet ovan är taget 25:e september 2005, då Aaju precis blivit 1 år. Två år senare, 20:e september 2007, såg han ut såhär i samma overall:




Många skratt har det också blivit av att se på diverse filmer. Eller vad sägs om denna lilla ”hundvalpen”, Aaju 8 månader, 21:e maj 2005 (det är bara att trycka på play ;-) )? Filmen är filmad på besök i Sverige (och ja, det är norsk TV som kör i bakgrunden. Norsk TV ser vi ofta på hemma i min familj):




Filmen nedan är nästan lite elak, men jag kan ändå inte hålla mig från skratt. *hihi* Det ligger en leksak som Aaju vill ha mellan de två fotöljerna i vår tillfälliga (inte av oss möblerade) lägenhet i Qernertunnguit, Nuuk. Aaju 8 månader, 29:e maj 2005. Filmen illustrerar också lite det med Aajus glada humör. Trots att han är skitsur kan han inte låta bli att le mellan varven:




Den sista filmen är lite söt ändå. Och ”småhistorisk”. Aajus första ”promenad” utomhus på egen hand, med moccasiner dessutom. Aaju 11 månader, 27:e augusti 2005, utanför kulturhuset Katuaq:



Detta är bara et litet utplock av många, många foton (varav en hel del roliga även för er andra, och inte bara för Holger och mig *hihi*) och en hel del film. Lite tråkigt att jag inte har någon kamera att filma med längre dock (slog ju sönder min lilla digitalkamera på semestern *buhu* ), men, men. Kanske finns det en anledning till det också?! Att jag inte ska ha en kamera alltså. ;-)

Ett år utan dig, men mest om tiden innan

Bildtext: Jo, jag känner till tulpanens betydelse i vissa kulturer, men det är ändå en vacker blomma och vackert vill jag att mitt minne ska förbli.

På tisdag är det ett år sedan vi fick beskedet. Det är ett år sedan jag, trots problem grande på hemmafronten, packade min väska, inväntade ännu en natt och därpå tog Aaju i handen och gick på flyget som skulle ta oss en bit på väg på vår resa mot Sverige. Bara några dagar innan hade jag tagit resan åt andra hållet, den tyngsta resan jag någonsin varit med om. Denna gången gick det bättre. Det var inte roligt, men man var ju tvungen att bita ihop.

På tisdag är det ett år sedan min mamma gick bort. Efter långt över 20 år med en sjukdom som lämnade henne allvarligt handikappad. Efter nästan lika många år av feldiagnostisering och felbehandling. Men min mamma var godheten och det positiva tänkandet personifierad. Möjligtvis fanns det en bitterhet där någonstans, men jag tror nästan inte det. Hon levde och njöt av det lilla – ibland verkligen lilla – hon hade. En fantastisk kvinna som lämnade oss alla med en stor saknad vid en ålder av bara 54 år. Fast hon finns så klart fortfarande hos oss, men på ett annat sätt, för evigt. När jag behöver henne så hör jag fortfarande hennes ord minst lika tydligt nu som förr helt enkelt.

Allt som hände där mellan den 19:e juli och den 26:e augusti förra året känns dock smått overkligt. Den 19:e juli var pappas födelsedag samt dagen då min mormor lite oväntat dog och då jag fick veta att mamma haft det extra dåligt i någon vecka. Redan då och där kände jag att min begravningsresa hem skulle handla mer om min mamma än om min gamla mormor som länge drömt om att återförenas med sin man. Mormors begravning var därför något 100 % fint, medan jag instinktivt kände att situationen med mamma skulle kunna ta hemskare vändningar. Fast redan två gånger innan hade vi ju fått beskedet om att det nu var över, men mamma hade kämpat sig tillbaka, så även denna gången var det en chans.

Men overkligt kändes det, allt som hände under den dryga månaden. Läkare som placerade mamma på en avdelning för mag- och tarmsjuka, trots att hon hade en allvarlig nevrologisk sjukdom (så långt från mag- och tarmsjukdom man kan komma kan tyckas), läkare som inte lyssnade, läkare som insisterade på att det hela bara var en urinvägsinfektion helt till det var för sent osv.

Sedan var det det man rent fysiskt såg hända med mamma – syner som ingen borde få se, för hemska och personliga för att skriva om på en öppen blogg. Lägg till alla maskinerna, ovetskapen och sedan vetskapen som man inte kunde få bekräftad, besluten vi var tvugna att ta osv. Igen, overkligt och även omänskligt är ord som dyker upp i mig, även om vi så klart också såg många av mänsklighetens otroligt positiva sidor; underbara medmänniskor – sjuksköterskor, släkt och vänner – som fanns där för oss.

Turligt nog uppfattade inte mamma så mycket av allt galet som hände. Ja, tillslut uppfattade hon nog ingenting. Och turligt nog kan jag idag ändå fokusera ganska bra på alla de många fina minnena jag har av mamma från de dryga 28 år vi hade tillsammans trots hennes sjukdom och inte på de ändå jämförelsevis få dagar vi satt där på sjukhuset. Det mesta av min bitterhet över varför hon överhuvudtaget skulle drabbas så otroligt hårt fick jag dessutom gått igenom redan ett par år tidigare, under ett dunder och brak av känslor.

Men visst; en tid som denna kommer en hel del tillbaka. Både för att det just är ett år sedan, men också pga av något helt annat. Det lyser igenom en aning i mina inlägg från den gången, men det var inget jag pratade öppet om då, men visst hade vi problem inom förhållandets gränser. Stora. Jag har accepterat alla ursäkterna efteråt, men det gör fortfarande ont att jag skulle vara tvungen att föra två så känslomässiga krig samtidigt. Det är nog en stor del därför jag sa tillfälligt stopp den där dagen i juni i år. Det en tid undantryckta såret och andra små sår skulle helt enkelt få läka utan för stor risk för att det uppstod nya och det var nu jag kände mig stark nog att ta tag i det.

Jag miste nog den person som betytt mest för mig på min resa genom livet den 26:e augusti 2007. Jag hoppas dock inte att dagen också ska vara början på slutet på en annan ack så viktig relation. Hur vi än löser det här, så hoppas jag innerligt att Holger, denna trots allt fantastiska människa, får lov att vara en positiv del av mitt liv i många, många år ännu.

Men allra, allra mest går så klart mina tankar till mamma och familjen generellt just dagar som dessa. Även Aaju känner av det. Utan att jag har manat på honom har han pratat mer än vanligt om mormor de senaste dagarna. Han har pratat om mormor som sover och om mormor som är långt borta, om mormor som vi inte kan ringa till osv. När vi skulle till dagis fredag morgon vinkade han också till mormor på månen, månen som syntes tydligt trots dagsljuset. Vi har hela tiden pratat naturligt om mormor och han var själv med och tog avsked i bårhuset och vid själva begravningen, men de senaste dagarnas ”påhitt” har varit helt hans egna. Små barn är bara så kloka och förstår verkligen mer än man tror. :-)

Och nej, oroa er nu inte för mig. Sorg ska man så klart få lov att känna och visa, men jag känner också en hel massa kärlek och glädje i dessa dagar för att jag fick en sådan underbar mamma som jag fick. Dessa dagar ska användas till att hedra hennes minne i mitt hjärta. Sorgen finns där med besked, men det får den lov till och jag kan hantera den.


För er som vill läsa mer om tiden som var för ett år sedan kan bl.a läsa inläggen jag länkar till nedan (jag skrev även andra inlägg under denna tiden, men inte om detta, alternativt inte fullt så relevanta):

19:e juli ”Tråkigt nytt”
27:e juli ”4 länder på 1 dag”
28:e juli ”Kort status från Sverige”
30:e juli ”En kamp mot orättvisan”
1:e augusti ”Paradiset på jorden”
4:e august ”Lyssna på oss”
9:e augusti ”Lägesstatus”
12:e augusti ”Det svåraste i mitt liv” (och ”På kvällspromenad genom CPH”)
15:e augusti ”En lortedag”
18:e augusti ”Frågor som skapar sömnlösa nätter”
19:e augusti ”Helgen som gått i kort”
21:e augusti ”Ett litet PS”
26:e augusti ”Lilla fågel blå” och ”Det blir sällan som man tänkt sig”

Kusinstandin & snöfall

Idag hade vi inte några speciella planer. När det dessutom regnade så kändes en hemmadag med fotosortering helt ok. Men någon ville visst annorlunda, för kl 11.30 ringde kompisen som vi försökt att få tag på ett tag och meddelade att han blivit pappa! (Mike som i Carlos lillebror för er som känner honom, samt Mike som i Holgers spelkompis nr 1 på det senaste (innan flytten) bl.a).

Så det blev att kasta sig i duschen för Aaju och mig. Sedan var det ut på stan och köpa present innan affärerna stängde kl 13, hem och laga lunch och iväg på kaffe-mik hos de nyblivna föräldrarna. Och oj, vilket söt syn det var som mötte oss (och då menar jag inte hela tjocka släkten och en hel del gemensamma vänner som också var där ;-) ). Det var en liten, liten underbar kille. Aaju blev ju född med en vikt på över 4.5 kilo, så denna lilla krabat på 3.2 var verkligen liiiten för mig. Och ja, även en 4.5 kg-kluns hade nog känts liten vid det här laget. Jag är ju mest van med min grabb på över metern som jag först nu börjar förstå faktiskt inte är en bäbis längre... ;-)

Aaju var väldigt nöjd över att få se bäbisen som han ju hört så mycket om i flera, flera månader. Mike och Maria (mamman) har ju varit personer som han mött flera gånger i veckan under hela graviditeten, med undantag för tiden från vår semester och fram. Dessutom var han ju lite sur över kusinen som föddes förra veckan i Nordgrönland, som inte hade vett till att ens titta förbi. *hihi* Aaju konstaterade dessutom både att den (bäbisen alltså) hade Maria kissat ut och att hon måste vara stark som har kunnat fått ut den. Var får han allt ifrån?! ;-)

Efter kaffe-miken drog Aaju och jag ner till hamnen och kollade in båtar och mycket, mycket annat. Vi kom oss inte hem före klockan var över 19. Så mycket för en hemmadag, men treeevligt var det. Och det trots att det växlade mellan ösregn, solsken, duggregn, ösregn, gråmulet, duggregn osv, med få minuters mellanrum heeela tiden medan vi var ute. ;-)


Aaju klättrar på gigantiska ”räktrålstillbehör”.


Jag har skrivit om det förr; yrkesfångarnas (alltså de traditionella året runt jägar-fiskarnas) båtar är inga lyxåk direkt. Två av dessa båtar såg rent av livsfarliga ut att ens sitta i såhär helt inne vid land. Hur är de då ute till havs, tungt lastade med ett par skjutna renar, i hårt väder, med både isberg och stora valar runt omkring?!


Varje gång jag riktade kameran mot de hööga fjällen idag så låg de totalt inpackade i tjocka snömoln. Dessa moln syns på fotot (som ju egentligen hade en kran som motiv ;-) ), liksom det omskiftande vädret: Snömoln, blå himmel och alldeles bakom mig var molnen regntunga och svarta. När jag inte hade kameran i hand gled så klart molnen över fjällen bort och jag kunde se den vitaste nysnö helt ner på ca 500-600 meters höjd.


Också nere vid havsnivå var det gott om snö....
Nej, nu skojar jag. Detta är bara isrester från räkfabriken som Aaju gladeligen hoppade runt i. *hihi*


Vi stod säkert över 20 minuter vid detta ”lyxåk”, då Aaju insisterade på att jag skulle förklara, om och om igen, vad varenda spak och handtag var till för. Må vara att det var en svensk maskin (Saab Scania), men någon expert är jag nog inte ändå. Fast Aaju var imponerad! ;-)

1:a skoldagen

Ja, jag kom ju mig aldrig iväg på någon ”Första skoldags"-ceremoni i tisdags. Vi var dock bjudna på ett par kaffe-miks som vi hade kunnat gå till efter arbetstid, men inte till någon mer närstående, så det blev inte av att vi gick. Regn och rusk var det ju också. Med andra ord har jag inga färska, egna foton från denna stora dag (jag har dock en del gamla i ”arkivet”).

Som tur är har man ju vår ”braiga” webb- (och pappers-) tidning Sermitsiaq, så att ni ändå kan få se lite av vad det hela handlar om annu 2008. Barnens första skoldag är nämligen något stort här, både för barnen och deras familjer.

Det hålls alltså bland annat en ceremoni i skolan, med flera tal (vilket grönländare tycks ääälska). Det brukar även bjudas på någon form av musikunderhållning, det leks lekar och lite allt möjligt. Efter ett par timmar är det hela över och det verkliga firandet drar igång.

De respektive familjerna håller nämligen sedan stora kaffebjudningar – kaffe-miks (kaffe-mik i ental) – dit allt och alla blir bjudna och överösta av kakor, tårtor och ofta också den läckraste grönländska maten.

Och ja, vi snackar verkligen om att allt och alla blir bjudna. Att 50-150 personer passerar förbi på ett sådant arrangemang är säkert mer eller mindre standard. Våra kaffe-miks, som vi hållt vid Aajus födelsedagar, med ca 30-40 gäster har i alla fall varit mycket, mycket små i förhållande till vad andra har, särskilt på så speciella dagar som första skoldagen. På kvällen håller många sedan också en fest med middag för närmsta familjen.

Och ja, alla av de närmsta som har en folkdräkt – vilket är många (trots att speciellt kvinnodräkten är dyr att sy även om man gör det själv) – tar på sig den en dag som denna. För skolbarnen betyder det ofta att de får ta på sig sin allra första dräkt. Vissa får dock också en dräkt tidigare, om det funnits anledning till något större firande. En hel del killar får också en till sitt dop. Anledningen till att samma sak inte gäller tjejer är helt enkelt att den kvinnliga dräkten inte alls är speciellt bäbisvänlig om man säger så... ;-)


Här ser man rektorn i skolan i Narsaq (1.600 invånare), Sydgrönland, hälsa de 21 nya eleverna och deras familjer välkomna. Till dessa tillställningar är det inte bara föräldrarna som kommer med, utan även syskon, mor- och farföräldrar och diverse mostrar och fastrar osv.


I den halvstora bygden Arsuk (ca 160 invånare) söder om Nuuk var det hela 6 nya elever varav...


...två av dem var tvillingar.


I en av de två östgrönländska städerna, Ittoqqortoormiit ( ca 500 invånare), såg de nya eleverna ut såhär. En av tjejerna har vanlig klänning, en annan en västgrönländsk folkdräkt, medan flickan längst till höger har den enklare östgrönländska dräkten & håruppsättningen, om än ”bara” med vanliga strumpebyxor och finskor till. ;-)


Under första skoldagsfirandet är traditionen att det kastas ”pagga”. Föräldrarna eller någon annan äldre i familjen, visar helt enkelt sin glädje och stolthet över barnet genom att kasta iväg en näve pengar som gästerna plockar upp. Detta är något som speciellt de yngre barnen väntar ivrigt på, och varje hastig armrörelse från någon i familjen får dem att hålla sig beredda på att ”rycka ut”. På just detta fotot, från firandet i Arsuk, verkar dock de vuxna vara minst lika spända! ;-)

(Sista fotot visar också verkligen att det är sant det jag alltid har sagt; att det är väldigt informellt här. Trots att värdfamiljernas kvinnor kämpat dag och natt för att få familjens folkdräkter fina till den stora dagen, är det ingen som lyfter ett endaste ögonbryn åt att gästerna sedan kommer i helt vanliga blåställ, direkt från jobbet, som den ivrige mannen på fotot. Väldigt befriande kan jag tycka många gånger.)

Saker blir gjorda

Bildtext: Det är inte var dag som en stor lastbil kommer in på vår gård bara för ”lilla migs” skull. ;-)

Några mindre roliga händelser igår förmiddag gav mig krut i baken. Nu skulle det alltså hända saker!

Jag tog därför ledigt redan vid lunchtid, tog mig till kommunhuset och fick ändrat adress. Aaju och jag stod nämligen folkbokförda med Holgers gamla jobb-postbox, något som är normalt att man gör här eftersom man annars bara får post 1-2 gånger i veckan. Så ja, nu står vi registrerade under min jobb-postbox istället, vilket för övrigt är den postbox jag lämnat ut till alla er, vänner och familj, för länge sedan (dock inte myndigeterna, bank och liknande). Så oroa er inte; ni skickar bara saker så som ni brukar. :-)

Sedan blev det besök på posten och banken för andra ”förändringsärenden”.

Därefter gick jag med bestämda steg mot Holgers gamla jobb. Plötsligt stod jag där, mitt på golvet i hans gamla klassrum, framför alla hans elever inklusive en gammal bästis till Holger (alla eleverna är 30+), som liksom alla andra jag möter på stan inte hade en aning om att Holger inte bara slutat jobbet på skolan, utan också lämnat landet och oss. Bland eleverna gick den nyanställda ledaren för skolan som varken Holger och jag har mött tidigare:

- Eh, jo, öh, jag skulle vilja lämna tillbaka lite saker som den förra läraren glömt. Och hämta de senaste par månadernas post...

Eftersom jag också nyligen sett Holgers nya CV med civilstatusen singel (som ett knep för att slippa svåra förklaringar), kände jag mig lite manad att presentera mig som ”den förra lärarens ex”. Ingen vacker titel, som såklart väckte än mer undran i elevernas ögon. Men kanske skulle det rädda mig lite ut ur situationen med den nyanställde, skapa lite färre frågor, tänkte jag. Och mycket riktigt, det hela slutade ju lite i pannkaka, med frågor om jag hört något om hur det gick med Holgers studier:

- ¿Öh, studier, qué? typ. Jag blev ju helt ställd.
- Ja, skulle han inte till Danmark för att läsa vidare?

Kanske tur ändå att jag presenterat mig som hans ex som sagt. Jag förväntades inte att kunna svara helt enkelt, så min tvekan togs inte som något annat än just ovetskap. Vart ryktena om studier sedan kommer ifrån är dock fortfarande okänt. Holger kände i alla fall inget till dem när jag pratade med honom efteråt.

På det senaste får jag dock dagligen jobbiga frågor. Innan vi åkte på semester och när vi precis hade kommit hem var det ju inte så svårt att komma undan med halva sanningar. Snabba möten på stan med frågor om hur det går kunde svaras med ett ok och ett leende.

- Holger är på kurs med jobbet i Narsarsuaq. (Vilket han ju alltså var då, innan semestern.)
- Vi har precis kommit hem från semestern.
- Jo, det var härligt. Osv.

Men nu börjar folk ju undra. De möter oss gång på gång, men de ser aldrig Holger:

- Var är Holger egentligen?
- Nej, men är det sant?! Varför då?
- Hur ska ni göra nu? Osv.

Inte är det frågor man vill svara på sådär lite apropå i mjölkdisken direkt. Jag har försökt att undgå situationerna, men nu är det smått omöjligt.

Nå, nå. För att avsluta min dag av avslutanden kom speditionsfirman igår eftermiddag som tidigare bestämt för att hämta Holgers lådor. Planen hade från början varit att jag själv skulle låna en bil och köra ner dem till hamnen innan fraktfartyget avgår till helgen. Men så kom konstaterandet; 3 stora lådor som jag har svårt att omfamna, samlad vikt på 70 kg och vi bor på 4:e våningen utan hiss. Nej, det fick vara värt några hundralappar extra och få någon annan till att fixa det. Smidigt värre. :-)


Till dig Holger, gårdagen Aaju *hihi*:

Från Dåtid till Nutid: Världen i krig

Så var det onsdag igen och vi närmar oss alltmer slutet av serien om Grönlands historia. Denna del 7 av 9 handlar om 2:a världskriget.

De tidigare avsnitten i serien är:
1. Grönland befolkas
2. Vikingaeran
3. Valjägarperioden
4. Kolonialiseringen
5. Polarforskare & äventyr
6. Kolonigreppet spänns


Världen i krig

Grönland avgör kriget

1940 ockuperade tyskarna Danmark. Grönland blev därmet satt till att klara sig själv. Något man klarade galant genom att söka hjälp från USA och Canada. Den danske ambassadören i USA ingick bland annat ett viktigt avtal med amerikanarna: USA skulle försvara Grönland och förse landet med varor, mot att de skulle få upprätta militärbaser i landet samt få tillgång till den för aluminium- och flygplansindustrin så viktiga mineralen kryolit som då fantes i Ivittuut i Sydgrönland.

1941 anlade amerikanerna militärbaser i Narsarsuaq och Kangerlussuaq. Dessa gjorde att amerikanarna kunde sända flyg till fronten i Europa, vilket var helt avgörande för att de allierade senare kunde vinna 2:a världskriget. Som mest hade USA hela 14 militärbaser och väderstationer i Grönland.


Bildtext: Kangerlussuaq är idag en civil flygplats, landets största (vilket säger mer om landets övriga flygplatsers litenhet, än om Kangerlussuaqs storhet om man säger så... ;-) ).


Hundpatruller stoppar fienden

På grund av tysk aktivitet i Östgrönland lät man en hunddragen slädpatrull patrullera det folktomma Nordöstgrönland. Detta var ett lyckat drag och man föhindrade tyskarna från att upprätta användbara metrolog- och kommunikationsstationer i landet.

För att visa sin suveränitet i området och övervaka det, existerar denna danska patrull än idag. Under namnet Sirius-patrullen reser 12 soldater längs den, fågelvägen, 2100 km långa kusten, genom världens största nationalpark. Under de 4 sommarmånaderna sker det med båt, de övriga 8 månaderna med hundsläde. Danske kronprins Frederik är en av dem som deltagit i denna, normalt 2-åriga, extremt hårda militärtjänst.




Livet under kriget

Kontakten med amerikanarna under 2:a världskriget påverkade livet i det tidigare så för omvärden stängda, grönländska samhället. Man presenterades genom film för det glamorösa livet i Hollywood och man fick möjlighet att beställa de mest otroliga varor från amerikanska postorderfirmor som t.ex Sears.

Man introducerades även för elektricitet 1940, samt motorer & olja. 1942 gjordes även den första radioutsändelsen. Och man fick sig några låneord. Ord som man själv faktiskt inte riktigt haft i sitt vokabulär tidigare, som ”aluu” från engelska ”hello” och ”baaj” från engelska ”bye”.


Bildtext: På nationalmuseumet i Nuuk kan man se vilken typ av kläder man gick i normalt på denna tiden. Som ni kanske kan se så är det en blandning av gammalt och nytt; allt från helstass i isbjörns- och sälskinn till ganska ”vanliga” klänningar, men med traditionella kamikker. I bakgrunden står dockor med traditionella anoraker, sydda av importerade tyger. Samtliga av dessa traditionella kläder ser man gammal som ung använda än idag, även om andelen har blivit färre.

Själv tycker jag att 1900-tals historia är väldigt spännande, inte bara Grönlands. Med den grönländska aspekten tror jag därför jag återkommer till ämnet här i bloggen, då jag t.ex gärna vill berätta om när den första bilen kom på grönlandsk mark under 1940-talet och om de amerikanska militärbasernas historia. Detta kommer dock att vara något som ligger utanför denna serie av mer generella historieinlägg.


I nästa historieinlägg kommer jag att berätta om Grönland under efterkrigstiden. Därefter följer ett sista inlägg med lite mer nutidshistoria och framtid.

Presenter & höstrusk

Det blev inte riktigt tid till det väderinlägg som jag planerat att skriva idag, dock har jag lovat Holger ett foto på gårdagens inköp; vår gemensamma present till den nye lille kusinen (Aajus alltså). Här kommer det:


De mjukaste tänkbara snickarbyxorna, tröja med bilar, matchande haklapp och tofflor samt två par strumpebyxor. Inte ska han bara ha tråkiga 3-packs bodys i vitt och ljusblått inte! ;-)

Jag brukar vara den som köper ganska praktiska, om än roliga, grejer till de nyfödda – sånt som alla andra tycks glömma (normalt brukar ju de nyfödda mest få bodys) – men denna gången kunde jag inte låta bli att prioritera lite annorlunda. Tror nämligen inte det blir så mycket fräsigt för den lille parveln i övrigt eftersom familjen inte hör till de mer välbärgade om man säger så och billiga affärer som H&M kan man titta låååångt efter i Grönland. Så lite fräs från oss är väl bara på sin plats (om än i gigantiska storleken 62; men på Aaju passade å andra sidan 56 som en smäck redan som nyfödd och jag har bara hört att nykomlingen skulle vara stor, inget mer, så...). :-)


På det senaste har inte-grönländska nyfödda också fått en sådan här av mig/oss, eller något liknande: En boll eller kub i sälskinn, med en lite bjällra inuti. Här får bäbisarna inte sådana av mig dock eftersom de ändå garanterat har någon mormor, farmor, moster, faster eller mamma som överöser dem med liknande saker. Hemmagjorda dessutom, tillskillnad från mina som jag köper hos sömmerskan. ;-)


Och ja, några väderfoton kan jag väl också ta med när jag ändå är igång:







Som synes är sommaren som bortblåst. Minns inte när temperaturen senast var över 10 C, eller ens i närheten. Det blåser och ösregnar och solen har lyst med sin frånvaro, liksom fjällen – molnen (alltså inte dimma) döljer dem mer än väl. Ja, igår föll det t.o.m en liten smula snöblandat regn, trots förhållandevis höga temperaturer.

Rapporter, från bekanta, om fjälltoppar med nysnö rycker också närmare och närmare Nuuk, kilometer för kilometer. För ett par veckor sedan var det topparna på 1500 meter höjd eller mer, strax söder om staden, som fick sig nya, vita skrudar. Snart kommer alltså våra 1200 meters toppar - med deras nuvarande vita fläckar (året runt ”beteende”) - täckas av den vitaste, vitaste nysnö. Man kan känna det i luften. Hösten är här!

Och nej, fotona gör inte alls stormandet och regnandet rättvisa. Det är mycket värre i verkligeheten. Välkomna till min vardag (som jag har det för tillfället...)! ;-)


PS: Idag firas det förresten "Första skoldagen" här i Nuuk. Det firas ju rejält här. Får se om det blir några kaffe-miks för Aaju och mig idag alltså. Planen att gå till själva skolan och fota har jag dock lagt ner; tråkigt väder och flera dagar på jobbet då jag gått hem tidigt, sätter lite stopp för det. Men jag skriver kanske mer om det framöver i alla fall.