Hemtenta och Haiti.

Hela dagen idag har jag suttit och skrivit hemtenta. Från morgon till kväll. Den handlar bland annat om kärnvapen, klimathotet och om hur globaliseringen påverkar säkerhetspolitiken i världen. Jag skriver om hur viktigt det är att stater och organisationer samarbetar och definierar säkerhetshoten för att tillsammans kunna bekämpa dem.
För en stund sedan tog jag en paus och läste igenom de senaste nyheterna om jordbävningskatastrofen på Haiti. Det är så fruktansvärt hemskt, det går ju inte att föreställa sig ens. Jag minns så väl tsunamin, när vi såg på tv hur alla ställen vi besökt ett halvår tidigare bara sköjdes bort och jag minns hur groteskt allt kändes. Nu har det hänt igen och Haiti står inför många långa år av svårigheter så stora att det är svårt att greppa.

Linnéa Jonjons på DN har skrivit en väldigt bra artikel där hon sammanställer de sätt som finns att hjälpa människorna som drabbats. Läs gärna den!
Plötsligt kändes det som att de där orden jag just skrev - om att vi måste samarbeta - fick en väldigt konkret innebörd. 

(Bilderna har jag snott från DN:s bildspel från Haiti. Fotografera heter Logan Abassi, Peter Andrew Bosch och Ariana Cubillos. Alla fotar för AP.)

Från koja till slott, från asyl till kungligheter

Nu är jag uppe i Sthlm igen, jobbar några dagar på dn och bor hos Soffan. Vi har ätit semlor och africana-wraps, fast mest pluggar hon. Och jag tittar på.

Igår på jobbet skrev jag om en irakisk man som söker asyl i Sverige. (för att förstå sammanhanget måste man läsa Helenas faktaartikel också, och där finns även den väldigt fina bilden till min artikel.) Jag fick kontakt med Hussam på Migrationsverket, där det satt ett hundatal flyktingar med nummerlappar och väntade. Jag kände mig hyfsat dum när jag inte kunde deras språk, men ändå skulle förklara vem jag var och varför jag ville prata med dem. En tolk hjälpte mig och sen fick jag och fotograf-Åke åka med Hussam hem. Hans sjuka pappa låg på golvet i vardagsrummet när vi kom.
Under tiden jag hörde dem berätta om sitt liv, om Hussams gömda fru i Syrien, dottern han inte träffat på mer än ett år och de 61 kronor om dagen han ska leva på, skrev nästan alla andra på tidningen om kronprinsessans pompösa förlovning med Daniel Westling. Vi hade elva sidor om det i dagens tidning, och när jag kom tillbaka från asyl-familjen kändes den kontrasten ganska stor.

Resten av eftermiddagen satt jag och en kollega och fnissade åt klippet nedan. De är säkert jättesympatiska människor, kungafamiljen, men det blir ju oerhört komiskt när de måste titta på fusklappar för att komma ihåg att de ska säga "vi är så glada idag". Man vill ju bara ruska liv i dem och be dem prata från hjärtat, i normalt samtalstempo.

livet är en fest. håll med om det folk och fä.

Jag och fia har världsbästa umgänget just nu. Jag ligger i soffan i Davids stora mysiga tröja, kollar lite på utsikten, jäser och tittar på Lipstick Jungle på datorn. Lite lagom nöjd med min och Natalies entré på sthlmsredaktionen som blev ettan + uppslag i dagens tidning. Sofia sitter vid matsalsbordet och tentapluggar (ja, det är en stor lägenhet), matar mig då och då med jordnötskakor från balkongen och varje gång hon vill ha paus går vi bort till köksregionen, dricker läsk med fötterna på bordet och snackar skit. Sen lägger jag mig i soffan och jäser igen.

Mmm, Stockholms-januari. Inte så fel när allt kommer till kritan.

Tänk om man kunde trycka Ctrl+Z så att den där sista portionen blev oäten

Som om det inte var nog med lyx den här veckan (jag jobbar en dag och är ledig sex) så var jag på julbord i Gondolen med DN Utland ikväll. Ni vet den där höga utsiktsgrejen vid Slussen, den som jag flera gånger velat åka upp i med min kamera men varit för snål för att betala inträde till. Där var vi. Man såg till Gröna Lund åt ena hållet och till DN-skrapan åt andra hållet och personalen var såna som plockar bort ens tallrik utan att man noterar det, varenda gång.
Det är rent otroligt hur mätt man blir på julbord. Jag gick in i väggen redan innan jag hunnit så mycket som titta åt köttbulle- och julskinkabordet. Frossade loss på all sill och lax och skaldjur och röror istället, och kände mig besegrad när H sa "Väggen är inte ens nära än!" och gick en vända till. Men då lade jag in dödsstöten: chokladbuffén. Där är jag jävligt vass.

och hon åt lite mer choklad och bredde ut sig i soffan.

Den här veckan har jag börjat på Utland och det är så roligt att jag går till jobbet även när jag är sjuk. Jag har haft en sån där dryg höstförkylning men det gör liksom inget. När jag var hemma en dag med feber längtade jag tillbaka till jobbet och det är en sån lyx att känna så! Min chef sa idag att hade kollat om de kunde skicka iväg mig nånstans i världen men att det verkade som att man inte fick göra så med praktikanter. Han sa det lite ursäktande men jag blev helt lyrisk bara över tanken att det ens hade kommit på tal. Lilla jag, på vift någonstans, för DN Världen? Gudbevars.
Veckan har varit go, jag har bland annat fått skriva om den globala uppvärmningen som gör att indiens bengaliska tigrar attackerar människor, jag har (snörvlig, snorig och hostig) intervjuat en etiopisk man som arbetar på Unicef i Etiopien om svältkatastrofen där (han var väldigt trevlig och log medlidsamt och vänligt varje gång jag plockade upp toarullen ur väskan och snöt mig), och om Nato- och EU-styrkor som ska jaga alla farliga pirater utanför Somalias kust som kapar utländska fartyg hejvilt.
Jobbet på utland i allmänhet, och intervjun på Unicef i synnerhet, får mig också att känna att jag verkligen vill jobba inom någon organisation med fattigdomsreducering och utvecklingssamarbete. En del av mig är till exempel sjukt avundsjuk på Lotta som är i Mocambique och jobbar på UN WFP.

(Jag är nästan helt säker på att jag får publicera den här bilden, i alla fall 97 procent säker. Jag har fått den av Indrias Getachew som jag intervjuade och bilden föreställer en pojke i ett Unicefskött center för allvarligt undernärda barn. Platsen är Siraro, Orania, Etiopien, och fotografen heter Grum Tagene.)

I helgen ska jag jobba extra för inrikesredaktionen, 21 timmar på en helg. Det två dagarna kommer att ge mig lika mycket pengar som jag tjänar på en halv månad med den vanliga praktikantlönen. Hyfsat värt! Dessutom väldigt kul.
Men nu är det fredag kväll och jag är ensam hemma, vilket är helt superbt. Jätteskönt. Jag tittar på halvbra tvprogram, äter choklad och vickar på tårna med avskavt nagellack.

Förresten, har ni tänkt på att "Berg flyttar in" är väldigt bra tv? Carina Berg är ju skön, hon får plus för att hon är gift med Kristian Luuk som mitt hjärta alltid hållit så kär, men minus när att hon gör tråkiga programledarjobb med Gynning i Stjärnor på is. Men. I Berg flyttar in är hon helt briljant. Som personporträtterande journalistik kan jag spontant inte komma på något som är bättre. Åtminstone inte inom tv.

Jaha, nu är reklampausen slut och idol börjar igen. Sweet. Inga pretentiösa kultur-tv-krav här inte.

Lukas.

Jag vill inte hålla på och länka till mina artiklar, men jo, idag vill jag faktiskt det.

Här är berättelsen om Lukas och hans familj. En väldigt fin familj, och en väldigt stark pappa. Jag hoppas så att artikeln kommer att bidra till att familjen får hjälp snabbt. Den här veckan har jag verkligen känt att jag skriver om något som berör mig, och det gör det både lätt och svårt.

(Dock saknas i nätversionen av artikeln en liten sido-intervju där kommunen ställs till svars och bollar tillbaka allt på Försäkringskassan, och det förstör väldigt mycket att den inte är med. Men, what to do?)

Så krångligt är det väl ändå inte?

Idag kom en vikarie till min redaktion, en tjej som jobbat i somras också och som nu är tillbaka. Och när jag gick för att hälsa på morgonmötet såg jag att det var min kusins kusin, Hanna!

Men OJ, är ni släkt?! sa cheferna på mötet.
Ja, hon är min kusins kusin, svarade vi samtidigt.
Jaha... är ni KUSINER? sa cheferna.
Nej.. kusins kusin. Alltså vi har gemensamma kusiner, sa vi.
Jahaaa, sysslingar! sa cheferna.
Nej. Alltså, min moster är gift med Hannas farbror, sa jag.

En till chef kom in på mötet. Då sa chef nummer ett:

Vet du?! Johanna och Hanna är.... ehm, släkt med varandra!

Det är uppenbart att ingen, fortfarande, förstår hur det ligger till. Men det känns väldigt bra att ha en släkting på redaktionen! Idag var jag och Nat och lunchade med Hanna och en Emma och nu känns det som att vi har några vänner på bygget. Finfint.

En lerig grässlänt och ett guldkuvert.

Åh, ljuvliga helg. Det är så ljuvligt att jag nästan skulle kunna kyssa helgen, om det gick. Veckan har varit blandad, på ett bra sätt. Nån dag satt jag i telefon precis hela dagen, någon dag åt jag abnormt många påsar Ahlgrens bilar med min kollega R.H, och någon dag stod jag på en grässlänt vid Arlanda och väntade på en jumbojet som skulle byggas om till hostel. Alla journalister kände varandra, det blåste väldigt mycket och jag hade inget hårband. Men vi fick smörgåstårta så det var ganska skoj. Jag haffade en Scanpixfotograf och fick skjuts "hem" igen efteråt och det kändes som världens lyx för jag hade åkt taxi dit och var inte alls sugen på att springa runt och leta efter en flygtåg.

Och just det ja. Vi var på firmafest i torsdags på ett ställe som heter Hotellet, på Östermalm. Tydligen nummer 67 på en lista över de 100 bästa barerna i hela världen. Låter verkligen piffigt värre! Och sen var det ju fint också. På DN har de inte haft firmafest på två år, och dagarna innan delades det ut guldglittriga kuvert med snirkliga silverbokstäver i allas postfack. Över 400 personer var på plats och åt av en helt fantastiskt god buffé innan de rockade loss till piffig musik a ´la moderniserad Depeche Mode. Några blev sura när maten tillfälligt tog slut och det kändes ju som ett ganska märkligt beteende tyckte vi, som själva sippade på våra gratisdrinkar och var överförtjusta över att det fanns TVÅ olika efterrätter att välja mellan.

Sen var arbetsveckan slut. Igår beställde vi hemkörd pizza och hade filmkväll och nu ska jag och Diggi gå och simma.

Be redigeraren om bra rubrik, de kan sånt.

I helgen flydde mina tre roomies stan och ersattes tillfälligt av mina föräldrar, vilket var förtjusande trevligt. Stockholm bjöd oss på sol och jag hoppas att det är så stan har tänkt vara hela hösten. Mysig och stad-ig och fikavänlig.

Ny vecka nu. Praktiken blir bara roligare och roligare och nu vet man var skrivaren står och vad kollegorna heter, och vad skrivaren heter och var kollegorna står. Och hur man hittar till träningsanläggningen och vilken automat som har bäst kaffe (läs: varm choklad).
I dag publicerades min artikel om ortorexi, och i morse satt jag lite lagom nöjd och avslappnad i soffan hemma och käkade frukost. Tjugo i nio ringde chefen och frågade om jag kunde vara på en presskonferens på UD klockan 9. Visst, sa jag, slängde ner mina telefoner i en väska, hoppades i hissen att jag skulle hinna och hitta, och sen ömsom gick, ömsom sprang jag till Thorildsplan och tunnelbanan. Man vill ju inte komma sent, men inte heller klibbig. Jag var där fyra över. Blank i pannan, men inte slemmig. Heja Stockholms tunnelbana!
På tal om svett, jag och Nat har provat DNs träningsanläggning som ligger djupt nere i underjorden. Ett pass "Cardio" (piffigare namn för hopp-och-studs-kondition) och ett pass styrka. Det är nog på sin plats att förbereda sig för en fysiskt utmanande morgon i morgon. Jag har visserligen tränat mycket i år, men fördelningen hittills är Januari - Maj: 100%, Juni - Augusti: 0 %. Befarar komplikationer i form av massiv träningsvärk. Men hur ont det än gör i morrn, kommer det att vara värt det när jag tänker tillbaka på min och Davids briljanta slappsommar. Jättevärt det.

Stockholm week no.1

Nu har jag tillbringat tre "riktiga" dagar på DNs Inrikesredaktion. Jag har ett skrivbord som är rörigt och en telefon med ett telefonsvararmeddelande där jag låter ganska trevlig men glömmer att säga hejdå. Jag gillar faktiskt stämningen på en tidning. Det är kul när det blir fart på alla när nåt oväntat händer, och det är roligt att alla i hela det enorma kontorslandskapet står och jublar högljutt åt pingis-Persson och de andra, visserligen oerhört få svenska framgångarna i Peking-OS.

Även lägenheten är kanon. Jag, Björn och Martin hyr ju en tillsammans och den är bra på alla sätt och vis. Fint men en smula trångt. De första två veckorna bor även Jonas här, och ibland sitter vi i soffan om kvällarna med varsin laptop i knät. I rad. Lägenheten ligger 100 meter från DN-skrapan och det är ju löjligt perfekt faktiskt. Glittret från de gigantiska bokstäverna i "DagensNyheter", på taket, lyser upp vårt vardagsrumsgolv genom persiennerna på kvällarna. Så nära är det. Och såhär ser det ut hemma hos oss:




































By the way, vill man läsa min första DN-artikel från igår så kan man göra det här. Den handlar om vilka konsekvenser vår livsmedelskonsumtion får för vattenförsörjningen i fattiga länder.

'Man kan inte sälja sig för en kanelbulle' eller Praktikant del 1.

Som en oformlig massa har vi glidit omkring i tidningsbyggnaden de senaste två dagarna, vi praktikanter. Lite som en barbapappa, ingen lämnar gruppen. Mest har vi suttit i ett rum och lyssnat på chefer, men nu har vi fått varsin mobil och varsin laptop och i morrn börjar vi på riktigt. När vi fyra sprids ut över redaktionerna och smälter in bland alla kända namn kommer det förhoppningsvis inte lysa "praktikant" från hjässan lika tydligt som det gjort de här första två trevande dagarna när vi mest tittat och lyssnat.
Jag ska böja på Sverige, dvs Inrikes. Vi får välja tre redaktioner under hösten och jag ska även redigera och vara på Utland. Jätte- jätteskoj. De två sistnämnda var spikade sedan länge men valet av redaktion nummer tre var faktiskt klurigt. När mannen från Kulturredaktionen stövlade in till oss med gigantiska bullar och promotade sin redaktion var jag nära att falla för det. När han snackade lite skit om "kulturgeggan" och man förstod att han inte tillhörde någon snobbig finkulturelit utan var en helt vanlig, skön, sportintresserad kulturskribent, då var jag ännu närmre. Men. Man kan ju inte sälja sig för en kanelbulle. Jag gick på min initiala intuition och i morrn blir det DN:s inrikesredaktion för min del. Jag ska få kollegor och ett skrivbord och sånt därnt som man behöver. Yey.

Stockholm -snart kommer jag!

Whoa, jag är så glad!! Jag har fått praktik på DN! Mitt förstahandsval av de fyra sökta! Det är en sån sjuk lättnad, de senaste veckorna har varit så stressade pch pressade för alla i min klass. Vi har sänt direktsända nyheter i TV varenda dag, vi har sökt praktikplatser, valt specialkurs och hetsat ganska mycket över allt och alla hela tiden. Men nu är jag så glad över att kunna andas ut, det känns superbt. Jag är sjukt glad att få vara på DN och ser jättemycket fram emot att vara i Stockholm i höst. Jag gissar att jag kommer att bo i Göteborg sen "när jag blir stor", men eftersom jag bott här i hela mitt liv känns det så skoj att flytta till Stockholm bara ett tag sådär.

Stockholm är så trevligt och jag är säker på att vi kommer trivas tillsammans. Och Sofia bor ju där! Åh, det kommer bli så bra, så bra, så bra.

Jag var på en intervju idag på Sveriges Radio Göteborg också. Det var hur fint som helst, världens flashigaste hus och enormt trevliga människor. I eftermiddags ringde de och sa att jag fick platsen, och då fick jag faktiskt världens beslutsångest. Trots att SR var mitt fjärdeval och DN mitt första. Det är kanske troligare att jag i framtiden vill jobba på SR Gbg än på DN, men samtidigt är DN världens bästa merit. Man kan inte säga nej till det. Och Gbg är smidigt på många sätt men Sthlm är nytt och lite kul. Dessutom ska jag ju jobba med radio i sommar så jag kommer få massa go radioerfarenhet då...
Jag tog världens längsta lunch med David i en mysig källarrestaurang och sen åt vi årets första mjukglass i vårsolen på bryggan vid paddan-båtarna. Och efter det kände jag att jag faktiskt vetat hela tiden att det är till DN jag helst vill. Jag ringde radion, som till min Stora Lättnad sa att jag absolut inte stänger några dörrar hos dem, utan tvärtom är välkommen att höra av mig så fort jag är intresserad av att vara där. De sa att de tyckte att jag gjorde rätt som tog DN...haha. Lättnaden just nu är därmed helt enorm.

Det vill gärna bli bra. Otroligt bra. Livet funkar så verkar det som.