Språkpolisen varvar upp.

Aaahhggg

Det finns få saker som irriterar mig språkligt så mycket som när folk inte skiljer på chans och risk.

Chans - positivt, det finns en möjlighet. Ex: "det finns en chans att jag vinner den där drömresan"

Risk - negativt, om vi har otur. Ex: "det finns en risk att resten av familjen också blir magsjuka"

Men idag seglade det upp en ny kandidat.
"Tack vare" vs "på grund av"

Ja. Det är ett i-lands problem!
Tack och lov för det.

Gott gott

En liten undran dök upp häromdagen.

Varför äter man goda saker snabbt?

Det kanske inte gäller alla och kanske inte allt. Tanken väcktes när lilla O mer kastade ner kiwibitar i svalget än tuggade och smakade. Det kan vara det godaste han vet, just då iaf.

Är det så att det inte ligger i vår natur att njuta av mat. Att det mer är föda och smakar det gott är det bra för då går det fort.

För kråkans del är det inte mycket som är gott nu. Misstänkt halsfluss, försöker muta med glass och får till svar
- jag tror jag sparar glassen till mellis.

Hälsningar från sjukstugan.

Vackra människor

Det finns en del människor som jag avundas. De är dem som åldras med glädje och värdighet. Som på ett fantastiskt sätt lyckas smälta ihop med sin ålder och bli liksom tidlösa.

Idag träffade jag en sådan dam. Hon hämtade nån medicin på recept å kikade lite på en gose kanin som vi har stående vid kassan. Jag försäkrade att barn älskar kaninen, lilla O har 2 st, och talade om att den stöder SOS Barnbyar. Jo men då kanske hon skulle köpa till sitt barnbarnsbarn som skulle komma i november. Jag kikar då hur gammal hon är, medan hon talar om att det blir det fjärde barnbarnsbarnet i ordningen. Damen som jag placerat i 70-80års åldern fyllde 100 tidigare i år.

Född före första världskriget!

En del människor berörs liksom inte av tiden. Men jag berörs. Jag hoppas innerligt att någon tar tillvara alla minnen och historier. Jag skulle vilja att någon bara frågade "vad brukade ni äta till frukost när du var liten" och sen bara var tyst och lyssnade.

Vi har två öron och en mun. I de proportionerna bör vi använda dem.

Det här med jämnställdhet

Jag är för jämnställdhet!

Tycker att det är en fin tanke att man ska göra lika mycket och få lika mycket uppskattning.

Särskilt i förhållanden tror jag på jämnställdhet. I teorin alltså. I verkligheten verkar det inte funka riktigt så. Eller alltså, vad är jämnställdhet egentligen?
Vi har bott i huset snart fyra år och i helgen klippte jag gräset för första gången. Det betyder att maken gjort det tidigare. Jämnställt? Ja eller alltså det är först nu jag har kunnat klippa. Nu har vi nämligen en handjagare som kapar gräset på ett sätt som inte ger mig allergibesvär. Förra helgen stod jag och vek om massa påslakan för att få in dem i garderoben. Maken hade vikt "fel", om alla ska få plats måste man vika på samma sätt som vi/jag har gjort sen vi flyttade ihop för drygt 9(?) år sen.

Ni ser den tydliga könsfördelningen. Och helt ärligt är det inte Jämnställt även om han skulle ta över tvätten och jag gräsklippningen. För när han tvättar tycker jag oftast att han stör "min plan". Ja, jag har en plan hur skulle jag annars hinna fixa all tvätt?

Så även om vi skulle göra lika mycket och med könsneutral fördelningen så tror jag inte att uppskattningen alltid skulle vara lika.

Teori och verklighet, knepigt och inte säkert att man blir lyckligare av det.

The sky is the limit

I onsdags gjorde vi ett besök på skansen. Vi håller på att träna lite på att inte packa som inför en polarexpedition varje gång vi ska iväg. Den här gången hade det varit bra med lite mer packning, regnkläder.
Kråkan hade stövlar å jacka iaf och Mr mini sitter ju skyddad i vagnen. Men lite väl blött blev det. Vi hoppades på uppklarnande och tog akvariet först. För mig är det den självklara höjdpunkten, älskar att se krokodilerna, hajarna och fiskarna. Sist vi var där fegade jag ur och vågade inte klappa ormen på slutet men nu klappade både jag å Kråkan ormen och jag vågade mig på spindeln också.
Det regnade fortfarande å det var lunchdax så det gick bra att vara inne ett tag till.
Efter lunch vräkte regnet ner å det kändes nästan som om vi skulle få ge upp. Men miniskansen visade sig vara under tak och som gjort för treåringar med spring i benen. Ännu ett lyckokast. Pressade ut max där och gick sen att se det enda djur Kråkan på förhand pratat om, sälarna. Det slutade regna. Alla verkade nöjda. Vi åkte bergsbanan ner, vilket är jättehäftigt om man är treår. Avslutade dagen med gott fika utanför.
Efteråt visade det sig att alla inte var riktigt nöjda. Maken var rätt besviken, för lite djur och för mycket regn.
Medan jag var asnöjd att vi klarat hela dagen utan att bli våta in på bara skinnet, klappat ormen, haft nöjda barn hela dagen och ätit god mat och fika. Kråkan var nöjd, klappa ormen få ett paraply, titta på abborrar och åka bergsbanan.

Visst hade det blivit något annat vid fint väder. Men the sky is the limit, kanske får vi träna lite mer på packningen eller på vad vi förväntar oss. Att tre av fyra är nöjda är väl rätt bra.

Hope for the best plan for the worst.

Att vara nöjd med det man presterar

I maj sprang jag blodomloppet. Det var hemskt. Det var varmt, mycket folk, dåligt organiserat vid start; vattenkontroller och mål. Ja efter mål var det inte heller helt genomtänkt.
Jag hade ett klart formulerat mål att springa snabbare än förra året. Förra året sprang jag på 38 minuter, gravid och galet nöjd när jag kom i mål. I år skulle det gå fortare. Hela loppet var en enda lång kö och när jag väl kom i mål brydde jag mig inte om att kolla tiden. Det hade ju gått skitdåligt. Efter en sur picknick kollade jag tiden på väg till bilen, 34 minuter.
Nej, jag är fortfarande inte nöjd. Det kändes inte bra.

Igår simmade jag Vansbro tjejsim, målet var 10% bättre än sist alltså under 30 minuter. Halvvägs fick jag tiden av en funktionär och då hade halva tiden gått. Det kändes lugnt. När jag kom mot mål och såg klockan såg jag att det skulle gå, om jag ökade lite lite. Så det gjorde jag och simmade nöjd i mål med 30 sekunder till godo. Trodde jag. Vår start var nog lite försenad för min måltid blev 27:43. Är jag mera nöjd bara för att jag hade marginal? Nej jag tror inte det.

Olika men lika. Båda loppen har ett resultat som är bättre än väntat. Det ena är jag nöjd med det andra inte. Fram till nu. Jag är nöjd med båda prestationerna. Jag är inte nöjd med känslan efter blodomloppet, jag hade mer att ge. Men jag kan ju inte vara missnöjd med att jag når ett uppsatt mål, det verkar ju korkat. 

Att hålla alla vid liv

Det blir inga fler barn. Det räcker bra med de två musketörer vi har. Barn är söta, underbara och väldigt mycket kärt besvär.

Men det gäller att kunna hålla alla vid liv och gärna gott humör. Och det krävs inte en allt för lång rundvandring här hemma för att se vad som håller på att stryka med.
Blommorna!
De för en tynande tillvaro i väntan på att hamna i den eviga kompostpåsen eller räddas i sista stund till ännu ett tag av bortglömd närvaro.
Vi har klart och tydligt nått en gräns för vad vi klarar av. Två barn och blommor.

Fast det finns ju plastblommor...

Att våga vara den man hittar.

Jag tror nog att det är nyttigt. Det där som de flesta verkar göra lite grann emellanåt.

Hitta sig själv!

Men varför letar en del på så konstiga ställen? Varför tror en del att deras rätta jag befinner sig på en klippa på andra sidan jorden? 

Inget fel på klipporna på andra sidan jorden. De är säkert fina men är du säker på att det är du som är där?

Det är klart att det är läskigare att leta där man står. Att fundera över vad det är som är "jag" i mitt liv och vad som är andras förväntningar och vad man gör av bara farten.

Nej. Jag har inga svar. Jag kan inte hitta dig. Jag kan hitta min bild av dig, det avtryck som du ger och hur jag förhåller mig till det. Jag kan stå vid sidan av men det är din skattjakt.

Jag tror på att göra mycket av det vi älskar. Även om det är svårt.
Jag tror på att skrika från hustaken. Om det är det som behövs.
Jag tror på en stubbe i skogen. När verkligheten är för nära.
Jag tror på att vi ibland mår bra av att inte tänka och inte leta. Att bara få flyta med och vara.

Vågar du vara den du hittar när du letar? Om det visar sig att den du är bestiger berg på andra sidan jorden. Säger du upp dig då? Packar kappsäcken och åker. Tänk om du upptäcker när du är där att den du egentligen är är en trevlig typ som håller upp dörren åt andra, gillar rött vin och orientering.

Surprise!

Vad är det värt?

Sitter med lilla O i famnen och undrar vad det är värt.
Oändligt oändligt.

Att han sover lugnt och stilla. Mätt i magen och leende i mungipan.
Att jag fått ge liv och mat till denna lilla krabat. 
Så värdefullt.

Imorgon står klockan på sju. Då ska vi på med emblaplåster. Åtta ska vi vara på barnmottagningen. De underbara människorna ska sticka min lilla O. För att se om jag får fortsätta amma, en månad till.
Hur länge är det värt det?

För honom?

För mig?

Oändligheten tar slut så så sakta men snälla låt den stanna kvar.
Ett litet tag

Tankar om att föda hemma.

Jag har tänkt en del.

Såndant man funderar över klockan 4 på morgonen. Det är ju alltid viktiga saker, annars skulle man ju inte vara vaken den tiden på dygnet.

Med en nära förestående förlossning på tapeten och i minnet hur förra förlossningen var så är det självklart en del att tänka på.
Det är överhuvudtaget annorlunda nu. Förra gången hade vi ju bara oss själva att ta hänsyn till. Nu finns det ju en liten Kråka som ska bli storebror.

Men det som håller mig vaken om nätterna är följande: Om det skulle bli så att man föder hemma, vart föder man då?
Det känns ju så där kul att ligga kvar i sängen och förstöra den, även om den förmodligen är mest bekväm. Föda i badrummet? Praktiskt för det är lättstädat, men våra badrum är faktiskt rätt små.
Man hör ju om folk som föder i hallen. Där har vi en matta med latexbotten, för att den ska tåla vatten och sand, så den är det väl bara att kasta sen och det verkar ju smidigt tänker jag. Samtidigt är det kanske det skitigaste stället i huset och tanken på att föda barn hållandes i en gummistövel känns mindre lockande.

Nästa steg: Föda i bilen, inte heller något drömscenario. Det verkar trångt och lite småknöligt på något sätt. För att inte tala om att bilen behöver städas sen.... uhuu
Men  vänta lite nu. Nästa vecka har vi hyrbil eftersom våran bil ska bo på verkstan efter att ha varit lite närgången med en annan bil.  Föda i hyrbil? Nån typ av Volvo. Hmmm. Fortfarande ingen dröm, men lite trevligare än föda i egen bil.

Nej. Den här gången satsar vi på att åka in i tid och vara på förlossningen säkert en timme innan Pingu behagar titta ut. Om det inte ser ut att bli skiftbyte för då gör vi väl som förra gången och stannar hemma lite till.

Gå in i väggen.

Jag har gått in i väggen.
Inte den där berömda väggen som så många andra verkar träffas av som jobbar för mycket och har kastat upp alla bollar i luften och hoppas kunna fånga dem.
Nej jag har gått in i en mycket fysisk vägg. Den liksom bara var där när jag skulle vända mig om.
Näsblod, bula i pannan och blåmärken fick sällskap av en hjärnskakning som fortfarande så här en vecka efter ger en del jobbiga följder.
 Det här med illamåendet till exempel. Eftersom jag mår illa undviker jag gärna att äta, eftersom det hjälper. Men tillslut blir man ju hungrig (eller yr) och då måste man ju äta. Vad som helst! Hur mycket som helst! Detta resulterar så klart i att jag blir illamående igen. Det är lite som att vara gravid faktiskt, hoppas det här går över fortare.

Nu sitter jag i ett hus som luktar nybakad kaka och vet inte om jag är illamående, hungrig eller bara trött.
Äta eller inte äta? Kakan är inte på menyn, den ska på grabbhelg i Hudiksvall, men en liten macka kanske eller ska jag bara borsta tänderna och gå och sova.

Ooo dessa i-lands problem!  

Årets mest feltajmade högtid

Nyår!

Nu är det dax.
På med stumpbyxorna och klämma sig i en lite snygg klänning.
Eller?
Klänning inhandlad innan jul kan ju resultera i att passformen har ändrats pga
Och klänning inhandlad på mellandagsrea kan innebära att den ser ut precis hur som helst eftersom man har provat den i ett närmare psykotiskt tillstånd där man dragits med av tron att allt är så billigt. Fynda Fynda. Man har dessutom varit aningen stressade över det faktum att man måste ha en klänning till nyåret som då ligger knappt en vecka bort. Man har alltså provat en miljon klänningar i tron om att alla är fantastiska fynd och att det är belysningen i provrummet det är fel på.

Jag röstar för att vi flyttar nyår. Lägg det i september istället då man fortfarande har lite sommarenergi kvar och man slipper frysa ihjäl för att stå ute och titta på fyrverkerier. Man skulle faktiskt kunna hålla i ett champangeglas utan att hela handen förvandlas till isklump och slipper dra täckbyxor över klänningen.

Skål!

Läsa, lyssna, prata eller skriva?

I fredags befann jag mig i situation på ett webbmöte att jag kunde välja mellan att lyssna på vad som sades eller att kunna prata själv.
Ett rätt så enkelt val eftersom det liksom inte är någon poäng med att prata om man inte vet vad det pratas om (när nu alla andra faktiskt höll sig till ämnet). Men jag har hamnat i en något likande situation med bloggandet. Jag läser så mycket bloggar så jag hinner inte skriva något själv.
Kanske skulle jag hinna skriva mer om jag blev mindre inspirerad, men det är ju svårt. Så just nu så läser jag och inspireras. Det bakas en hel del och massor av konstiga projekt påbörjas, en del i tanken och en del mer påtagligt.
Just nu lever jag även i en värld som ger mig massor med vackra och tänkvärda citat från alla möjlig håll.
Min favorit just nu:

Nothing is impossible the word itself says i'm possible
Detta sagt av undersköna Audrey Hepburn.

Glad fjärde advent!

Fördelar med att vara mamma.

Det finns ett gäng fördelar med att vara mamma som ingen riktigt har pekat ut för mig innan. Idag har jag upplevt en helt lass av sådana fördelar. Men det är klart att det krävs en motprestation. Det krävs en mamma som har hämtat sig från förkylning, en kråka som är i stort sett opåverkad av sina vattkoppor. Och så krävs det något som kanske är det svåraste av allt nämligen att man struntar i allt man borde och skulle och hur allt ska vara. Då kan man få uppleva följande.

När pappersinsamlingsskåpet förvandlas till en koja där man liksom kan krypa in och sedan dra påsen efter sig så att man inte riktigt syns. Det är roligt men lite läskigt.
Hur man kan förvandla ett paket med knäckebröd till en lite flotte som man kan ha för att sedan ta sig runt i hela köket med. Hela köket är ett hav med saker som man kan kryssa runt. Flotten går dåligt rakt fram men är utomordentligt bra på att snurra.
Går man runt med ett blåbär under foten ser det ut som ett mindre blodbad i tvättstugan, med väldigt söta avtryck sen kan man få åka i badbaljan och då kan man plaska runt i badkaret så att hela badrummet är blött. Men kanske det absolut bästa. Man kan blåsa varandra på magen tills båda kiknar av skratt i soffan för att sen krypa ihop och läsa de bästa bitarna ur "Plupp och tranorna" invirad i filt och med mössan från pepparkaksgubbedräkten på.

Det är dagar som idag som jag känner att jag är en fantastisk mamma till en underbar grabb.

Nu har jag lite saker att ta reda på i resten av huset...

Förnimmelse av lycka

Ljudet av lycka kom till mig på en grå strand, vi stod där i dimman och tittade ut över vattnet.
Novembergrått med dämpade toner och dimman son dämpade alla ljud.
Så plötsligt i luften ljudet av fjädrar innan vi kan se fåglarna. Ut ur dimman lösgör sig en plog med svanar. 9 stycken. 18 vingar som virvlar dimman.
Ett ljud som inte går att beskriva i en miljöbild som var helt fantastisk.

Det är möjligt att bilden är vackrare i mitt minne än vad det var i verkligheten.
Det är möjligt att jag förtränger sådan som kalla händer och missnöjda barn.

Men mitt minne av det är fantastiskt vackert. Och det är det minnet jag tänker behålla. Min bild av verkligheten

Vad som är viktigt.

När man är sjuk önskar man sig bara en sak.
Det enda som egentligen är viktigt.
När nämligen att få vara frisk.

Lilla kråkan har sovit på barnavdelningen igen. Den här gången var det andningen som krånglade. Falsk krupp som fick övervakas under en natt. Adrenalin för andningen och äventyr för att sova gott. Det var skönt att imorse få vakna av små (fast de kändes som väldigt stora) snarkningar från spjälsängen. Nu är han hemma, hängig och rosslig men rätt god och glad.

Men tänk vad mycket vi önskar när vi är frisk och vad lite det spelar roll när vi är sjuka. Eller som nu när någon annan är sjuk och allt jag önskar är ett friskt barn. Allt annat som kändes viktigt glöms bort ett tag och man fokuserar på varandra på att vara nära och mysa med varandra.

Vem bestämmer värdet?

I fredags åkte jag tåg.
Med två väskor fyllda med saker. Saker med ett otroligt värde, för mig och för den det skulle till.
Värdet för någon annan var förmodligen litet eller obefintligt. Det var ju mest papper och kartonger.

Vem är det som bestämmer vad något är värt?

Låt ingen annan bestämma vad dina saker är värda!
Låt ingen annan bestämma vad du är värd!

En JÄTTEpaprika, eller?

-Titta pappa en jättepaprika!
-Det är en jordgubbe.
-Det är en paprika, de ser ut så där. Det vet jag.
-Det är en jordgubbe.

Ovanstående konversation hörde jag mellan en ca 4-åring och hans pappa. Killen var tvärsäker på att det var en paprika och väldigt entusiastisk. Pappan var något dämpad och inte lika säker på att det var en paprika.

Man ska inte tro att allt är vad det ser ut  att vara. Eller att det ser ut att vara det som det är.

Det är härligt ibland att få lite andra perspektiv på saker. Att en jordgubbe är en paprika eller att en katt är en tiger. Spelar det någon roll?  Kanske om man ska laga mat eller vill veta vad det är för ett djur man möter i skogen. Men fram till dess kan vi väl glädjas åt denna jättepaprika där det konstigt nog säljs jordgubbar, vilken tokig idé.

Sommarlov

Ett långt och härligt sommarlov har bloggen haft. Undrar vad den har hittat på för äventyr.
Vandrat i skogen?
Badat?
Eller kanske funderat..
 på varför sommaren alltid verkar ta slut när den precis har börjat. Är det för att vi missar början. Hur kan vintern, våren och hösten vara så långa och lämna så lite tid kvar till sommaren? Njuter vi lika mycket nu som vi gjorde i april? Är kaffet på trappen lika gott, lika långsamt njutningsfullt. Eller är vi mer stressade nu över allt vi borde ha hunnit med, överallt sommaren borde ha varit.

Jag har i alla fall haft ett skönt sommarlov, mycket för kort och det har inneburit stora förändringar. Tid att tänka och möjlighet att förändra. Nu blir det höst, nytt jobb, nya tider och kanske nya tankar.

Carpe Diem

Bland det fånigaste jag vet är ledord skrivna på väggar eller på små käcka tavlor.

Inte för att jag tycker att ledorden är så fåniga, de är oftast bra, och inte heller för att jag ogillar tavlor med text. Utan kanske för att jag känner att man så sällan lever upp till dem. Ett retar mig extra mycket: Carpe Diem
Vad menar du egentligen med att ha Carpe Diem skrivet över en hel vägg?
Vad gör du för att fånga dagen?
Lever du varje minut till fullo?
Fångar du sekunderna medan de droppar från taket?

Och kanske är det här jag missar poängen. Kanske är inte meningen att man ska fånga varje sekund. Kanske är meningen att man ibland ska påminnas om att fånga de stunder man kan. De stunder vi fångar är de som tillslut utgör helheten i våra liv.
Eller så är jag bara irriterad över det uttjatade i just det ledordet. Kanske är det så att det fortfarande gör ont i det tonåriga hjärta som såg filmen (Döda Poeter sällskap) och som fortfarande bor inom mig.

Kanske skulle jag vilja skriva stort på väggarna här hemma.

Sapere Aude

Det skulle det kunna få stå i hallen. Så att jag varje dag när jag gick hemifrån blev ihågkommen om att våga vara den jag är och göra det jag vill. 

Time is how you spend your love 

Skulle det få stå någonstans med så små bokstäver att man nästan inte såg det. Att man var tvungen att titta en gång extra för att se att det inte bara var Kråkan som kluddat med rödpennan över golvlisten.

Kanske har jag svårt att se det vackra i samma ledord som alla andra ser det vackra i just därför att alla andra ser det, jag vill att det ska vara bara mitt. Vackert och unikt. En hemlighet som bara jag vet. Ett ensamt recept på lycka.