Det gick! Vi är hemma!

Fortsättningen på den spännande packningsföljetongen är inte så spännande fakiskt: bisarrt nog fick allt plats hur enkelt som helst. ALLT som var på förra bilden, samt ganska mycket till. Bland annat sex-sju stora tomma väskor, en frysbag, två palmer (!) och en tavla. 

Vi behövde inte ens ha något vid fötterna i framsätet. Dessutom stannade vi vid bordershoppen i Puttgarden och fyllde på med ett flak öl och tre kassar flaskor av olika slag - som också fick plats. Slutsatsen är att Peugeot 308 är som ett svart hål - sväljer VAD som helst.

Nu har vi sovit ut och badat badkar hemma hos mina föräldrar (lyxen) och i eftermiddag får vi tillbaka vår lägenhet. Hurra!

Projekt: få hem grejerna till Sverige. Del I.

Detta - och lite till - ska i morgon bitti packas in i vår Peugeot 308. Det är tänkt att vi själva också ska få plats.

Min känsla är just nu att jag borde börja kolla flygbiljetter hem, så att en av oss kan flyga med några väskor. David kör stenhårt på "Nej nej, det där går in, jag tror det är lugnt faktiskt".  

Vad tror ni, hur stora chanser har vi?

Bald sind wir Bernish.

Att för första gången besöka en stad som ska bli ens hem i nästan ett år innebär någon sorts skräckblandad förtjusning. Man är otroligt nyfiken och samtidigt lite rädd att inte gilla den.

Men jag gillade Bern, jättemycket. Vi har varit där några dagar nu och lämnat ett första lass väskor och bekantat oss med stan och diverse människor.
Nästan allting med Bern var bra. Det är sinnessjukt vackert. Utbudet av...ja allting, var mycket större än jag hade väntat mig. De har massor av biografer och det finns film som INTE är dubbad (men textad på både tyska och franska samtidigt). Floden som går som ett kantrat U runt hela stadskärnan är helt grönturkos och klar och ser ut som på låtsas. Precis som alperna i bakgrunden som har snö på topparna, trots att det är sommarvarmt. Schweizarna är löjligt trevliga och glada. När man hör något som låter som en koklocka, så är det en koklocka. Det kan nämligen gå omkring kor och beta i sluttningar mitt i bostadsområden. Samtidigt är stan verkligen en stad, proppad med mysiga fik, butiker och restauranger.

Så. Nu kan alla som känner oss börja planera in när ni ska hälsa på. När kommer ni? =)

(Jag måste för övrigt också bekänna den orimligt stora glädje/lättnad jag kände när jag insåg att det finns flera stycken HM, och även Zara. Man ska definitivt inte underskatta betydelsen av att ha ett HM inom räckhåll.)

Tyskland som vi oundvikligen kört igenom har inte heller gjort oss det minsta besvikna. På vägen ner tog vi in på hotell i Frankfurt för att kunna se Sverige-Danmark i fotbolls-VM-kvalet (oh denna massiva besvikelse!) och på vägen hem stannade vi i Soltau och tillbringade en hel dag i Heide-Park. Som Liseberg, fast mycket större. Många fler berg-och-dalbanor. Jag älskar att man får vara barn fast man är 25.

"You´re only pretending to be gerrrmans", Part Zwei.

Fyra fina förväntansfulla personer och en vit vänlig volvo. Ett koncept som tidigare visat sig mycket lyckosamt måste naturligtvis upprepas och återupplevas! Således åkte jag och grabbarna grus till Hamburg i helgen, dels för att bunkra upp vårt alkoholförråd inför firandet av Adaktussons särdeles viktiga och överlägsna serieseger, och dels för att tokfesta på Reeperbahn i St Pauli liksom förra gången. Denna gången var prioriteringen den omvända; 1. Alkohol på plats 2. Alkohol i volvo.

För att komma till Tyskland måste man ju igenom Danmark och det kan ta tid, vill jag lova. På väg till Rödby från Helsingör råkade vi köra in i Köpenhamn och hittade inte ut igen förrän ungefär en och en halv timme senare, med en frustrerad Jonas bakom ratten. Vad vi då hunnit med var att fota massa konstiga danskar längs vägen, samt att konstatera deras fullkomliga oförmåga att skylta tydligt. Eller att skylta över huvud taget.
Några timmar senare, efter en lång och spännande frågesportskamp (som jag och Jonas vann ;)) tog vi oss äntligen över danska gränsen och in i Düskland. Snart var vi nere i Hamburg och vi hittade faktiskt hyfsat snabbt tillbaka till hotel Figaro som vi bodde på sist. Men den här gången var det helt fullt, liksom nästan alla andra hotel/hostel i stan, tack vare att Reeperbahnfestival pågick just de dagarna. Vi lyckas alltid pricka in något event.

Vi letade boende ett tag i ösregn och hittade till slut ett stort rum på ett ganska flott hotell. Vi fick det 500 kr billigare eftersom TVn inte funkade. Men TVn funkade. Bra deal.
När vi väl spikat boende strosade vi runt lite mellan alla grymma hak. Käkade en kebab som sig bör, tog första ölen på ett ställe och nästa öl på ett annat. Efter en timmes powernap fortsatte vi resten av kvällen på det sättet. En öl här, två där, jäger på nästa. Hamburg är alldeles fullt av små nichade och märkliga hak och butiker. I love it! När vi var sugna på öl och "nåt sött" sprang vi på ett våffelcafé som sålde våfflor, glass och öl :) St Pauli är ruffigt men väldigt trendigt, urbant och annorlunda. Det var mer än härligt att spatsera omkring i en stad som faktiskt är en stad. En "riktig" stad.

Många trevliga barer avverkades, en av dem med julgransglitter och röda rustaslingor på väggen. Någonstans i den vevan blev vår Björn lite sjuk och fick lägga sig på hotellet en stund medan vi andra utforskade det mest lokala haket av dem alla; Jolly Roger! Sjukt skönt ställe. Tyvärr repade Björn inte sig så vi andra fick dra till Reeperbahn utan honom. Kvällen avslutades således i en stor kavalkad av porrbutiker, barer och festande människor. I en av barerna hängde bara retrofolk som styrt ut sig i 40-talsuniformer a´la Pearl Harbour. Det var sjömanstatueringar, swingmusik och lagda frisyrer som gällde där. Tyskar är ett roligt folk. Vi hade jätteskoj men saknade förstås Björsa; den viktiga och oersättliga fjärdedelen!

Söndagen var också trevlig, vi strosade omkring, gick vilse en vända, fotade lite här och där och käkade ännu en kebab. Sen bar det av hemåt igen med volvon. Fler frågesportsturneringar genomfördes och den här gången var vi riktigt effektiva när vi fyllde bilen med öl, sprit och billig choklad. Vi lyckades också stanna och äta innan allt stängde, och vi kollrade inte bort oss i Köpenhamn igen. Skönt.

Att åka till Hamburg och kalasa är nu efter två gånger en tradition, och den kommer förhoppningsvis upprepas fler gånger. Hörrni JMG 2b; kan inte fler åka med?! Det är superskoj! Idéer som Krakow, Berlin eller Tallinnfärja har redan nämnts. Öststatstema känns populärt!

Roadtrip till Düskland! Favorit i repris...

Klockan är 04.50. Jag, Jonas, Björn, Martin och Volvon ska alldeles strax åka iväg på en ny Düsklands-weekend till Hamburg. Vi kör exakt samma koncept som förra gången, och jag tror inte att det kan bli annat än grymt.

HÄR kan ni läsa och kolla bilder från förra gångens makalösa Tysklandstripp. Sanslöst roligt.

"You are not germans, you´re only pretending to be germans...!"

Den här helgen förgylldes av en spontanresa med temat "Tysklandsroadtrip på 47 timmar". Ett mycket lyckat koncept!
Idén om att dra ner till gränsen och handla öl över dagen omarbetades under förra veckan till "roadtrip och weekend i hamburg", och klockan 05.30 startade resan på solrosgatan i en vit volvokombi. Någon timme senare var Björn, Jonas och Martin upphämtade (från alla möjliga delar av stan, tom h-i-s-i-n-g-e-n!) och så var vi på väg. Vi köttade snabbt ner till Malmö och brände över bron, och sen var det läge för lunch i ett danskt köpcenter någonstans. Vi letade efter en donken men Martins "vägran att fråga gamla människor" gjorde att vi hamnade nån annanstans. Kebab # 1. Gott. Pamela Andersson stolserade på en [inramad] plansch på väggen och hela stället var... hmm, en aning 1993.


Resan fortsatte och en liten, liten bit innanför den tyska gränsen stannade vi till vid en bensinmack där vi köpte ett sexpack som vi drack sittandes i bakluckan på bilen. En holländsk kvinna lyckades med bedriften att missförstå frågan "do you mind taking a picture of us?" när vi frågande höll upp kameran, så nästa person -en fransman- fick äran. Flott. Han tog många bilder och vi blev vackra som få.
Bilturen fortsatte under glada tillrop och vacker sång till Bon Jovis Living on a prayer; a.k.a resans themesong. Efter en stund rullade vi in i Hamburg och lyckades ganska bra med att inte tappa bort oss.

Vi letade oss fram med hjälp av nyinköpt karta och hittade problemfritt Wira Guesthouse som vi spanat in på nätet. En asiat med sjortan "Asians have more fun" öppnade dörren och berättade två saker för oss. 1. Det är fullbokat och 2. Det beror på att Gwen Stefani spelar under kvällen och därför är ALLA andra hostel också fullbokade.
Vi tyckte att det lät trevligt att det var mycket folk i stan och kände ingen oro för boendesituationen. Vi hade ju en volvokombi om det skulle vara så.
Asiaten som har mer skoj gav oss en lapp med telefonnummret till "Hotel Figaro" i übercoola stadsdelen St Pauli och medan Jonas använde sina fantastiska tyskakunskaper hittade vi andra en tavla bakom en soptunna. Den var ganska ful. Tavlan alltså.

Vi kom aldig fram till Figaro på telefon och valde således att ta oss dit by car, vilket lyckligtvis också gick utan större missöden. När vi körde genom St Pauli kände vi [läs: jag] en sjukt stor kärlek till stadsdelen. Ruffigt och så, men massor av coola små butiker, kiosker, barer, gathörn och annat fint. Här ville vi bo!
På Figaro möttes vi av en turk i grå hästsvans, som berättade att alla rum var fulla, men att ett par ännu inte dykt upp så eventuellt kunde ett rum bli ledigt en timme senare.

Efter en kebab på stället som kom att bli vårt favorithak, gick vi tillbaka och rummet var vårt. Det var ett rent och trivsamt rum, med en dubbelsäng i. Klockrent, sa vi, och antydde för säkerhets skull att två av oss skulle kunna sova i bilen och två i rummet. Både vi och den lille mannen i grå hästsvans var mycket väl medvetna om att så inte var fallet. Trevligt med ett så fint samförstånd!

Vi tog en öl i den härligt kitschiga baren, med neongula väggar, palmblad och kokosnätter, kinesiska vaser, samt blå och röda ljusinstallationer och epilepsiblinkande rusta-slingor. Sedan gav vi oss ut för en riktig helkväll. Öl inhandlades och vi inledde kvällen med att sitta i en park, lyssna på Lars och Kooks, öla, skratta åt motionärerna som sprang förbi och berömma stadens hittills oanade kvalitéer.

Därefter påbörjades pubrundan, som verkligen blev en pubrunda. En öl per ställe, och vi hann se många, många. Jag blev alldeles till mig och tyckte att det kändes som att vi var i Buenos Aires, nånstans i San Telmo, bland alla barer och vintagebutiker. Lycka var förnamnet. Grabbarna stirrade lite oförstående på min rödvinspoesi och vi hittade ett grymt ställe med en fin hammock. Några ställen senare fick vi tips om nån gata i närheten av (ö)kända Reeperbahn och tog en taxi dit. Och jävlarihavet, vilken lyckträff. Helt galet mycket folk, barer precis överallt, människor överallt. Alla bara flöt omkring längs gatorna, in och ut ur barerna och det kändes precis som Lapadistriktet i Rio. På pricken. Vi var fulla och glada och kvällen var fantastiskt kul. Många bilder togs. Många.

...och när vi står inne i en proppad bar händer det plötsligt; det tyskaste som finns! De spelar 99 Luftballongs mit dem Nena. Vi undrar bar en sak: Är det för att de sett att vi är där och vill driva med oss eller är det på riktigt?! Alla blir i alla fall alldeles till sig och dansar och skuttar en stund. Sen kommer en kille fram och säger konstaterade till Martin "You are not gerrrmans! You are only pretending to be gerrrmans!" Smått lättade över att inte se tyska ut lämnar vi baren och fortsätter till nästa...
Vi hamnar på en bar där en ganska fet brud står och pole-dansar i en bur(!) Vi skrattar lite elakt och härmar henne en stund runt en annan pinne...[Eller som min kära Karin skrev om saken "älskar att tyska klubbar alltid har strippstänger och inte verkar ha någon aning om den feministiska debatt som resten av västvärlden, ja sverige, dealar med." hahaha.] Kul att vara på grabbresa får jag säga. Väldigt roligt. Tänk att partylivet kan vara så sprudlande galet bara 9 timmar från Göteborg.








Kvällen avslutades med en till kebab, kanske nummer tre eller fyra i ordningen, och den smakade himmelskt. Taxi från Reeperbahn tog oss hem till Figaro och den mjuka dubbelsängen som faktiskt rymde oss alla 4 på rad (eftersom vi sov på tvären).

Dagen efter vaknade vi något torra i munnen och fantastiske Jonas kom med nyinköpt kallt vatten. Vi somnade om ganska många gånger innan vi masade oss ner till neon-baren för frulle. Jättemånga olika sorters skinka. Lite för många. Alla duschade och sov lite till och sedan slog Björns baksmälla till helt oväntat. Vi gick tillbaka till vårt favorit-kebab-hak (200 m bort) och hängde där någon timme. Björn såg lidande ut medan vi andra käkade 'pomme'. Han kräktes inte. Det kändes bra. Vi insåg att vi nog inte skulle prommenera några jättelånga sträckor utan hämtade väskorna, tog bilen och körde ner i centrum. Hann med en riktig sightseeing, åkte upp i ett kyrktorn på 82 meter med utsikt över hela stan (Björn bangade och "använde" istället museumets toalett under tiden, ett besök han av okänd anledning tvingades betala 20 spänn för).



Solen gassade på en klarblå himmel och vi gick en sväng ner till ett stort torg, över några broar och slutligen köpte vi glass och satt och gassade oss vid sjön som ligger mitt i stan. En man med en skylt gick omkring bland alla människor, och vi är nästan helt säkra på att det stod "Samlag 200 kr" på den skylten. Eller kanske inte.
Hur som helst en underbar dag.

Att ta sig ur Hamburg var inte det allra lättaste, det tog väl nån timme eller så. Sen var det full fräs på snabba autobahn till Puttgarden (med ett litet stopp för "kebabställe" #5, där vi åt schnitzel och sånt). Herregud så mycket alkohol! Vi gick in och ut med varsin kundvagn 3 gånger, ur den stora pråm som utgör "border shopen". Det inhandlades först en himla massa saker till Adaktussons tröjfest, sedan en himla massa saker till oss själva. Att packa bilen gick fint, men den blev något baktung.
Jonas och Martin satt i baksätet och när vi skulle betala färjan var de nära att ta betalt för 3 personer. Jonas syntes helt enkelt inte bakom pålen av öl som stod i mitten i baksätet. Att köpa så mycket öl att Jonas inte syns, är faktiskt en bedrift. Vi var mycket nöjda. Efter färjan över till Danmark fick vi stanna och packa om lite [läs: pumpa bakdäcken samt lägga 8 ölflak på johanna som satt i framsätet].
Så satt vi sen genom hela Danmark. En färja till tog oss till hemlandet, och sen var det dags för McDonaldsletning igen. I Ängelholm stannade vi till 23.57, och där fanns en donk, en korvmoj och en shell. Klockrent. Vi sprang till Donken, som stängde preciis då. Besvikna gick vi över till korvmojen, där 3 personer just hade handlat. De skakade på huvudet och hade just stängt. Då gick vi till Shell. Expediten och väktaren hade stått där inne och leende tittat på oss i flera minuter, men nu sa de "Tyvärr vi stänger nu. Hade ni gått hit direkt hade ni hunnit!" Jotack. Vi åkte till Halmstad, där Max "nattöppet" innbar samma sak som "öppet till 12" och där McDonalds "denna avfart!" innebar "Vi har gömt oss så att ingen hittar oss" och fick slutligen handla mat på statiol.
Ett antal timmar senare kom vi hem till Göteborg, lite småtrötta men vansinnigt nöjda. Halv fem var allting färdigt, 47 timmar efter starten. Jag önskar favorit i repris.