K.

Karin är min mest cyniska vän och jävlar, vad jag saknar henne. Ibland tänker jag på hur mysigt det var att dricka te i hennes skeva, lilagröna rivningskontrakt i Gårda om hösten när hon bodde i min stad. Och sen, när det var vår, skrev vi vår hyperpretto uppsats om feministisk teori och utvecklingspolitik, och det är ett på många sätt komiskt minne. Det var ganska svårt och vår handledare brukade prata om kända fattigdomsfeminister med indiska namn som kunde bli fulla utan att skämmas. Vi hängde aldrig riktigt med på varför just det var bra för världsfeminismen, men det gjorde inget. Såna saker saknar jag ibland. Och så saknar jag Karins bitterkomiska inställning till allt.
Det var en sån fin tid när vi hade picknickar i Slottskogen, när vi lärde oss vad diskursanalys betyder och när vi drack vin och ältade saker och åt frukostar i Haga. Och sen, när vi for runt Sydamerika tillsammans.

En dag förra hösten valde Karin mellan Göteborg och Vedran och Vedran vann. Så nu bor hon hos honom en bit från Berlin. Men i helgen har hon varit här och det blev en sån där perfekt helg när man hann mycket fast utan att ha bråttom. Vi lunchade länge på Hängmattan, provade en och annan begagnad stövel på Beyond Retro och tittade på dyra barnklänningar sydda av gamla använda påslakan, och sen fikade vi, ännu längre än lunchen, på String. Vi sprang också till Systemet och kom försent, och på kvällen blandade vi mina roomies med hennes gamla Tysklandsvänner och hade en trevlig förfest med tema Hamburg, som följdes av en trevlig utekväll på Debaser, med tema Berlin.

Sen hann vi med en fotokonstutställning också, Nan Goldin på Kulturhuset, som var en sån som man fick lite ont i magen av mitt i allt sex och heroin hon fotograferat. Jag funderade lite över om man tyckte att det var starkt och bra bara för att hon fotat sånt som ingen annan fotar, eller om hon faktiskt var bra på fotografi, den där Nan. Eller är, hon kanske inte är död. Det är hon nog inte. Jag kom fram till att det nog inte spelar någon roll. Inte huruvida hon är död förstås, utan det där med anledningen till att utställningen var bra. Om man fotar unika saker kanske man är bra, även om man inte är bra, eller så.

K, någon gång kommer du väl hem igen? Du fattas mig.

.. and then it was monday, again.

Helgen var skitkul. I fredags minglade jag och Nicole runt bland massa läkarstudenter och blev serverade starka drinkar av Sofia som stod i baren. (Jag hade fina skor som planerat och fick skoskav, som oplanerat, men det försvann helt i jämförelse med hur trevligt det var att slippa conversen). På vägen hem började en tjej förklara på engelska var tunnelbanan låg, vilket var kul, dels för att hon pratade engelska utan anledning, och sjukt dåligt dessutom, och dels för att vi inte behövde hennes berättelse om hur man hittade till T-banan. Vi sneglade på varann och bestämde oss för att skona henne och inte avslöja att vi var svenskar. Hon var ju snäll, liksom. Det blev dock svårare när hon frågade "ok... so where are you guys from?". "eh,...sverige", sa jag. Då skämdes hon, och erkände att hon -citat- "hade hoppats att vi kom ifrån nåt sånt där lite konstigt land där de inte är så bra på engelska". Ser vi ut att vara från Djibouti!?

På lördagen när vi hejade på Martin som sprang Lidingöloppet var vi bäst i världen på att heja. "Jag blev skitglad och lade in en växel till, såg ni det?" sa han efteråt. OM vi såg. Han var lätt bäst på banan, speciellt efter våra hejarop och highfives.
Lördagkvällen var vi hos Sofia en hel drös med folk och jag myste lite över att jag hade ett liv i den här stan som inte bara var jobb, det var fint. Vi hade en 'sitta i soffan och prata i timmar'-kväll och vid ett tillfälle sa jag till Martins komips Malki att hans oförmåga att våga laga mat utan recept nog hörde ihop med hans tycke för det militära där det också är klara direktiv och noll spontanitet och eget tänkade som räknas. Det var inte illa ment på något sätt men jag kände mig lite analytisk för att jag såg sambandet. Under kvällen diskuterade vi militären, Sverigedemokraterna, journalistik, bajs och gamla människor. I omvänd ordning faktiskt.

Min arbetstelefon ser ut som att den har 30 år på nacken minst men nu är det friday, baby!

Idag kommer Nicole hit och förärar oss med sitt sällskap! Vissa människor saknar jag väldigt mycket när jag bor här, och Nicole är en av dem. Jag ska se till att vi dricker varma drycker på caféer i helgen, flera koppar caféthé, och kanske ska jag köpa några stickade plagg för jag längtar verkligen efter hösten. Jag har mina peruanska lamaullvantar i väskan varje dag men än så länge har den kalla klara luften inte behagat komma. Och varje gång jag tittar ut genom köksfönstret ser jag en stor illröd lönnlövskrona och det gör mig alldeles varm i hjärtat. Kom igen nu hösten! Jag ska också dricka massor av vin, prata ikapp mig med tjejerna och kanske ha på mig andra, och finare, skor än dem jag brukar ha på jobbet. För att känna att det är helg och att jag har ett liv som inte bara är journalistik. (Och lite för att jag tvättade mina vita converse med en röd handduk i tvättmaskinen klockan sju i morse.)

När Nicole har kommit ska vi och Björn dricka vårt vin och sen ska vi gå på nån studenikos studentfest som heter något med gasque och träffa alla Sofias läkarstudentvänner.