Morgonhumör

Lillebor vaknar. Storayster sitter redan i soffan och tittar på något barnprogram. Programmet faller INTE lillebror i smaken.

Med hög röst (utan hörapparat och CI åker volymen upp): Maaaaaaaaaammmmmmaaaaaa!!!!!!!! Jag vill välja tv! Zoë valde igår.

Jag tecknar att eftersom storasyster vaknade först fick hon faktist välja program först.

-Orättvist!!!

Vill du ha ditt CI tecknar jag.

Nä!!!! Jag vill inte lyssna på det där programmet!!!!

 

Va? Va' sa du?

Är det treåringen i Henry som ger sig tillkänna eller har hans hörsel plötsligt blivit mycket sämre?

Va sa du? 

Va?

Jag känner igen beteendet från storasyster, hon hade mycket selektiv hörsel i samma ålder och det var mycket va? och vad sa du? från henne. Just nu väljer jag att tolka alla va? som ett sätt att testa oss. Går det att få mamma att inte upprepa sig om jag säger va femtielva gånger tycks han tänka. Ännu har han inte lyckats, jag upprepar vid vareviga va? trots att jag innerst inne bara vill strunta i det.

Skulle jag däremot fråga om han vill äta lite glass eller titta på en film kommer inte ett endast litet va? utan ett rungande JA!

Doggie och trasiga skor

Henry har en snuttefilt som han fick av faster i Australien. Snuttefilten fick han som bebis och det var kärlek vid första ögonkastet. Snutten hette just snutten, eller blankie, beroende på vem som pratade med honom, tills den dag han tecknade hund samtidigt som han sa "doddi". Ja, Zoë har en doggie.

Doddi!!!!

Från den dagen har Henrys snuttefilt hetat Doggie och den har följt honom vartän han gått. Tre år senare är Doggie inte vad den varit och vi bad därför Auntie Emily om hon kunde tänkas göra en ny. Igår kom nya fina Doggie och blev älskad från första sekund.

Idag inköptes nya vinterskor då de gamla inte längre var kompatibla med snö och vatten. Efter middag hos mormormorfar med tillhörande gråtsammanbrott då det uppdagades att vi inte skulle sova över yttrades följande meddelande på väg ut till bilen: Du får inte slänga mina trasiga skor och gamla doggie får inte slängas för då blir jag MYCKET ledsen.

Det är härligt att höra hans språk, att han använder förstärkningsord och kan uttrycka sig trots att han just då var både ledsen och väldigt trött.

Konsumenttest

Idag testade vi Cochlears CI-kådis 2.0, aka Aqua+ för första gången. Dyr som poker är den och kostnaden täcks inte av något landsting (så vitt jag vet iallafall). Det är en ordentlig investering som krävs för de familjer där det finns flera bilaterala CI-bärare.

Henry och jag byggde ihop skyddet innan vi åkte till simskolan, enklare att pilla med det hemma än att ge sig på det halvstressad i simhallen med två barn som ska byta om och bli klara inför bad. Den här gången lyckades jag få av öronkroken utan att den gick sönder. Fick allt bitar på plats, hängde hela konkarongen på örat och möttes ett par minuter senare av ett Cetit fungejaj inte mamma. Just det, den här varianten av CI-kådis kräver uppladdningsbara batterier. Isär med allt, på med nytt batteri och nytt försök. Lagom sena kom vi tillslut iväg till simhallen.

Henrys betyg då: Jo, han verkade nöjd. Det hade varit bra att kunna höra och bada tyckte han. Jag tyckte att han reagerade snabbare vid de olika övningarna, CI i kombination med lite stödtecken verkar bli väldigt bra.

Det slutgiltiga betyget kommer vid nästa veckas simskola. Önskar unge herrn ha sitt CI på ger vi skyddet godkänt.

Nappar

Strax innan Henrys treårsdag började vi diskutera nappsituationen med honom. Han har alltid älskat sina nappar och därför tänkte vi att en lång och långsam tillvänjningsprocess krävdes innan det var dags att säga ett sista hejdå. Vi vet att hans tal är väldigt bra men hur det står till med språkförståelsen är svårare att veta, det är relativt vanligt att barn med grava hörselskador har en sämre språkförståelse jämfört med fullt hörande barn så vi tog det säkra före det osäkra.

Jag tycker att tomten ska få dina nappar. Du är ju stor pojke nu. Henry tittade på mig och nickade allvarlig, ja, jag är stor pojke nu. Jag behöver inte mina nappar, tomten ska ge mina nappar till en bäbis.

Med jämna mellanrum har vi pratat om att tomten ska få napparna för att sedan ge dem vidare till små bebisar som verkligen behöver ha napp. Varenda gång har Henry tyckt det varit en bra idé, jag är stor nu.

Någon vecka innan jul ställde jag samma fråga igen men denna gången fick jag följande svar; jag är inte stor pojke längre, jag måste ha min napp. Jag vill inte ge min napp till tomten. Läppen darrade lite och ögonen fuktades lätt.

I lördags var det då dags för den stora dagen. Henry och jag gjorde ett fint kuvert som han dekorerade med en lila fjäder. Han fick själv stoppa i sina nappar och sedan gick hela familjen ut till postlådan. Henry gick först och höll stolt sitt kuvert. Han lyfte handen mot inkastet och sedan tvekade hela ungen, det syntes på honom hur osäker han var. Ska jag verkligen ge bort mina nappar nu? Är jag redo för det här? Efter lite uppmuntrande tillrop petade han in kuvertet och fick jubel och applåder tillbaka.

Vid läggdags slog det honom, jag vill ha mina nappar nu grät han. I 15 minuter låg han i sin säng och grät och sedan somnade han. Dagen efter passade vi på att kolla brevlådan och kan man tänka sig, tomten hade hämtat napparna och lämnat ett paket! En mycket nöjd Henry berättar nu för allt och alla att han lämnade sina nappar till tomten och tomten gav honom en räcerbil.

Hur har det gått då? Inte en enda gång har han frågat efter sina nappar. Jag tänker att han helt och hållet förstod konceptet lämna-napparna-till-tomten. Han förstod innebörden och han förstod konsekvenserna av beslutet.

Jag är mäkta stolt över min lille nappfria pojke!

 

Henry och kråkan och björnbären

Jag förundrar mig mest hela tiden över hur fantastiskt bra Henry verkar höra med sina hörhjälpmedel. Efter förskola och jobb åkte vi till kompisar för kvällsmat och högljudd lek, leken blir lätt så när två nyblivna treåringar leker tillsammans med en femochetthalvtåring. Galen ljudnivå som inte verkade störa Henry nämnvärt. Mig däremot, huvva vilket oljud...

På väg hem började Henry berätta om kråkan de hittade död i skogen vid förskolan häromdagen. I berättelsen om kråkan gled han över på Mamma Mu. (Kråkan - Mamma Mu, kanske inte någon konstig association när man är tre och gillar sagor). Mamma Mu skadar sig och det kommer blod vilket gör att han pratar om taggiga blåbär. Med blåbär menar han björnbär, och med vilka han hade ett blodligt möte med i somras.

Det som förundrar mig mycket, förutom hans tal som jag nog kan tycka är riktigt bra även jämfört med en hörande nybliven treåring, är ljudmiljön vi befann oss i och hur väl han hörde mig. Vi satt i bilen, en dieseldriven Ford Ranger (pick-up) med dubbdäck på, Henry där bak och med mig direkt framför honom. I ljudklippet har jag sorterat bort ca 50% av bakgrundsljuden och ändå dånar det ganska ordentligt.

Jag är minst sagt imponerad.

(och som vanligt är klippet textat)

Stranden, Havet, Gruvan, Skogen

Helt plötsligt har barnen börjat berätta vad de gjort på förskolan. Tidigare har vi fått hör "jag kommer inte ihåg" eller "inget speciellt" men sedan starten på nya förskolan får vi veta massor. Väldigt roligt och oerhört skönt att båda barnen verkar trivas väldigt bra.

Jag passade på att filma Henry när han berättar vad de olika grupperna på nya förskolan heter, han valde självmant att teckna genom att fråga hur hav tecknas innan jag började filma. Vi gick igenom de andra orden och sedan började filmandet.

Som vanligt är filmsnutten textad.

Språk

Daddy, can we sit couch, eat dinner and watch film?

Den här meningen klämde unge herrn fram häromdagen och och jag blir så glad.

Så oändligt glad för att min lille pojke har fått möjligheten, och förmånen, till en artificiell hörsel som ger honom inträde till, och en naturlig plats i, det hörande majoritetssamhället. Med rätt förutsättningar och rätt stöd lär han sig inte bara ett utan två talade språk direkt från start samtidigt som han får lära sig så mycket teckenspråk som vi mäktar med. Det känns bra att kunna ge honom olika former av kommunikation, lika lite som jag vill att han ska vara utan teckenspråk lika lite skulle jag vilja att han var utan verbal kommunikation. Verbal och visuell kommunikation går hand i hand i min värld och till den dag Henry i vuxen ålder säger att han inte behöver teckenspråk kommer vi att fortsätta.

Det där med att utnyttja den taskiga hörseln

Henry har kommit på, för första gången, hur han kan utnyttja sin taskiga hörsel för egen vinning. Tyvärr har han ännu inte fått det resultat han önskar sig.

För ungefär en vecka sedan bad jag honom göra något, kommer inte ihåg vad, och han upprepade direkt Vad sa du mamma? Jag upprepade mitt önskemål med lite andra ord och han lommade iväg för att göra det jag bad honom.

Just då tänkte jag inte så mycket på det men allt eftersom dagarna gått har jag märkt ett litet mönster. Så fort unge herrn inte önskar göra något jag ber honom säger han Vad sa du mamma? Jag upprepar mig både en och två gånger, jag vet vad han är ute efter men det kommer inte att hända. Allt han vill är att jag säger följande: det var inget Henry.

Not. Going. To. Happen.

Vattkoppor

Det är högsommar, solen värmer och barnen badar. Henry har fått vattkoppor så vi får hålla oss hemma på tomten, han naken fri och glad som bara ett litet barn kan vara. Vattkopporna bekommer honom inte alls, han hade en lite släng när storasyster fick för några år sedan men då endast några koppor. Kanske har dessa koppor skapat en viss immunitet vilket gjort denna omgång så oändligt mycket lättare än vad det kan vara. Skönt för både honom och oss andra.

Storasyster är på minisemester hos mormor och morfar så idag har Henry och jag ensamma hängt under valnötsträdet större delen av dagen. Skönt och svalt under det bästa av skuggiga träd.

Glöm inte att sätta igång texningen, välj knappen "cc" eller "textning"

Vad sa du?

Jag stod för en stund sedan och lagade middag när Henry kom fram till mig och bad om lite vatten. Köksfläkten dånade och maten puttrade i både stekpanna och gryta. Han drack några klunkar, gav mig glaset och jag frågade honom om det kändes bättre.

"Vad sa du mamma?"

Min älskade lille pojke. För första gången, men absolut inte den sista gången, har du tydligt visat att du inte hör. Nu börjar vårt jobb på riktigt att aldrig aldrig aldrig någonsin bemöta din fråga med "äh, det var inget" eller "det var inget viktigt" eller "det spelar ingen roll".

Nej, det kanske inte var något viktigt men det var ändå något som han inte hörde, något som andra i hans omgivning uppfattat. Hans omgivning ska inte bedöma och bestämma vad han ska höra, vad som är relevant eller inte relevant. Ingen förutom Henry kan bestämma om något är relevant eller inte.

Ingen.

Godnattsång

Henry var uppe och nattsuddade igår mellan 1 och 4. Det hör till ovanligheterna men en orolig mage kan ge upphov till nattsudderierna. Som en konsekvens av detta sov han länge i eftermiddag och därför var det nu stört omöjligt att nattsova enligt unge herrn. Först kom han upptassande uppför trappan, iklädd pyjamas, doggy (snuttetrasa) och hörapparat och krävde "mamma sjunga sång boken". Vi gick ner till sovrummet där jag bad honom ligga i sängen "nej ligga, sitta sängen", jag började sjunga och halvvägs in in första versen av Opsis kalopsis krävdes "mamma Henny behöva CetIt nu hämta". Jag gick och hämtade hans CI och sjöng färdigt resten av sången och tecknade "nu är det dags att sova". Resultatet ett gallskrik, och sedan tårar en masse och "Henny titta tv, Henny sova soffan".

Fem slutsatser kan jag dra från kvällens läggning:

1. Henry hör oändligt sämre med hörapparaten än med CI't.
2. Henry är en pratkvarn som pratarpratarpratar konstant och mycket och med många ord.
3. Henry förstår hela meningar på teckenspråk, eller kanske ska jag säga flera ord tecknade i en följd.
4. Jag är extremt glad att han fick sitt CI när han fick det.
5. Jag är precis lika glad för att vi bestämde oss för att också försöka använda teckenspråk. Oj vad språken kompletterar varandra och skapar fin totalkommunikation. Yay för det!

Pyjamaskonversation

Barnen fick för sig att göra morgon halv 6 vilket är ovanligt tidigt för dem båda. Efter några timmars sömn på soffan för min del hade vi kommit fram till Pelle Kanin på tv, en stor hit tydligen och som vi behövde analysera efteråt. Avsnittet handlade om kaninungarna som hoppade i sängen tills den gick sönder. Vid ett tillfälle frågade jag Henry vad kaninen gjorde i sängen och efter lite tystnad sken han upp och utbrast "plutta". Jag missade helt denna referens och fortsatte fråga om kaninen hoppade i sängen och ja det gjorde den ju. När jag sedan tittade på det lilla filmklippet jag spelade in förstod jag vad han menade. Storasyster har en bok som heter Bajskorv! om en kanin som bara kan säga bajskorv. Detta ord återkommer under hela boken till allra sista sidan då kaninen utbrister Prutt! Detta prutt vad var Henry hade letat upp i sin hjärna, plockat fram och serverat sin mor som totalt missade poängen.

Fingerramsor

tummetott

slickepott

lånneman

gummiband

o

lillvippevira


Funkar lika bra som originalramsan!

Att återberätta en historia

Det var min stiga-upp-med-barn dag idag så när Henry vaknade vid halv åtta (och ja, jag är extremt medveten om lyxen i att få sova så länge) gick han och jag och hängde i soffan en stund. Efter lite välling och en eller två kramar tyckte unge herrn att det räckte med ömhetsbetygelser och stolpade iväg för att hitta på något kul.

Pojken i fråga gick in i badrummet, hämtade pallen och gick ut till köksbordet där han satte sig och började plocka frö efter frö från fågelmataren (som ställts där under natten då den tydligen bankat och dånat, enligt utsago från maken) för att sedan slänga dem på golvet medan han lyckligt babblade fånana mat unnina äta mat gott. Jag lät honom hållas en stund eftersom han verkade ha det ganska trevligt.

Tio timmar senare satt hela familjen och åt middag då Henry helt plötsligt började återberätta hela historen, hur han hade hämtat pallen, satt sig och plockat mat till fåglarna. Henny ämpa pannen birdies unnina äta mat och sedan gick han direkt in i ett skämt som han drar lite då och då; äta fikana, äta tatten hahaha. Henry och jag satt för några veckor sedan vid köksbordet och lekte att vi åt olika saker, jag tecknade äta och ett djur eller en sak och han översatte till svenska vad jag tecknat. Detta var tydligen galet roligt eftersom han kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum.

Det är en ynnest att vara så medveten om ens barns språkutveckling. Med storasyster var vi inte det eftersom språket för de flesta hörande barn bara kommer, det är inget som vi överhuvudtaget reflekterade över. Med Henry har vi en helt annan medvetenhet och därför tror jag att vi märker så mycket tydligare vad som händer, hur det händer och hur fantastiskt det är när det händer. Jag blir precis lika glad om han säger något på svenska, engelska eller teckenspråk. Språk, oavsett hur det förmedlas, är något häftig, något stort och mäktigt. Att inte bara ta det för givet utan faktiskt stanna upp och reflektera över vad som händer är oerhört givande. Det tackar jag för.

Nej av CI

Jobbade länge länge idag och kom hem först när det var läggdags för Henry. Jag möttes i dörren av en pyjamasklädd herre som just kastat ut blöjan på trappen (japp, trappförvaring av blöjor innan slutförvaring i gröna soptunnan) och som exalterat utbrast Mamma! Kata böjjan mamma! Hahahaha! Zoë Neas hus sova dä innan jag fick den bästa av bästa kramar med armarna tätt omkring min hals.

Vi satt en stund på soffan, tittade på På spåret och fick högsta pott på det ena resmålet innan det var dags för läggdags. Nej Henny sova! Nej av CI höpappaat. För första gången visade Henry med ord att han inte ville ta av sitt CI. Visst hade det mer att göra med att han inte vill sova än att han ville somna med sitt CI men att han verbaliserade det hela var häftigt. Efter lite sjungade och allmäna förhandlingar, inklusive en stund till på soffan, blev det så dags att sova. Utan CI.

Henry tecknar

Igår hade Henry teckenspråkslektion med mormor och jag lyckades fånga det hela.

Fem små apor

Vi ligger i stora sängen och myser tillsammans, alla fyra. Det är läggdags och tystnad råder, folk börjar dåsa till lite (och med folk menar jag föräldrarna i hushållet) när vi plösligt hör detta:

Apa apa oppa nänen lamla ne mamma doto doto ajabaja ont uuuvet

Japp, en alldeles egen Henryvariant av klassikern "fem små apor hoppade i sängen, en ramla ner och slog sitt lilla huvud. Mamma ringde doktorn och doktorn svara, inga små apor i sängen får vara"

Tidigare under kvällen har storasyster berättat vad en hypotes är för något, mamma, vet du vad en hypotes är? Det är när man tror att en clementin sjunker i ett glas vatten och russinen inte sjunker och sen testar man det. Sen fick vi äta russinen".

Och jag tänker att jag har två stora barn som lär sig massor varje dag. Och jag är tacksam över att mina barn lär och utvecklas. Att de kan lära och att de vill lära. Och jag hoppas att det alltid kommer att hålla i sig, att de alltid kommer att vilja lära, att nyfikenheten driver dem framåt.


 

Bilar som ramlar

Igår hade vi besök av finaste vännen och medföljande bäbis, och Henry passade givetvis på att stajla. Det är inte ofta tvååringar har en chans att glänsa men i en bebis ögon är Henry kung, ögon stora som tefat och entusiastiskt rumphopp visade att här fanns en villig och mycket intresserad publik. Efter lite showande, inklusive fåtöljhopp, satte sonen sig ner i fåtöljen och började berätta om hur bilarna hoppade i sängen, ramlade ner och slog sig på huvudet. Bå (blå) bila hoppa sännen lamla ajajaj ont huuuvet. Samtidigt som berättandet skedde tecknade han blå bil ramla ont huvudet. Samma historia berättades om och om igen under ungefär tio minuter, sedan lite mer fåtöljhopp och vidare in i andra lekar.

Det är en absolut fröjd att se min älskade stora lille son att berätta med sådan glädje och inlevelse, han pratar och tecknar om vartandra och jag blir mer och mer övertygad att vi gjort helt rätt som valt alla tre språken åt honom. Vi ger honom en gåva och vad han sedan väljer att göra med den gåvan är hans val. Kanske vill han inte teckna alls, kanske vill han. Kanske kommer han att teckna i vissa situationer och prata i andra. Kanske kommer det att vara pinsamt att prata engelska eller teckenspråk när kompisarna är i hans närhet. Kanske kommer det vara helt naturligt att alla kompisarna blandar språken. Hur det än blir är jag evigt tacksam att vi inte lyssnade på människor som i början uttryckte skepsis inför våra språkval, som tyckte det var väl ambitiöst att vi ville satsa på tre språk. Att vi inte lyssnade på de (få) människor som ifrågasatte nyttan av teckenspråk.

Att vi valt den väg vi tror är rätt.

Teckenlek

Jag tecknar ÄTA följt av diverse olika ord.

Henry översätter det jag tecknar.

Vid vissa kombinationer tittar han lite konstigt på mig. Äta morfars traktor säger han och småfnittrar lite. Näe äta moppa taktor kommer han fram till.

Vi går igenom glass, godis, välling, fisk, traktor, bil, spindel, fluga, uggla, åsna, häst, hund och katt. Sedan är leken tråkig, han stolpar iväg för att dra storasyster håret och får därmed igång konflikt nummer femtielva.