Om tålamodet

Tålamod kommer ofta på tal när man pratar handarbete. Folk utan någon manisk hobbytendens inom området kan förundras över uthålligheten som kan behövas för att till exempel sticka en sjal med 1000 meter sytrådstunt garn. Det låter i och för sig rimligt, men egentligen tycker jag inte att tålamodsfaktorn alls står i proportion till hur pilligt eller tidskrävande någonting är. Det är ganska lätt att göra någonting man tycker är roligt, ger utlopp för kreativitet och lugnar psyket från stress och nojor.



Så kan det falla sig att man lämnar en ganska enkel uppgift för att man tappar tålamodet, och istället återhämtar sig med att sticka klart fyra fingrar på ett par fingervantar. Som sagt, lite ologiskt för den oinvigde, men inte för mig. Det här mönstret kommer från boken My grandmother's knitting - kanske kan bli en julklapp till en av mina grandmothers?

Längre in i mysteriet

Vantmysteriet fortsätter att locka mig! Jag tycker att mönstret är jättefint så här långt, halvvägs genom ledtrådarna, men jag undrar fortfarande om färgvalet blev bra. Det beror ju så mycket på var färgerna sitter och hur de hamnar bredvid varandra... Om jag hade vetat lite mer från början hade jag nog placerat dem annorlunda - men det är väl en del av poängen med mysteriestickning, att inte göra som man brukar och kanske upptäcka en ny favorit.Vi får väl se, hälften av färgerna är fortfarande oanvända.

Vantar i juli?

Det lockar inte alls att sticka vantar mitt i sommaren. Men lite sugen blir jag när min favorit-vantstickar-grupp ska ha en mysteriestickning tillsammans i juli! Mönstret är dessutom gjort av en designer jag gillar, så kolla in vant-a-longen här om du vill sticka sommarvantar. Alla är välkomna!



Ja, vantgarnerna åkte fram och jag försöker hitta finaste färgkombinationen. Men visst är det omöjligt svårt att välja färger när man inte får se mönstret i förväg?

Matchande sillavantar

 

Det var länge sedan jag påbörjade vantarna som skulle matcha min Caller-Herrin-mössa, och i januari blev de äntligen färdiga. Det var tummarna som tog sin tid, men i efterhand är jag jättenöjd med hur jag fick till just tummönstret.



Jag utgick från ett annat vantmönster av samma designer, Peerie flooers, men använde mönstret från mössan Caller herrin'. 



Många av Kate Davies' mönster har en icord-kant, och både vantarna och mössan är fodrade i mudden - perfekt användning av sockgarnsrester.



Ni har väl förresten inte den nya stickpodden Stick with us? Då ska ni gå in och lyssna, tycker jag!

Från det enkla och tillbaka

Efter det enkla och slätstickade har jag stickat dessa halvvantar med lååånga muddar, efter Ysoldas mönster Sherbet lemon. Ett mönster som kräver ett ständigt getöga på den aktuella mönsterraden, men det är inte svårt i meningen svårt att förstå, även om det kräver lite tålamod. Som det mesta inom stickning: om man kan räta och aviga maskor (och i det här fallet att sticka runt på strumpstickor) så klarar man det här.

Men nu: uppladdad med två nya nystan Zauberball Crazy går jag tillbaka till slö-slät-stickning framför tv:n!

Restgarnsstickning

När jag pausade från min lite stressiga julklappsstickning provade jag att sticka minivantar - kul, ganska snabbt, och även det allra sista av överblivna garnnystan kan användas. Mamma tyckte att de var söta så de hamnade i hennes gran.

I julklapp fick jag en välbehövd garnnystare, som har provats under mellandagarna. Det är faktiskt förra årets julklappsgarn, mjukt kashmir och silke, som blir nystat. Det sitter nu på stickorna och ska bli något varmt och mysigt till mig själv.

En vantjulklapp

I januari i år stickade jag vantar till min ena systerson. Under året har jag gjort flera försök att få till ett snyggt par åt hans bror också, men det har av oklar anledning varit svårare. Varken mönster eller storlek har blivit som jag har velat. Det var mitt tredje eller fjärde försök som blev dessa fågelvantar från boken Norwegian mittens and gloves. Precis som brorsan fick han sitt namn instickat lite sådär småhemligt, på tummens insida.

Frökenhänder

Mörkret har lagt sig, och det är svårt att hinna fotografera i dagsljus, om det överhuvudtaget förekommer något som kan kallas det? När jag går till jobbet är det mörkt som natten, och när jag går hem har skymningen lagt sig. Därför är dessa bilder tagna på lunchrasten!



Mina andra fingervantar, ett mönster av experten Julia Müller, Miss Sophie's hands. Mycket rolig stickning, förutom just fingrarna då, men jag är nöjd med resultatet. Garnet är Malabrigo sock.

Två vantar och en koftärm

Mina fingervantar är så roliga att sticka att de nästan stickar sig själv. Ja, förutom fingrarna då. Nu är det snart bara fingrarna på vänsterhanden kvar, och jag försöker intala mig själv att det inte är så tråkigt som jag föreställer mig. Fast det är det ju... Men med ett bra program på tv eller radio går det ganska snabbt, eller så lyssnar jag på Stickpodden samtidigt. Sedan känns det härligt lyxigt att bära egenstickade fingervantar.

Något annat som inte går av sig själv är koftmontering. Mina blockade delar av Mountain view cardigan har nu tagits fram ur gömmorna, och efter några instruktionsfilmer på Youtube har jag för första gången sytt i en ärm. Det blev förstås inte perfekt, men helt okej, och framför allt mycket bättre än jag trodde! Nu får den vila medan jag samlar mig för nästa ärm.



Jag sydde från rätsidan med modifierad "mattress stitch", och det kändes som en stor fördel att se direkt hur det blev från rätsidan. Om jag ska montera fler koftor ska jag skaffa några fiffiga stickmarkörer att nåla ihop med också - men helst kanske jag återgår till koftor som stickas i ett stycke. Någon som har bra tips på hur man får ärmen snyggt isydd?

Vantvädret är över oss

Nu är det här, äntligen: vantvädret! Än så länge är det fortfarande höstlikt, även om det nog snart blir mer grått och trist. Hur som helst är det kallare, och vantstickningen kan ta fart.



Ett par vantar i grönt och brunt, alldeles för svåra att fotografera i vantväderljuset. Mönstret heter Epeiric mittens och blandar flerfärgsstickning med en och annan avig maska, vilket ger fin struktur. Nu har jag fingervantar på stickorna, och det är roligt och går snabbt.



Jag har också sytt färdigt min kattsele, men eftersom Bubblan är en frusen liten katt med stor rädsla för vatten får hon posera inomhus tills vantvädret är över.

Söndagskänsla

 

Oregelbundna arbetsveckor kan ibland ge fredagar en känsla av söndag. Idag har jag klippt till och börjat sy en söt sele till slökatten.

 

Emellanåt läser jag deckare. Jag gillar P.D. James, och jag gillar Jane Austen, så när den förra kidnappar en känd roman av den senare och gör fortsättningen till en mordhistoria blir det förstås bra.



Stickningen har gått sämre senaste tiden. Jag har försökt kombinera ihop färger till en snygg vante men blivit varse om hur svårt det är med färger, och mönster. Kanske har man tur ibland och får till något man gillar? Nu valde jag att byta garn och strategi helt och hållet, enkla färger och enkelt mönster, och den här behöver nog inte repas upp, till skillnad från de fyra jag påbörjat tidigare.

Tillbaka på nätet...

...efter en datorkollaps, ett datorköp, installationer och hårddiskräddning. Jag tänker inte tråka ut er med detaljer, utan istället visa vad jag stickar just nu.

Jag har äntligen, äntligen tagit tag i min kofta, stickat klart sista ärmen, fäst en massa lösa trådar och påbörjat blockningen. Jag tog det enklaste, nämligen ärmarna, och bävar nu inför att blocka fram- och bakstycken - sedan måste jag ju börja med monteringen. Inte min starka sida, och inte något jag tycker är särskilt kul (vem gör det?), men jag tror att det kan bli en fin kofta i lagom storlek, så motivationen finns ändå.



Jag har också börjat sticka vantar till min pappa. Han har efterfrågat hundträningsvantar, så det här mönstret var givet. Ett par fingerlösa torgvantar till stora, breda händer har inte heller känts så lockande, men det har gått ganska snabbt. Just eftersom det är ganska stor storlek blir det inte lika pilligt och smått att göra alla fingrar heller.


Planerar redan för nästa kofta, och ett par fingervantar till mig själv!

Iväg

Jag har varit borta från bloggen på grund av sjukdom, visdomstandsbesvär och - mer glädjande - sommarhusjakt. Av samma skäl blir inte mycket stickat, men ibland harvar jag på med evighetsfilten.
Innan jag blev sjuk fixade jag också en liten vanttumme, så att det här paret blev klart.

Mönstret Bavarian tulip mittens är stickat i Cascade Heathers.

Våren är gul

Jag lär mig sy ungefär som jag har lärt mig saker inom stickning: genom att försöka utveckla mitt tålamod/noggrannhet och genom att utforska internet. Snabbt har jag förstått att liksom det finns stickalong och virkalong så finns det sew along. Ett perfekt sätt att lära sig något, och inte ett lika långt "åtagande" som till exempel en sjal-stickalong. En eftermiddag räckte för denna sew along hos I have to say, en blogg med massor av tips för en sy-nybörjare.



Och det här blev resultatet. Jag gillar verkligen tyget jag köpte på symässan, skulle vilja ha ett helt plagg i det. Det kändes vårigt och alldeles nödvändigt att ta upp det gula i tråden och blixtlåset. Vantstickning ger mindre vårkänslor, men med gul färg går det också!

Vantmånadens slut

Idag är sista dagen i januari och därmed sista dagen i Ravelrys stora vant-KAL. Det jag helst ville hinna med under den var att avsluta ett par vantar från förra året, där det bara fattas en tumme. Tyvärr måste jag nog meddela att jag misslyckats på den punkten, men det har blivit tre färdiga vantpar. Först ut var sjöhästvantarna (mer om dem här):



Sedan har jag stickat vidare på två olika par, som båda blev klara i veckan som gått. Det ena premiäranvändes idag:



Jag snodde det enkla rutmönstret från ett mönster jag sett på Ravelry, minns inte vilket, och gjorde en modell som sitter bra på mina händer. Det fina melerade garnet är alpacka från Chili Gredelin, och det ljusa är Visjögarn.



Det tredje paret (som jag skrev om i förra inlägget) ligger nu och blockas, så jag fick fotografera dem blöta, i all hast, för att ha en chans att vara med i avslutningstävlingen på Ravelry. Jag har faktiskt redan haft tur och vunnit pris, bara genom att vara med i månadens KAL! Det enda man behövde göra för att vara med var att sticka vantar i januari - väldigt bra tävlingskriterier, tycker jag. Priset är förstås ett fint vantmönster!

Ett getöga

Jag rivstartar vantstickningen i år, för att hinna med 12 par under 2012. Nu har jag ett par på blockning och ett nästan färdigt på stickorna.



Det här är en egen improvisation utifrån ett estniskt mönster, som bland annat finns i Folk knitting in Estonia. Där finns också beskrivning på ett par sockar utifrån detta mönster. Jag tänker på det som rader med bollar, men tydligen heter mönstret "getögon". Jag stickar i garn från Yllet och Jamieson & Smith.

Det finns två vantmönster till som jag bara måste göra, men förutom dessa börjar annat locka. Det har till exempel kommit två nya böcker från Ysolda, och jag blev då hemskt sugen på att sticka emellan med en liten sjal, en Pear drop:

Sjöhästar till Filip

Ett par vantar till min systerson har blivit klara, Selbuvott or not stickade i Drops Delight och Rauma Finullgarn.



Delight är ett klart missvisande namn, det var inte kul att arbeta med. Det fanns en massa knutar mitt i färgskiftningar så att jag har fått leta genom nystanet för ett passande parti att ansluta till, flera gånger. Hela nystanet har nog nystats om fram och tillbaka några gånger. Men jag gillar färgerna, och hoppas att mottagaren också gör det.



Mudden planerade jag att lägga in initialer och årtal i. På slutet när jag improviserade tummarna och inte riktigt blev nöjd med dem lade jag också till förnamn gömt på baksidan av tummen.

Vantar i januari

Liksom under 2011 blir vanttokarna på Ravelry ännu mer vanttokiga i januari. Härligt med nördiga vantdiskussioner tycker jag, och förstås ger jag mig i kast med några vantar. Jag har en tumme kvar på mina Caller Herrin-vantar, som ska matcha mössan, så jag ska försöka se till att avsluta dem under januari. Och så har jag lovat systersönerna varsitt par, och det första är nu nästan klart.




Dessa håller jag på att sticka till mig själv, ett improviserat mönster med ett fint, multifärgat alpackagarn från Chili Gredelin. Jag har också skaffat en ny estnisk bok med traditionella vantmönster, och den kan jag verkligen rekommendera. Det gör ingenting att man inte förstår så många ord, eftersom det mesta är diagram, och det finns hur många som helst som jag vill sticka. Boken heter Eesti kindakirjad och jag köpte den här - 147 kronor inklusive frakt från Estland.

Så med all denna inspiration är det inte svårt att satsa på 12 vantar under 2012, trots att det gick åt skogen med 11 under 2011. Därför kör jag nu en annan taktik, att inleda året med att producera vantar, vantar, vantar. Har ju insett att produktionen dalar ganska drastiskt under sommaren.

Bokslut

Jag hade nog varit snäll i år, bland julklapparna fanns två härvor Madame från Chili Gredelin och Arne och Carlos' bok om julkulor. Igår var jag också på posten och hämtade ett paket som blev en lagom nyårspresent. Ravelry är ju helt fantastiskt - en stickerska hade fått två exemplar av en bok och erbjöd sig att ge bort den ena gratis. Och dessutom fick jag ett par handstickade sockor med i paketet, så nu har jag både en ny vantbok, Norwegian mittens and gloves av Annemor Sundbo, och varma fötter.



Nu sitter jag här och tittar på förra årets inlägg om 2010 och förväntningarna inför 2011. Jag kan konstatera att jag lyckats med att sticka toe-up socks, och en kofta har det också hunnit bli, även om det som vanligt tar lika lång tid att komma igång och sy i knappar som det tar att sticka själva koftan. Mer sjalstickning och mer tvåfärgsstickning var lätt att förutspå, och mer virkning har det också blivit. Inför 2012 måste jag nog utmana mig själv att virka en sjal i spetsgarn, jag har redan sett ut mönster och valt garn, så det måste genomföras.




Och vantutmaningen, att sticka 11 par vantar under 2011? Jag tror att jag har kommit upp i 6 par, fastän det känns som jag stickar vantar jämt, och det finns som vanligt flera par på stickorna. Får väl se om jag kan kompensera och sticka 12 par 2012. Det jag säkert kan lova är att jag, liksom under 2011, kommer att fortsätta att sticka det som är roligast och ge mig på nya utmaningar!



Gott nytt år!