Fotoalbumen och vemodet

Jag hade en gång en båt

Med segel och ruff och köl

Men det var så längesen

Så längesen.

Svara mig du

Var är den nu?

Jag bara undrar

Var är den nu?

- Cornelis Vreeswijk

Sommaren är nästan slut. Allt jag hann med och allt jag inte gjorde. Jag skrev, jobbade, träffade familj och vänner. Fixade med huset. Öppnade svenskt bankkonto (det var en hel följetong i sig). Kom in i sommarlunket. Lät dagarna flyta på i sin egen takt.  Cyklade och övade yoga. Åt abborre, flundra, kräftor, djupfryst torsk. Vegokorvar, fil, och grönsaker från gården intill. Drack nästan ingen alkohol (min klimakteriekropp gör uppror mot den). Målade en brevlåda. Stickade en schal och skaftet på en raggsocka. Lyssnade på ljudböcker men nästan inga sommarprat. Jag gjorde ingen sylt. Jag var inte mycket i vare sig Göteborg eller Stockholm. Det blev en sommar av sant skogs- och lantliv. 

Ett projekt jag tog tag i först mot slutet av sommaren var fotoalbumen. De har stått i kartonger sen vi tömde och sålde mina föräldrars hus. Nu har jag äntligen börjat scanna in dem. Tänker att de kan sparas på ett externt minne eller usb-drive snarare än fysiskt. Jag använder appen Photoscan by Google. Det går snabbt, blir hyfsat bra och jag kan göra det härifrån. 

Mamma tog många kort. Innan digitalkamerornas tid framkallade hon filmerna, klistrade noggrannt in i album och skrev texter vid sidan av. Många hyllmeter med berättelser om deras liv genom hennes kamera. Resorna, semestrarna, hästarna, vännerna. Middagarna. Högtiderna och helgdagarna. 

Ansikten ler emot en från bilderna. Glas höjs. Gitarrer stäms. Umgängeslivet - namn som man hörde dagligen men nästan glömt nu. Så unga de var! Vad hände med dem? Lever de? Mina föräldrar och deras syskon hänger i bikini i solen i sittbrunnen. Promenerar i olika hamnar på ostkusten. Åland. Danmark. Gotland och Öland. Helgresor till Paris, Istanbul, Prag, Krakow. Där är jag, tjurig, som tonåring. Jag som doktorand. Min syster på sin konfirmation. Där är deras kök innan renoveringen. De där ljusgula skåpluckorna och den mörkgröna backsplashen. Hallbordet med telefonen, träflygplanet som min syster gjorde på slöjdlektionerna. Polen på tidigt 2000-tal när jag bodde där och de hälsade på. Och sen allt det som fotona inte visar. Besvikelserna, konflikterna, de svåra stunderna. 

Albumen förstärker sensommarkänslan av vemod. Man tänker på hur fort tiden går. Hur allt liv som fotona visar försvann bort och numera bara finns på dessa pappersbitar och ett par minnen. 

Och ute gulnar björkarna redan eftersom det varit så torrt här. Löven singlar mot marken i blåsten som känns rätt kylig. Det är tyst förutom hummandet som jag fortfarande hör. Stugorna är mest tomma. Många har börjat jobba igen. Lingonen är mogna och ljungen blommar intensivt.

Nu ska jag städa och packa, ta in trädgårdsdynorna, cykeln och SUP:en. Tömma frysen, ta ut soporna. Dricka ett par koppar kaffe till på min veranda. Gå en runda. Långsamt säga hejdå till huset, skogen och sjön. 

Livet och sommaren känns så hjärtslitande korta och sköra. Bäst att lyfta blicken från telefonen och ta vara på de sista ögonblicken... 

Mörka kvällar - tänder lyktorna på verandan

Kaninlyktan i trädgården

Vi fick till att bada bastu en gång i sommar iallafall...det var skönt!M

Åt kräftor också

Från albumen - mammas och pappas båt som jag växte upp på. Mamma och pappa i sittbrunnen.

Systern och jag på en höstsegling med segelfartyg (tillsammans med mamma) - 90-tal

Mamma på en av sina hästar vid Stjärnholm i Oxelösund

Mamma och moster vid Landsorts fyr 2003 kanske

Jag och Jante

"1. Du ska inte tro att du är något. 

3. Du ska inte tro att du är klokare än vi.

6. Du ska inte tro att du är förmer än vi."

- Aksel Sandemose, En flykting korsar sitt spår 

I min "Decan Walk" har vi nu kommit till Den andra dekanen i Lejonets tecken. Kortet är sex stavar. Temat är yttre framgångar och segrar - och att bli firad och uppmärksammad för dem. Det är lite svårt att skriva om det här  tycker jag. 

Det är Jantelagen som ligger bakom den känslan. Jante gjorde min grundskoletid i Sverige både tråkig och svår. Tråkig eftersom jag oftast blev lämnad åt mitt öde om jag låg före läroplanen. Jag var ojämn i skolan. Dålig på matte och naturvetenskapliga ämnen. Samt sport och gymnastik. Hade inte lust att försöka heller. Men blixtrande snabb på allt som hade med konst, språk, läsning, och humanistik att göra - svenska, historia, samhällsvetenskap, osv. Så på de lektionerna var jag snabbt klar. Sen satt jag bara av tiden. Stirrade genom fönstren och klottrade i skrivhäftena. Dessutom blev jag retad för höga betyg och om jag stack ut.

Trots att jag varit så länge i ett amerikanskt system som belönar allt det där så sitter Jantelagen fortfarande i ryggmärgen. I stipendieansökningar och årliga rapporter kämpar jag med att skriva positiva saker om mig själv. Framställa mig själv som duktig och framgångsrik. Det skaver fortfarande att skriva om allt som gått bra. 

Länge tänkte jag på Jantelagen som enbart dålig. Ett sätt att trycka till folk. Förhindra att de stack ut. Få dem att skämmas när saker gick bra och de lyckades. 

På äldre dar har jag delvis ändrat mig. Världen har blivit så skev. Vi uppmanas nästan jämt att fokusera på oss själva. Visa upp oss. Dejtingsidor och relationsråd för både män och kvinnor handlar om att ställa höga krav, sätta gränser och aldrig kompromissa. Veta vårt (individuella) värde. På sociala medier visar vi hur resursstarka vi är. Dyra och vackra kläder, interiörer, hus, ägodelar, resor. Ytor, fasader, framgång, karriärer och pengar blir viktigare och viktigare.

Jantelagen handlade om att sätta kollektivet framför individen. Det var egentligen ingen dum tanke. Jag önskar att fler politiker, chefer, influencers och andra gjorde det. "Du ska inte *agera* som om du är förmer än vi." 

Många problem uppstår ur en känsla att man är bättre än andra och därför har rätt till ett bättre liv. Inte behöver följa samma regler som andra. Familjer och parrelationer framställs som en slags kamp om resurser, utrymme och uppmärksamhet. Tolkningsföreträde. Snarare än ett projekt där bägge investerar det man kan, samarbetar och kompromissar. Eftersom livet är jobbigt nog som det är utan att behöva tävla och förhandla i de närmsta relationerna.

Jag saknar den gamla känsligheten för och investeringen i kollektivet som Jantelagen ändå representerade. Och som det svenska skolsystemet lärde ut trots att jag vantrivdes fruktansvärt då. För ett par veckor sen när jag blev fascinerad av myrsamhällen tänkte jag på hur myrornas liv helt gick upp i kollektivets välmående och fortlevnad. Hur de sterila myrhonorna jobbar ett helt liv med att ta hand om stacken och äggen, utan att nånsin ha semester, egentid eller egna barn. Jag undrade hur det kändes att vara biologiskt programmerad att leva ett så uppoffrande liv. Inte kunna föreställa sig ett annat alternativ. Jag tänker på munkar och nunnor som tar livslånga löften att avstå från eget ägande och att lyda en högre (gudomlig) makt. Så omodernt. Men det finns alternativa sätt att leva. Blir man mindre lycklig av dem? 

The Wild Unknown Tarot 6 of Wands

Jag önskar jag hade sluppit skämmas och känna att jag var "fel" i det svenska skolsystemet. Att det hade varit tillåtet att sticka ut. Men är glad att jag fick lära mig att respektera ett större sammanhang. Nyttan med kollektivet. Jag är stolt över platsen jag befinner mig på nu men vet att jag inte är bättre än andra. Att jag fortfarande är beroende av kollektivet. Och om jag trots allt får vissa ansvars- och ledarskapsroller hoppas jag - i sann Janteanda - ändå kunna ta på mig dem för kollektivets bästas snarare än för egen vinnings skull. Och bara behålla dem så länge jag kan bidra till det.

Vad är den rätta torpkänslan - eller hemkänslan?

När jag köpte mitt hus - det första helt egna jag ägt - tänkte jag mycket på hur jag egentligen ville ha det - hur känslan skulle vara.

Å ena sidan - mormor och morfars sommarstuga. Soffan med blå dynor från NK som köptes 1967. Sovrumstapeten med det blekta rödklövermönstet. Barkbåtarna som jag täljde med kusinerna. Dalahästarna som jag byggde hagar åt utanför huset och gav vatten till i små kopparhinkar. Klätterträdet. Källaren som luktade kallt och jord. De brunblommönstrade kopparna som mormor drack morgonkaffe i. Som fortfarande luktar av hennes handkräm. Stugan var knuttimrad och kom i byggsats. Mormor och morfar byggde den själva med hjälp av syskonen. Rinnande vatten men inget varmvatten. Det fick man koka på spisen. På midsommar turades vi om att hälla ljummet vatten över varandras nackar så vi kunde tvätta det och bli midsommarfina i håret.

Å andra sidan - en lägenhet jag bodde i ett halvår i Köln 2003. Tjocka stenväggar och vitmenad inuti. Ett soligt kök. En kökssoffa som proppades upp med ett par böcker där ett ben saknades. Träfordrat badrum med en gammal vattenvärmare som knäppte. Ett arbetsrum med ett piano. Ett sovrum som var mycket svalt och tyst. Jag sov djupt där. Bokhyllor och en stereo med en stor musiksamling. Edith Piaf och Johnny Cash. Lägenheten värmdes med brunkol. En mjuk skön värme men på kvällen fick man gå tre trappor ner till kolkällaren, släpa upp kol i en plåthink och se till att ugnen brann när man gick och la sig. Glömde man det vaknade man till ett iskallt hus. Kaffet kokade man i en italiensk espressomaskin. 

Och så min stuga. Träfordrat inne. Inga planer på att måla väggarna smakfullt varmvita i äggoljetempera eller så. Tycker om att panelen och huset luktar trä - sommarstuga - när man öppnar det efter vintern. Möbler från de tidigare ägarna. Trasmattor, gummistövlar och träskor. Udda tallrikar och koppar. Kopparkärl och höganäskrus att ha blommor i. De kom från mitt föräldrahem, liksom det mesta av konsten på väggarna (jag bytte ut hötorgskonsten som satt uppe). Mörkläggningsgardiner i sovrummen - efter många år utomlands sover jag inte bra om det är för ljust. 

Mot vägen en tät klunge granar. Som jag inte heller tänker ta bort. Ingen prydlig gräsmatta eller välordnade rabatter. Eller insyn från de som promenerar förbi. Jag vill att det ska vara lite avskilt och vilt. Har en äng som jag trimmar ibland. En rabatt med lavendel och hallonbuskar som inte riktigt vill sig. Mossa, ljung, ormbunkar, blåbär och stenar. Verandan är stor med ett soligt hörn och det andra under ett tak som regnet smattrar mot när det regnar. Med en värmelampa för kyliga kvällar. Trädgårdsmöbeln där är lite trasig men perfekt att sitta länge i. Fika, läsa, prata med varandra.

Jag har nog försökt återskapa känslan från husen jag trivts  bäst i här - gamla tysta hus. Träväggar. Mjuk värme. Slitna möbler. Sköna och kravlösa. Gjorda för ett långsamt liv, nära naturen och långt borta från de sociala mediernas inredningshets. 

 

Kreativt kaos, sommarvilan och startgroparna

 

Den nyoljade verandan.

Skönt att vara tillbaka i stugan. 

Det yttre lugnet behövs till den inre process som pågår nu - att ta en samling källor och lösa idéer, ordna ihop dem till ett sammanhängande mönster, förklara varför de är viktiga och vilka sanningar de pekar på. Jag har en skrivpartner till stipendieansökan jag jobbar på och det hjälper verkligen att arbeta med någon utomstående trots att det kan vara besvärligt. Man tror att man själv varit glasklar i sina förklaringar. Sen inser man att de inte förstått eftersom metoden man kort nämnde är helt okänd för andra ämnesområden. Det tar mycket energi att försöka förtydliga allt. Sätta ord på. Skriver en kort paragraf - blir utmattad. Somnar. Vaknar. Tar en kopp kaffe till. Skriver. Blir frustrerad. Distraherad. Vattnar en blomma och drar upp en ormbunke. Försöker igen. 

Jag är inte så stressad av allt som är ogjort längre. Däremot har jag så mycket jag vill göra att allt blir kaos om jag inte strukturerar och saktar farten. Som vanligt var jag överambitiös. Det är två skrivprojekt på en och samma gång. Det är kursplaner för nya kurser. Tankar inför min nya position i höst och vad som behövs för den. Det är mitt privata skrivprojekt som just nu står på undantag. Det är bloggen. Vad ska jag göra den här morgonen och dagen? Vad är viktigast att ta tag? Vad är bra för sinnet och själen?

Jag försöker lyssna på er och ta eftermiddagarna till lugnare projekt samt att "bara vara." Hemmapyssel, ljudboken, mat och motion. Regnet håller sig borta trots hotande väderleksrapporter. Jag hänger upp en hängmattestol i ett soligt hörn och oljar verandan i en silvergråtonad nyans (den ser ut som ett gammalt båtdäck nu!). Åker på cykelutflykter och planterar lavendel. Går på marknad i Rejmyre med bästisen och hennes dotter. Simmar i sjön - kyligt lent vatten kring benen och kroppen som svalkar av värmevallningarna och sköljer bort svetten och dammet från grusvägarna.

Snart nog kommer hösten och startgroparna inför den. Ett nytt uppdrag. Nya planer och projekt. Bygga vidare på de gamla. Jag ser fram emot det, faktiskt. En konstig känsla eftersom det inte varit så på många år. Men först ska jag försöka vila i nuet ett litet tag till.

Om man tittar noga ser man hur många tabbar jag har öppna - säkert trettio! Kaoset...

(För er som är nyfikna så är det nu första dekanen i lejonet, 22 juli till 1 augusti. Kortet är fem stavar. Teman för kortet inkluderar tryck och konflikt (kreativt utbyte om man ska se det positivt), konkurrens och kaos. Ingen av dem riktigt på liv och död. Snarare det slags utbyte som leder till nya idéer, framsteg och öppningar. Lejonet som stjärntecken har att göra med viljan att stå i centrum - ledarskap och karisma. Även charm och lekfullhet.)

Nu har vi resten kvar

 

Fyra glas på ett bord - bilden/arrangemanget är mitt, vattnet är AI-genererat

Det är ett helskotta när allt är bra men man inte riktigt kan njuta av det! 

En värmebölja sveper in över San Diego. Jag sover dåligt trots luftkonditionering och fläktar som går. Värmevallning på värmevallning, muskler som värker. Tankar som vandrar.

Jag är halvvägs genom sommaren. Har gjort och åstadkommit mycket. Hunnit fira midsommar, plocka blommor, bada, äta rabarberpajer, vara på stranden, fixa med huset. Umgåtts med mina nära. Skrivit och forskat. 

Ändå jagas jag av en otillräcklighetskänsla. Av att sommaren snart är slut och att jag inte kommer hinna allt. Husprojekten och kursplaneringen inför hösten. Resten av skrivandet. Av att jag kanske inte maxat avkopplingen tillräckligt. 

"You're torturing yourself" säger J när jag rapporterar min sinnesstämning. Och han har rätt. Varför gör jag så? Det har gått bra på jobbet. Utmärkelser, uppskattning och nya möjligheter som öppnat sig. Relationen är fin. 

Kanske min hjärna helt enkelt har tråkigt och skapar drama för den sakens skull? Eller har svårt att vila i det som är bra (jag tror jag har skrivit om det förr)? Att lita på att det kommer fortsätta så. Att inte förvänta sig katastrofer och problem. Eller är det tomheten i att ha uppnått sånt man strävat emot?

Den här dekanen - den tredje i kräftan - 12 till 22 juli - handlar om kortet som kallas "Four of Cups" i Tarot. På kortet syns en man som sitter under ett träd. Framför honom står tre bägare - symboler för överflöd och resurser - och en hand från ett moln räcker fram en fjärde till honom. Men mannen korsar armarna, tittar ner och ser inte bägaren som sträcks fram. Kortet handlar om övermättnad, apati och introspektion - inte helt positivt. Om att övertänka och vara så fokuserad inåt att man inte ens ser nya möjligheter och vägar framåt. Känns som min hjärna reflekterar bilden på kortet rätt bra just nu.

Fast en del tolkar istället de fyra bägarna som ett tillstånd av stabilitet och vila. Man har nått dit man ville. Nu måste man stanna upp, reflektera och fundera på om det blev rätt innan man fortsätter. Den ena tolkningen utesluter ju inte den andra... 

Imorgon flyger jag till Sverige igen. Det är en resa i fem led. Först flyg med omstigning i London, sen tåg, buss och taxi tills jag är framme. Igårkväll upptäckte jag att flyget behövde ombokas. Därmed föll alla andra delsträckorna som bitarna i ett domino och jag fick boka om och till hela rubbet. Nu ska allt flyta men stressen steg och sömnen blev därefter. Håll en tumme att allt går bra och att jag hittar tillbaka till nuet och den där självklara balansen mellan ansträngning och vila när jag väl landat i min skog igen...

Four of cups - Waite-Smith tarot

 

Sommar här och där

 Sommar i Sverige och sommar i Kalifornien. Bägge somriga, ändå så olika. 

Sommar i Sverige - ett lågmält hummande liv. Smultron, jordgubbar, blåbär, rabarber. Sjöar och skogspromenader. Blåklint, prästkragar, humleblomster, smörblommor och rödklöver. Glass och cykelutflykter. Grillrök över området. Glassbilens lilla melodi. Mygg. Lukten av en solvarm brygga. Middagar med systern och vännerna. Pysslande runt huset. Kaffe, kaffe, kaffe. Drömmar, chokladbollar och hallongrottor. Tystnaden om kvällen.

Sommar i San Diego. Intensivare, högljuddare, varmare. Luftkonditioneringen som surrar eller dånar. Trafiken på en 6-filig motorväg. En halvtimme norrut. Söderut. Norrut igen. Ambulanssirener. Folkmassor på en boardwalk. Skateboard- och rollerbladeåkare med musiken i bluetoothhögtalare. Lukten av solskyddsmedel. Hinkvis med solsken över gator, torr jord, vita stränder. Favoritflipflopsen. Dånet av vågorna vid stranden. Saltet i håret, på läpparna. Soluppgångar och solnedgångar. Mer kaffe. Vattenmelonskivor och solmogna persikor. Persikor känns mer som amerikansk sommar än jordgubbar som vi kan köpa året runt här. Din hand i min.

I San Diego är jag också närmre jobbet. Möten. Ett erbjudande. Planer inför hösten. Lite drama. Studerande som behöver hjälp eller stöd. En föreläsning som ska äga rum. 

Två somrar. Två känslor. Nu är jag här. Snart ska jag köra andra kapitlet av Sverigesommaren där. Kan inte bestämma mig för vilken som är bäst. Bägge behövs nog.

En mjuk tid

"Love is friendship that has caught fire. It is quiet understanding, mutual confidence, sharing and forgiving. It is loyalty through good and bad times. It settles for less than perfection and makes allowances for human weaknesses.“

~ Ann Landers

 

Efter att jag skilt mig och dejtat lite online

hamnade jag i min nuvarande relation. När vi träffades skulle jag ganska snart åka till Sverige i tre månader. Jag hade tagit ner min online-profil på eharmony. Var inte "på marknaden" alls. Jag åkte på dagsutflykt till Tijuana en sen marsdag och träffade en kille som bott i Moskva. Han tyckte det var kul att prata östeuropeisk politik. Så kul att vi fortsatte prata och bestämde oss för att ses igen. Utan att jag riktigt förstod hur det gick till befann jag mig i en relation. Inget tassande runt varandra, inga konstigheter. Kemin som stämde. Ett samtal som fortsatte. En lätthet i att ses. 

 Citatet ovanför hittade jag här, i en annan Decan Walk-blogg. Det fångar känslan väldigt bra. Vänskap som glöder. Samförstånd och förtroende. Inga krav på perfektion. Vi har bägge haft andra, svårare relationer. Bägge internationella relationer. Vi vet att man måste kommunicera och kompromissa lite extra då. Det nya för mig är den naturliga generositeten. Omtanken. Någon som är snäll utan att för den skull vara konfliktskygg eller benägen att stryka medhårs. Kanske blir man själv lite mjukare och snällare då. 

Nu är jag på väg tillbaka till min älskling. Det kändes lite mycket att vara borta tre månader så jag reser fram och tillbaka några gånger i år. 

Igår sommarsolstånd. En fin helg. Systern firade midsommar med mig i stugan. Besök i Nyköping för att sätta en blomma på graven och ha picknick med bästa kompisen och hennes dotter. Sill, färskpotatis, jordgubbstårta och mörk choklad. Blommiga sommarklänningar. Paddlade bräda i solnedgången på midsommarafton. Spelade kubb. Lyssnade på ljudbok när åskan drog in på midsommardagen. Samlade blommor och hjälpte till att binda kransar till en annan midsommarstång.  

 Flödande sol, värme och ljus. Kärlek och romantik. Blommor. Överflöd. Sommar. 

I solens obarmhärtiga ljus

 Nils Ferlin är en av mina favoriter. Han skriver så vackert och precist om smärtan och utanförskapet. Som den här dikten:

Kanske

När världen stod i blom och log och vänslades i vårljus

En dåre for omkring och slog på väggen i sitt dårhus

Och pekade på solen "Ha! Vad står du där och prålar? 

Ifall jag låter bli att se så slocknar dina strålar." 

När jag växte upp var försommaren på många sätt den tyngsta tiden. Man "borde" vara glad och harmonisk, ha blommiga sommarklänningar. Grillmiddagar, bad och utekvällar på verandan. Men jag kände mig ofta oharmonisk. En vilsen svart kråka som kraxade omkring bland alla de där som firade att ljuset återvänt. Försommarstämningen och allt det andlöst vackra gjorde att jag kände mig mer udda och fel än någonsin. Argare än nånsin. Ville bara bort. Gömde mig inomhus och vägrade alla sommaraktiviteter.

Ljuset och värmen kan vara obarmhärtigt. Som att sitta i ett soligt rum och plötsligt märka hur dammigt och skitigt det är. Att fönstren verkligen, VERKLIGEN behöver tvättas. Om man inte mår så bra är det bättre när vädret är ruggigt och mörkt, vardagen släntrar på och alla andra är stressade, nere och också kurar i nåt hörn. Man kan smälta in i det allmänna grå. När våren och sommaren kommer, alla andra andas ut, går ut i den ljusa vårkvällen, grillar, dricker rosé och njuter tillsammans blir allt så tydligt.

Sådär känner jag inte nu. Men jag minns ibland den känslan när jag landar mitt i den svenska försommaren. Jag har drömt mardrömmar ett par gånger på sistone. Den panikartade känslan av att ha missat nåt viktigt, tappat kontrollen, tappat bort mina väskor när jag reser. Lättnaden när jag vaknar i mitt soliga, tysta hus i fågelkvitter och väskorna inte är borta utan står undanställda ute i boden. 

Idag ska det iallafall regna hela dagen. Man kan sitta inomhus utan dåligt samvete. Sticka och lyssna på ljudbok. Dricka te. Ta en liten promenad i regnjacka och stövlar. Kanske dra igång bastun för första gången i sommar. Basta, dricka en alkoholfri öl och äta en vegokorv. Ha en mjuk, kravlös, regnig sommardag...

 

 (Den här texten är återigen en del av mina decan walk-texter. Dekanen är Gemini III. Kortet är "ten of swords" - det föreställer en man som ligger på marken, genomborrad av tio svärd - en svår och smärtsam situation. Det motsvarande stora-arcana-kortet är "Solen" (smärtan och solen har fått inspirera texten), samt "De Älskande." Den här serien av ganska mörka texter är snart slut och vi går över till en lite ljusare och lättare grupp.)

Myran och känslorna

Jag fick besök på nationaldagen och mina besökare hade med sig en vacker blombukett som jag ställde på trädgårdsbordet. Det visade sig att ett par stora skogsmyror också kommit med buketten. Nästa morgon irrade en av dem runt runt på trädgårdsbordet. När den gått sitt fjärde varv började jag fundera på vad som händer med en myra som flyttats bort från sin stack. Jag forskade lite om det på google och fick lära mig att om den är för långt bort kommer den aldrig hitta hem igen. 

En arbetsmyra som den här är en steril hona vars uppgift det är att bygga boet, vårda och mata larverna och drottningen. Kan den inte det dör den så småningom utan att ha fortplantat sig. En arbetsmyra blir normalt sett 3-4 år medan en drottning kan leva i tjugo år. En myra kan inte leva på en annan plats än vid sin stack. Hela myrans existens definieras av arbetet och att säkra kollektivets överlevnad. Det går inte att sätta den vid en annan stack i närheten eftersom myrorna där isåfall identifierar den som en främling - de är territoriella - och dödar den. Myran på bordet var alltså dömd till livslång ensamhet, ett liv utan en uppgift - eller döden.

Jag kunde inte låta bli att bli lite ledsen för det där. Sen funderade jag på min reaktion. Det händer så mycket hemskt i världen. Palestinier, ukrainare, barn som far illa, människor som utvisas efter ett helt liv i ett visst land. Familjer som separeras. Krig. Hem som inte finns mer. Natur som förstörs. Man borde reagera känslomässigt på alltihop men det blir för mycket. Man stänger av och kör på med vardagen. Ignorerar. Blir avtrubbad. Och så sitter jag ändå här och känner nåt om en ensam myra. Absurt! Betyder det att jag lever i en total bubbla? Eller kanske att jag kan släppa fram en del av känslorna igen nu när livet saktat farten och det går att andas ut? 

Blombukett

Myran - som aldrig mer får komma hem...

Drömmar vid en sjö

 Jag har landat i Sverige. I mitt sommarstugeområde är det tyst och lugnt såhär innan semestrarna kommit igång på allvar. Fåglarna kvittrar utanför fönstren. Kylskåpet står och muttrar och knäpper i köket. 

Under de här ljuden ett dovt brummande, som en stor motor i jorden, eller snarare en vibration. Om man får tro internet kan jag ha tinnitus. Fast enligt en artikel från 2015 i Dagens Nyheter hummar faktiskt jorden. I en annan artikel står det att bara en av 50 personer kan höra jordens hummande. De skriver att det "plågar" en av femtio. För mig känns brummandet inte stressande utan snarare som en stor katt som ligger och spinner. 

Jag tycker om hummandet (eller om det är min tinnitus) liksom jag tycker om ensamheten och lugnet här. För många skulle det säkert vara jobbigt - jag växte upp i ett tyst område på en bostadsslinga. Ingen genomfartstrafik. Efter fem på kvällen hörde man sällan röster eller trafik - bara tåget som susade förbi långt borta. Jag var också ganska ensam - kom oftast hem från skolan till det tomma huset, åt mellanmål (mellis sa vi då). Kräm eller fruktsoppa och en rågruta med ost. Försjönk i böcker. Skrev. Pysslade, ritade, sydde ibland. Drömde mig bort till en fantasivärld. Långt innan mobiler, youtube eller sociala medier fanns. 

Numera är mitt vardagsliv helt annorlunda. San Diego är ständig rörelse. Människor, ljus, ljud. Email och kontakter. Här ute i skogen tankar jag ensamhet. Skriver och tänker. Drömmer mina drömmar. Bakåt och framåt i tiden. Men visst kan det slå över ibland. Drömmar till mardrömmar. Beatpoeten Jack Kerouac skrev om sin sommar som brandvakt - ett ensligt jobb på toppen av ett berg - i Desolation Angels: 

I’d thought, in June when I get to the top . . . and everybody leaves . . . I will come face to face with God or Tathagata (Buddha) and find out once and for all what is the meaning of all this existence and suffering . . . but instead I’d come face to face with myself, no liquor, no drugs, no chance of faking it, but face to face with ole Hateful . . . Me.

Lite så är det med tystnaden i allmänhet. I bästa fall gör det att man blir kreativ, sover djupt och drömmer vackra och intressanta drömmar. I värsta fall plågar man sig själv istället. Oroar sig för framtiden. Politiken. Relationerna. Eller scrollar i telefonen i fyra timmar och anklagar sig själv för lathet. Men under tiden man drömmer - eller har mardrömmar - står huset, skogen och sjön vakt. Som älgtjuren i Prinsessan Tuvstarr i den där målningen av John Bauer. Tills man vaknar och ger sig ut i världen igen.