En bloggs död - och Bruce som sluter en cirkel

Detta är den här bloggens sista inlägg. Den har skötts pissdåligt de senaste tre-fyra...nej FEM åren med en liten pulshöjare i samband med #blogg100-projektet. Så egentligen är dödsförklaringen nu ren formalia och mer ett definitivt avslut på något som fört mycket gott med sig. Framförallt under åren 2006-2010

Twitter tog över. Facebook tog över. Verkligheten tog över. Tröttheten också.

Vi den här tiden för 11 år sedan började jag så smått och försiktigt att blogga på den här plattformen. Innan dess hade jag en liten utflykt på en tjänst som hette minhemsida.se eller nåt...ville ha den som en plattform för att skildra en resa till Kreta. Håhåjaja...

Alltnog - den här bloggens sista post kommer att handla om alltings början och alltings slut- när det gäller en speciell relation. Relationen till Bruce Springsteen. Titta på mannen på bilden. En 30-åring som redan är ikon och superstjärna...men inte större än att det är hyfsat lätt att få en 40-kronorsbiljett till Scandinavium 3 maj 1981.

The River - omslaget som stirrade på mig

Jag brukar gärna bräka lite om den där konserten. Hur speciell den var. Hur Bruce körde med upphängda PA för att kunna fylla läktarna bakom scenen. Hur bandet fick spela Hungry Heart 25-30 gånger medan Bruce sprang runt för att checka att ljudet lät bra överallt. Det är tokseriöst. Respekt.

Min ingång till Bruce var då icke alls denna konsert utan som vanligt (höll jag på att skriva) Johan F som i Uddevalla lyckades fronta upp ny musik på något mystiskt sätt. Kanske genom att umgås med rätt sorts människor. Han hade i alla fall Darkness on the Edge of Town. Jag gillade. Hade inte hört Born to Run alls. Visste inte så mycket mer. 

Visste gjorde nu inte så många andra heller vad det verkade. Det var lätt att få biljetter till konserten i maj -81.

Hösten 1980. I oktober köpte jag den här dubbeln och var såld på en gång. Mest på balladerna. Lite på Sherry darling...men inte så mycket på raggarlåtarna. Faktiskt spelade jag nästan bara Point Blank på LP 2.  ettan gick däremot varm. Jag tog ut titellåten på gitarr (här pratar vi kassett, repeat, öva, öva, pröva) Bruce var hygglig nog att skicka med texterna i innerpåsarna. Bra! 

Samtidigt pågick mycket annat i musikväg kring mig - då 21 år och höggradigt vilse i livet. Ska. Reagge. All symfonirock Uddevallas skivaffärer kunde förmå lagerhålla...och lite till.

Bruce låg väl inte längst fram som skivartist.

Men Scandinavium var en mental kioskvältare. Jag översköljdes och på Greklandsresan senare samma år hade jag band och gitarr med mig. Du kan läsa om detta här 

Så till nu. Bruce har växt. Hans konserter har växt jättemycket. Han älskas av civilingenjörer och raggare. Han är bred. Han är inte Håkan Hellström. Han är något annat. Ett Ullevimonument.

1985 - i juni jobbade jag och kunde inte åka, eller så ville jag inte. Har glömt.

2003 - två konserter - baserade på The Rising. Dag 2 var DÅ min bästa konsertupplevelse.

2008 - då var jag ute och reste. Det vet jag säkert

2012 - en konsert med S o dotter. Stabilt. Wrecking Ball.

2016 - Två. Och lyckan när jag kommer över en ströbiljett på sektion E rad 13 - det är ju så bra det kan bli. Nära. Och så tar karln’ och öser iväg HELA The River albumet. Det är så mäktigt. Dt är så bra. Jag är beredd att tacka för mig efter 2:20h då alla 20 spåren är avverkade.

DÅ börjar ett partyröj utan like. Det är så mäktigt och jag känner mig så lyckliggjord.

Jag står och hoppar i linneskjorta, shorts som en afterbeachsalig badjävel. Skäggig och gubbig. Med det gör inget. Det är som om jag är tillbaka i Scandinaviummood. Den ystre 21åringen i mig tar över och jag hr hela livet framför mig.

Till skillnad från den här bloggen dårå.... :) 

TACK för att du läst-och till dig som kommenterat under åren. Bra jobbat. Allt det här är mest egenterapi. Nu bedriver jag den på annat sätt. Med andra medel.

./.

SAMCRO - ett annat beroende

Har under hösten ...inte bloggat alls. Bloggluften är inte syresatt. Annat pockar på.
Har blivit serieätare. Netflix. Fy fan. Kan inte låta bli.

Ja...ungefär så här komplicerat är det med skinnvästar

Efter fyra säsonger Sons of Anarchy var jag tvungen att fortsätta titta. Det spelade liksom ingen roll att serien till viss del var satt på repeat; skottlossning, hämnd, liknedgrävning, sjukhusbesök, familjesammanhållning, kohandel med polis och åklagare. Kunde inte L-å-t-a b-l-i.

Så jag gick vidare och har nu sett alla sex säsonger - 78 avsnitt på ungefär lika många timmar sedan slutet av september.

Att förstå den här serien låter sig inte göras så lätt...eller vad som gör att jag faller för den. När jag reflekterar och försöker förstå är det främst följande jag skjuter in mig på - men först - för dig som oinvigd - Här kan du läsa in dig på serien och här - en liten ”brief summary”:


Sons of Anarchy handlar om familjen Teller-Morrow, medlemmar i motorcykelklubben Sons of Anarchy. Klubben refereras ofta till som Samcro, eller Sam Crow, vilket är en förkortning av Sons of Anarchy Motorcycle Club, Redwood Original. Rivaliserande och allierade gäng som Mayans, 1-9ers, Nords, True IRA och League of American Nationalists medverkar också i serien.


Så  - mina reflektioner;

 - Serieskaparna har fiffigt nog förlagt stor del av serien till ett sjukhus. Detta för att fånga upp Greys anatomy-suckers och andra som gillar drama i sjukhusmiljö....tror jag

- Kvinnorna i serien är antingen förslaget handlingskraftiga...eller reducerade till viljelösa våp som jobbar med att sälja laglig sex  - det blir lite..eh, konstigt.

- Huvudpersonen Jax är svår - han skjuter ihjäl människor med ena handen och klappar om sina små söner med den andra med endast en nysning emellan...det blir också konstigt

- Gemma Teller, som är morsan till alla, verkar det som kan lätt gå över lik för att ”familjen” skall hålla ihop. Det är INTE okat flytta ens 100 meter utanför stadsgränsen - det slitsar familjen.... det är ett förhållningssätt som jag finner svårt att förstå..ännu svårare att förstå hur hon får andra att acceptera det

- Så gott som samtliga bikers är mycket bräckliga och måste ofta få sjukhusvård...detta måste bero på flirten med sjukhusserier

- Det är oerhört ofta brutala skottväxlingar mellan rivaliserande gäng - trots det är skyttarna usla i sin träffsäkerhet...konstigt med tanke på hur ofta de skjuter. Nästan alltid står alla upp då krutröken lagt sig. Det är bara de rent galna spontanavrättningarna som funkar


Det är fler reflektioner som poppar upp - de innehåller dessvärre så mycket spoil, så jag tar det inte här.

Såg avslutningen på säsong 6 nyss. Sista säsongen skall komma nästa höst. Ett helt år av väntan. Samtidigt avslutade Homeland sin tredje säsong. Även där blir det väntan något år.

15 februari kommer Netflix att lägga ut säsong 2 av House of Cards.

Vad jag skall göra fram till dess? Har hört att brandgult skall var det nya svarta...

Hajar du filmen?

Nu i sommar har jag varit ute mycket - och sett lite på film. Mycket lite. Hade önskat fler såna här sommarversioner - en film i minuten. Det är finemangs!

Utträdet...och inträdet

#afk100

Hej! Mår ni bra?





Så här såg det ut på Facebook i samband med utträdet

Under mina 100 dagar i social media-exil har jag haft det gött. Enda smolket har varit de hundratals mail som bönat och bett om att jag skall finnas på plats och lägga upp gillatummar, sprida fyndiga tweets och blogga ursinnigt om sakernas tillstånd. OK... då kör vi igång lite försiktigt.

Hade tänkt att ge några glimtar från Greklandsresan de kommande veckorna. 

Då kör vi...

Adjö för nu...

#blogg 100 p 100

Sisådärja.... nu var bloggprojektet i mål.

Nu stundar sommar (fan trot') och jag tystnar på Facebook, Twitter och bloggen får vila.


Jag skall göra annat. Typ....

Vi ses i köttvärlden eller hörs på mail eller mobil - det funkade ju faktiskt skitbra 1999.....


#AFK100 - innebär att återkomsten sker 12 augusti. Hoppas jag fått mycket vettigt gjort under tiden.

Mer om att samtala om motivation

#blogg100 p 99

Bill Miller, med skägget, fann ut att de terapeuter som arbetade med alkoholister och samtidigt hade en stor dos empati och bejakade autonomin hos de som behandlades hade större framgång i tillfrisknandet än de som arbetade mer konfrontativt.

Här förklarar han kort vad metoden går ut på





Här nedan - ett exempel på hur det kan gå till i praktiken- väl värt att studera. Notera att "läkaren" i rollspelet INTE ger råd, rättar och korrigerar. Notera också vad som händer med "killen" under de tio minuter samtalet varar

Nära nu...

#blogg100 p 98

Tre poster från slutet. Tre dagar innan tystnaden.

Så vemodigt. Samtidigt skönt att slippa oket av "måste" kring det här hundradagarsprojektet.

Fick en inbjudan av Fredrik Wass som bjöd in oss dryga tappra 500 som startade upp det här. Hur många som fullföljer vet jag inte. Jag mailade ett svar och talade om att jag skall påbörja #AFK100 och att ingen verkar vilja hänga på. Det gör inget. det blir liksom ingen nätgathering av det ändå.

En av mina drivkrafter för att hålla ut i detta är 3 månaders gratis Netflix enligt en av deras tweets.

Gratis är gott. Kommer alltid att vara

Vårglädje

#blogg100 p 97




1 maj 2012. Minns

Öppna frågor

#blogg100 p 96

Just nu går jag en utbildning i Motiverande Samtal. Den är mycket bra. Det jag bland annat har att jobba med är empatiskt förhållningssätt. Jag lyckas bättre än Anders Jansson i rollen som skolkuratorn

Rust and Bone

#blogg100 p 95


Såg Rust and Bone igår. En mycket bra film enligt många recensenter. Den hyllas oförbehållsamt utom av GP och Kulturnyheterna, som lägger sig på 3. Ändå ett betyg som brukar betecknas som "Bra"

Fredrik Sahlin, som är något av en favoritrecencent, mest för att där han är lite tveksam, där smälter jag - alltså hans treor och fyror blir fyror och femmor för mig tycker att filmen hellre kunnat heta "Äta, knulla, slåss". Jag är benägen att hålla med.

Till skillnad från Jaques Audiards förra film - Profeten - (och den var otäckt bra) vill den här filmen lite för mycket med mig, och han..boxaren...får jag inte riktigt grepp på. Vem är han? Vad drivs han av? Vad är det som format honom till ett asshole?

Sevärd är den i vart fall. Det var inte svårt att matcha mot Kronér och nån lam kändishockey i 4:an

Det går bra nu, kompis...

#blogg100 p 94

Ondska och fascism  - där har ni det. När Ranelid får höra att han saknar humor och därför inte kan få Piratenpriset - då kommer den. Humorn. Det är faktiskt något av det roligaste jag hört honom säga. Parodier undantagna. Se nedan.

Trevlig Helg!

#blogg100 p 93

Precis....

Just me

#blogg100 p 92

Leker med Snapseed och försöker fånga sommaren på Naxos genom att amerikanisera en bild något.

Vet inte om det är så amerikanskt, men jag kopplade det till något skivomslag eller någon film typ The Hot Spot eller Paris, Texas

Snart är det över

#blogg100 p 91

Nu är det bara 10 poster kvar
innan jag klossar in och börjar
mitt #afk100. Kan meddela att INGEN repeat INGEN fått bånge
av det här uppropet. Intresse noll

En otäck pyramid

#blogg100 p 90

Strykjärnet

#blogg100 p 89




Norrköping!

Location:Joserru...

Gissa platsen

#blogg100 p 88

De dagar jag vaknar och har en sån här interiör i blickfånget kan jag
Känna mig som en del av en installation; hotelldödsloopen




- Posted using BlogPress from my iPad

Ett brinnande lejon startar blogg

#blogg100 p 87


Igår satt jag på tåget. underliga saker hände. Jag lyssnade på Håkans nya skiva och gillade. Mycket märkligt, men han har lärt sig hålla ton. Han sjunger inte falskt. Han skriker inte i falsett. Låtarna upplever jag inte så stulna som tidigare.

Något som kanske var ännu märkligare var att jag pratade med människor. Det är inte ofta. Jag skrattade också högt - för mig själv -  medan jag satt i TYST AVDELNING. Hihihihi...fnnnnmfff lät det, för jag var tvungen att kväva mitt skratt så det utmynnade mer i något som lät astma.

Vad var det då som fick mig att brista?

I Alex & Sigges podcast, avsnitt 46 berättar båda om sina möten med Leif GW Persson. Det är mycket underhållande, samtidigt tragiskt. 

Allt tar sitt avstamp då Alex berättar om en krönika där GW dissar Alex. Så berättar Alex om hur GW och han varit vänner och vad som sedan hände. Just den storyn fick inte mig att skratta, men det visade sig att Sigge hade en liknande erfarenhet. Jag rekommenderar verkligen att lyssna på detta. Det är både bra berättat och fyllt med en stor portion humor. Samtidigt finns det en svärta i det här och ett bakomliggande allvar kring människans (GW:s) beteende som utifrån berättelsen är märkligt och hårresande. I länkarna nedan kan du lyssna om du har Spotify. Annars kan du ladda ner hela avsnitt 46 gratis från iTunes här

Alex & Sigge – Blogg-haveri

Alex & Sigge – Sista inlägget

Word

#blogg100 p 86

Svensk minimalism

#blogg100 p85